Annons

Åren på zooPojken finner Kafka – då blir hemstaden intressant

Durs Grünbein och barndomsstaden Dresden på 1960-talet.
Durs Grünbein och barndomsstaden Dresden på 1960-talet. Foto: Cato Lein

Han var bara 33 år gammal då han tilldelades Büchnerpriset, en av Tysklands främsta litterära utmärkelser. Nu samlar Sverigeaktuelle Durs Grünbein sina barndomsminnen i den berättarstil han kallar för ett ”kalejdoskop”: fragment på prosa som glider över i prosadikt och vers såväl som blekt svartvita foton.

Under strecket
Publicerad
Foto: IBL Bild 1 av 3
Foto: IBL Bild 2 av 3
Foto: IBL Bild 3 av 3

Åren på zoo

Författare
Durs Grünbein
Genre
Prosa
Förlag
Ersatz

Övers: Ulrika Wallenström 380 s.

Detta är en bok av minnen, skriven av en diktare som skiljer sig från de flesta självbiografiska författare genom att ifrågasätta minnenas representativitet, och därmed den självkännedom som människan bygger sin sanning utav. Durs Grünbein hanterar sin barndoms blixtar av förhöjd eller förtryckt livskänsla som fragment, lågt flygande och ändå oproportionerligt stora i en värld som hans treåriga, åttaåriga eller femtonåriga jag varken erfarit eller erövrat.

Men råder inte just memoaren bot på sådan disproportion? Titt och tätt citeras Kierkegaards sentens om livet som levs framlänges och förstås baklänges.

Nej, ”livet är enkelriktat”, skriver Grünbein. Men för den skull är det varken kronologiskt som en berättelse eller logiskt som en analys. Han väljer därför att inte beskriva sitt eget liv i en tidslinje, utan i ett antal ”nu” vid olika tidpunkter.

Ett bokavsnitt kan beröra olika åldrar, händelser från olika år lagrade över varandra och inte ens tematiskt sammanhållna utan igångsatta av någon tung eller flyktig företeelse, som den överdimensionerade stationsbyggnaden i Dresden, eller fjärilarna i trädgårdsstaden Hellerau där han växte upp. Kalejdoskop kallar Durs Grünbein sin berättarstil. Var gång han minns skakar det till och de få, färgade glasbitarna i spegeltuben ändrar läge och omskapas till en färsk åsyn, variationen ändlös.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1
Foto: IBL

Om detta ter sig abstrakt är det dock rotat i tid och plats och över en skala av upptäckter och känslor som vi brukar finna i barndomsskildringar. Författaren föddes ”oplanerad” av unga studenter ett år efter murbygget. Dresden låg nödtorftigt hoplappat efter bombningarna och eldstormen.

Första tiden bodde de i ett rum hos morföräldrarna. Morfar slakteriarbetaren – ”Slakthus 5” – går söndagspromenad till jobbet med liten pojke. Efter en tid flyttade de till bottenvåningen i ett av de mindre husen i den berömda trädgårdsstaden i Dresdens utkant, kanske för att leva den modernistiska utopin om kompletta småsamhällen med natur, småindustri och kultur i harmoni.

Pojken rör sig mellan barockstaden och de få gröna gatorna i Hellerau. När han börjar läsa och finner att Kafka, Rilke och Gottfried Benn attraherades till hans hemort, att den var renommerad, vaknar ett förändrat intresse för den.

I slutet av boken nämns farföräldrar i Gotha, där han tillbringade skollov, här skymtar farfaderns nernötta sympati för nazismen. Boken är full av ömhet, för föräldrarna och för alla släktled han känt, deras strävan och ofullkomlighet och beslutslösa livsval. Författaren vet att han inte är den nu rätträknade summan av dem, utan ännu ett släktled av ofullkomlighet.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1
Foto: IBL

Ett par försommardagar för knappt tjugofem år sedan ägde ett tysksvenskt litterärt kollokvium rum i Visby och på Stora Karlsö. En radioredaktion ville ge lyssnarna exempel på ny tysk litteratur. Madeleine Gustafsson och jag gjorde tillsammans en snabböversättning av en dikt ur samlingen ”Falten und Fallen” som Durs Grünbein haft med sig. Fyra ögon och två referensramar visade sig vara rätt antal för uppgiften.

Redan boktiteln, vars ord är såväl verb som substantiv, skapade en valsituation och under vår tolkningspingpong träffade vi på flera begrepp och formuleringar med en ”inre tvilling”, en underton som osäkrade betydelsen och hängde ordet mellan rörelse och stillhet, mellan avstannande och brådstörtat. Minnet av dessa timmar väcktes under läsningen av ”Åren på Zoo”, där precisionen är ständigt ”osäkrad”.

Jag studsade några gånger då jag läste Ulrika Wallenströms version av Grünbeins prosa, som glider över i prosadikt och vers – (och då och då blekt svartvita foton, en markör för kvalitetslitteratur på sistone) som inte är illustrationer. Hon har skrivit förstöring i stället för förstörelse och det antikverade kägelspel i stället för bowling. Först i slutet av boken trillar polletten ner för mig. Då får pojken sitt livs enda dask på stjärten av mamma på grund av nervsågande gnäll och kink. Wallenström skriver att då ”blev pojken still”. Hon översätter inte till ”stilla”, utan behåller det tyska ordet utan ändelse, vilket bevarar det abrupta i känslan. För att återge textens innebörd har hon då och då knäppt det svenska knapphålet om den tyska knappen.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Durs Grünbein var, då Madeleine och jag översatte för ett kvartsekel sedan, en poet som just slutat vara lovande och i den tyskspråkiga litteraturen blivit extremt lovande och etablerad. Samma år som han vandrade på Karlsöns fossilstigar och skrattande beskrev sin förskoletid i DDR – bland annat en barnvisa om hur man industriellt processar kol till brikett – tilldelades han blott 33 år gammal Büchnerpriset, en av de äldsta och tyngsta utmärkelserna i landet.

Foto: IBL

Heiner Muller höll pristalet och inledde med att associera Grünbeins dikt – dess konstnärliga grundfigur – till Kafkas bestiarium, till exempel Odradek i kortnovellen ”Familjefaderns bekymmer”, ett väsen, en trådig sten, organism och maskin i ett. Ja vad är den egentligen? Novellen grubblar sig fram till att Ordadek är. Något. Utan överförbar betydelse. Som graalen.

Författarskapet har sedan dess vuxit och breddats, liksom framgången. Grünbein har också fortsatt att skratta. Senast jag såg honom satt han på en scen och var objekt för en hänförd intervjuare. Det började med att han fnissade till vid ett överord, sedan skruvade han på sig för överanalyser och kunde slutligen bara storskratta åt Höjden på sin Nivå. Falsk blygsamhet var det inte, utan en verksam diktares självbevarelsedrift. Man måste i en bemärkelse springa ifrån sitt verk. Grünbein har sina ämnen och valfrändskaper och åsikter, men inte statiskt. Han förändras och är en oförutsägbar författare.

Kalejdoskopet skakar till. En ny stjärna eller mandala uppenbaras. Inte alltid lätt att följa. Man måste läsa om, stycken kan kännas olästa efter läsning med penna, tankar och associationer kommer i stim, vänder. Det är omöjligt och härligt och man kan inte behärska boken. Tvärtom känns det som om Grünbein kastar smörgås över sin minnesyta med läsaren som sten. Som en flat, glidskuttande sten flyger och nuddar och sjunker jag långt ute i den rikt mönstrade myren med titeln ”Åren på Zoo”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons