Annons

Viola Bao:Poetisk rörelse bort från mänskliga perspektiv

Den ekopoetiska strömningen i skandinavisk litteratur tar spjärn mot en dyster politisk och ekologisk verklighet i den nya geologiska epok som kallas antropocen. Medan en romantisk syn ställer naturen i motsatsrelation till civilisationen, gör ekopoesin det motsatta och definierar människan som en del av naturen.

Under strecket
Publicerad

Tre kvinnor går längs Gavkhouniträsket utanför Esfahan i Iran, ett område som på grund av klimatförändringarna nästan helt torkat ut.

Foto: IBLBild 1 av 1

Tre kvinnor går längs Gavkhouniträsket utanför Esfahan i Iran, ett område som på grund av klimatförändringarna nästan helt torkat ut.

Foto: IBLBild 1 av 1
Tre kvinnor går längs Gavkhouniträsket utanför Esfahan i Iran, ett område som på grund av klimatförändringarna nästan helt torkat ut.
Tre kvinnor går längs Gavkhouniträsket utanför Esfahan i Iran, ett område som på grund av klimatförändringarna nästan helt torkat ut. Foto: IBL

I den danske poeten Theis Ørntofts ”Dikter 2014” står vi inför ett socialt och ekonomiskt sammanbrott. Diktjaget pendlar mellan likgiltighet och desperation, ”en snyltare på en blå planet / en tunn hinna mellan cirkus och massgrav”. I Ørntofts karaktäristiskt depressiva känsloregister förkunnas den förlorade tron på samhällsprojektet: ”För mig är samhällena döda. / Jag tror inte längre / att det är en fråga om förbättring / utan om avveckling”.

Ur en personlig horisont tecknas en värld hotad av ekonomiska kriser och klimatkatastrofer, ett postpolitiskt tillstånd där det enda som återstår för att stävja oron och paranoian tycks vara snabba förströelser, att googla ”the biggest salmon ever caught / jag googlar 9/11 shot from amazing angle” eller att onanera till Kim Kardashians sexvideo. På natten hemsöks diktjaget av drömmar om smältande glaciärer och insekter som tar över gatorna.
I ”Dikter 2014” speglas samtiden levd genom ett enskilt, centrallyriskt jag. Det är ett poröst, svagt jag, för vilket gränserna till den omkringliggande världen luckrats upp, kulturellt och biologiskt: ”min hud vid geografin / som en landningsbana för fientliga viljor / jag är summan av ideologierna / befria mig”.

Annons
Annons

Det är ett diktjag som inte är herre över sina begär, vars medvetande är genomkorsat av massmediala bilder, styrda av de affekter som den digitala teknologin, populärkulturen och ekonomin producerar. Här finns också insikten om att jaget är biologi, att kroppen är en uppsättning atomer i kontinuerlig utväxling med det omkringliggande ekosystemet, liksom en djupgående upplevelse av att planetens ekologiska öde således är tätt sammanbundet med det personliga. Och att bägge rör sig mot undergången: ”jag lever på randen av ett sammanbrott / jag balanserar över dagarna på en tråd av ull”.

Diktsamlingen, som gavs ut i Danmark 2014 och i svensk översättning av Victor Malm på Modernista i år, skulle kunna sägas vara del i en under de senaste åren växande ekopoetisk strömning inom den skandinaviska poesin. Begreppet ekopoesi är ursprungligen amerikanskt, och refererar vanligtvis till poesi som på ett eller annat sätt speglar och problematiserar vår tids klimatkatastrof och miljöförstöring, inte sällan utifrån en etisk och politisk dimension. Medan en romantisk syn på naturen definierar den i motsatsrelation till civilisationen, är en central insikt inom ekopoesi och ekokritik att människan, inklusive teknologin och industrialiseringen, ska ses som en del av naturen.

I en sådan förståelse ses naturen varken som en resurs för människan att tillgodogöra sig, eller en vacker canvas för mytologisk och psykologisk projicering som i grunden är skild från henne – istället försöker man skriva fram en syn på relationen mellan naturen och människan där den senare inte görs till den förras måttstock. Inom skandinavisk poesi finns förutom Ørntoft också namn som Johannes Heldén, Aase Berg, Jonas Gren, Åsa Maria Kraft, Fredrik Nyberg, Agnes Gerner, Øyvind Rimbereid, Anna Hallberg, Jenny Kalliokulju, Morten Søndergaard, Victor Boy Lindholm, Caspar Eric – för att bara nämna några som tangerar ekopoetiska teman och strategier i sin diktning.

Annons
Annons

Forskare varnar idag för att vi rör oss mot den sjätte stora massutrotningen på jorden, liknande den som inträffade senast för 66 miljoner år sedan. Klimatförändringar, miljögifter, utfiskning och förstörda livsmiljöer gör att biologiska arter idag dör ut hundra till tusen gånger snabbare än vanligt. Begreppet ”antropocen” lanserades i slutet av 1900-talet av bland annat Nobelpristagaren och kemisten Paul Crutzen som en benämning på detta tillstånd, som beskrivs som en ny geologisk epok under vilken människan har ersatt solen som den starkaste påverkanskraften på jordklotet.

Exakt när övergången från den tidigare epoken – holocen – inträffade råder det delade meningar om. Vissa hävdar att det var när människan började bruka jorden, medan Crutzen menar att den inleddes med den industriella revolutionen, som la grunden för den fossilbränsledrivna tillväxtekonomi som expanderat explositionsartat, inte minst från andra världskriget fram till idag.

Utifrån denna ekologiska och politiska realitet tar ekopoesin avstamp. Filosofen Timothy Morton har myntat begreppet ”hyperobjekt” som en beteckning för de storskaliga planetariska förändringar som på grund av sin utsträckning i såväl tid som geografi är svåra för oss att föreställa oss. Inom ekopoesin finns ofta en sådan ansats att tänka de astronomiska skalorna, som jordens öde i ett längre tidsperspektiv, inte sällan genom att relatera det till det personliga, vardagliga eller småskaliga. Poeter som Ørntoft och Johannes Heldén kan sägas – om än på mycket olika sätt – försöka återuppfinna det sublima inom poesin, om man tänker hyperobjekten som en sublim kategori.

Annons
Annons

I Ørntofts ekopoetik blir jaget både poröst och expansivt. Diktjaget i ”Dikter 2014” sväller titaniskt, lämnar det mänskligas gränser och sträcker sig till att omfatta också geologiska och kosmiska storheter. Det är ett medvetande som i tvära kast rör sig mellan det personliga och det planetariska, det samtida och det transhistoriska (”jag är en blodvåg genom kommande öknar / jag är ett sandstenshus i skarven mellan hippie och disco”). I Heldéns science fiction-diktsamling ”Astroekologi” (2016) sätts arternas massutdöende i relation till partikulära naturtablåer och igenkännbara popkulturella fenomen. Poesin omkopplar våra perceptionsmönster, öppnar upp ett sinnligt rum där skilda storheter sätts i relation till varandra, och frammanar på estetisk väg en aning om det svårföreställbara.

I ekopoesin finns ofta en rörelse bort från antropocentriska perspektiv, något som kan te sig särskilt svårt inom en västerländsk lyrisk tradition, där det poetiska jagets blick och inre subjektiva upplevelse ofta stått i centrum och definierat genren. Hos Ørntoft sammanfaller rörelsen bort från den mänskliga blicken med konstruktionen av en klassisk lyrisk subjektivitet; profeten som kastar av sig sin individualitet, uppfylls av apokalyptisk ingivelse och talar för det kollektiva. Det är en stundtals outhärdligt manlig trop och ton, som emellertid landar i dödförklaringen av människan: ”Jag förstår nästan ingenting längre. / Men jag vet / att människa är en primitiv fiktion”.

”Astroekologi” går längre; här finns ett vagt personligt diktjag, som ibland dyker upp och försvinner, utan någon röd tråd. Dikten rör sig till synes slumpmässigt mellan olika miljöer och observationer, bejakande den obesjälade naturens heterogenitet. Det är också skillnaden mellan traditionell naturlyrik och mycket samtida ekopoesi; den senare projicerar inte, söker inte mönster och mänsklig mening där det inte finns någon.

Annons
Annons

Idealiserandet och antropomorfiserandet av naturen tycks emellertid vara en ständigt överhängande risk. I en del av den mer svartvita ekopoesin reproduceras en romantisk och föråldrad natursyn, där en ursprunglig och god natur ställs mot en korrumperad civilisation. I ”Rodinia” (2016) av Jenny Kalliokulju byggs en dikotomi upp mellan den kvinnliga och kroppsliga moder jord och den råa manliga moderniteten, och i ”Lantmäteriet” (2014) av Jonas Gren görs djuren till oskuldsfulla bärare av en förcivilisatorisk och förspråklig urvisdom: ”jag är älg /…/ varelse som aldrig fört krig / aldrig inhägnat sin sjukdom /…/ aldrig ägt / eller velat / äga / landet”.

I kontrast till detta är det manipulerade och artificiella ständigt närvarande i naturtablåerna i ”Astroekologi”: genmodifierade plantor, ekosystem i postindustriella miljöer – gränsen mellan det teknologiska och organiska, civilisationen och naturen, är här utraderad. Morten Søndergaard tar denna tanke ännu ett steg längre och upplöser gränsen mellan poesi och natur genom att i ”Genernas drömda rot” (övers: Jonas Rasmussen, 2015) låta det poetiska språket bli till samplad och obegriplig dna-kod.

Den sociala och politiska kritiken i ekopoesin spänner från lyriska skildringar av överfisket i världshaven, som i Maria Küchens ”Rosariet det marina” (2015), till problematiseringar av idealet om den funktionella mänskliga kroppen, som i Caspar Erics ”Nike” (2015). I sammanhanget har tropen ”djurblivande” – ursprungligen hämtad från filosofen Gilles Deleuzes teoribygge – blivit en vanlig figur i samtidspoesin, som ett sätt att skildra kroppslig förvandling och en rörelse bort från mänskliga perspektiv.

Annons
Annons

Kanske kan förutsägbarheten i en del av dessa gestaltningar – som stundtals framstår som en enkel genväg att skildra komplexa förlopp på förfabricerad metaforisk väg – tillskrivas det som händer när en filosofisk teori tas in i poesin utan att låta poesin omvandla eller omförhandla den. Så blir exempelvis intrycket när diktjaget i ”Skall” (2014) av Agnes Gerner gestaltar sin uppluckrade subjektivitet med beskrivningen att ”högerhanden / blir en klo”.

I Jonas Grens ”Antropocen” (2016) belyses klimatkrisens nära sammanvävning med social ojämlikhet: ”En explosion av omdaning blev en torrlagd dal på andra sidan skogsbranden / Jag såg dem slå upp läger vid den uttorkade fåran När floden svämmade över förbehölls båtarna parlamentsledamöter”. Begreppet ”antropocen” har också kritiserats för att osynliggöra hur exploaterandet av jordens resurser går hand i hand med kapitalismens intressen, och den globala ojämlikhet som den både lever av och göder. I början av 2000-talet stod exempelvis världens sju rikaste procent för hälften av koldioxidutsläppen, och de miljontals klimatflyktingar som de kommande årtiondena kommer tvingas från sina hem tillhör framför allt det globala syd.

Ekokritiken tycks i detta ljus ofrånkomligt sammanbunden med en förnyad global kapitalismkritik. Och mot denna dystra politiska och ekologiska verklighet tar även ekopoesin spjärn, elegiskt speglande vår sköna nya värld, som i Ørntofts rader: ”i natt där solarna spinner / över misshandlad planet / över barnansikten som fräser / blod och snor / ut genom samhällen / ut genom årtusenden / där går jag igenom / gröna zonen / i elden / på alla våningar”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons