Annons

Polariseringen i debatten försvårar smarta lösningar

Det är skillnad på väder och klimat.
Det är skillnad på väder och klimat. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Klimatdebatten måste vara balanserad, om vi ska hitta rätt vägar att lösa problemen.

Under strecket
Publicerad

Så här veckorna innan ”Climate Week”-toppmötet samlar världsledare i New York är överdrifterna värre än någonsin. Medan somliga felaktigt hävdar att global uppvärmning är ett påhitt finns det långt fler som, lika felaktigt, hävdar att vårt samhälle hotas av en omedelbar klimatkris. Tyvärr bidrar den ökande polariseringen till att det blir omöjligt att föra ett sansat samtal om åtgärder.

Vi får till exempel ständigt höra att klimatförändringarna orsakar extremväder såsom översvämningar, torka och orkaner. Men FN:s klimatpanel menar att det saknas belägg för att dessa fenomen ökar i omfattning. Forskarna säger att ”det finns svaga belägg för en globalt observerad trend” rörande torka, det ”saknas belägg för en trend gällande omfattning av och antal översvämningar globalt” samt att ”inga tydliga trender har observerats gällande antalet [orkaner] under det gångna århundradet”.

Dessutom menar forskarna att nuvarande, mänsklig global uppvärmning inte rimligen kan kopplas till något av dessa extrema väderfenomen: ”globalt finns det svaga belägg för att mänskligt inflytande påverkat [orkan]aktivitet”, ”svaga belägg för en koppling till förändringar i torka” samt svaga belägg ”för att antropogen klimatförändring har påverkat antalet översvämningar och deras omfattning”.

Annons
Annons

Det betyder inte att det inte finns några problem – bara att fakta spelar roll.

Vad ligger då bakom den uppblåsta retoriken? Nära 30 år av misslyckade policyförslag. Löften om utsläppsminskningar som gavs i Rio de Janeiro 1992 och Kyotoavtalet 1997 uppnådde lite eller ingenting.

Tre år in i Paris-avtalet är endast 17 länder i fas – däribland Samoa och Algeriet som lovat väldigt lite. Faktum är att sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992 så har mänskligheten släppt ut lika mycket koldioxid genom fossila bränslen som vi gjort totalt sedan tidernas begynnelse.

Skälet till dessa återkommande misslyckanden – och dagens överdrifter – är att utsläppsminskande åtgärder är oerhört dyra. Parisavtalet kommer sannolikt att kosta 1–2 biljoner dollar om året vilket gör det till den dyraste överenskommelsen i världshistorien.

Det är smärtsamt dyrt att uppnå nollutsläpp. Även om politiker lättvindigt lovar sådana mål vågar få diskutera kostnaden.

En utredning beställd av Nya Zeelands regering kom fram till att kostnaden för att nå nollutsläpp 2050 skulle överstiga hela den årliga statsbudgeten 2050, varje år. Och det är bästa möjliga scenario, mer realistiskt vore dubbelt så höga kostnader, motsvarande 32 procent av BNP.

De som förespråkar enormt dyra klimatåtgärder verkar tro att det enda sättet att övertyga väljarna om deras nödvändighet är att skrämma livet ur folk. Det är dock osannolikt att en sådan hållning fungerar.

Den innebär inte bara att klimatet i onödan blir en mer polariserande fråga, den riskerar dessutom att skada vetenskapens trovärdighet om forskningen ses som partsinlaga för en viss sorts politik snarare än en objektiv jakt på sanning.

Annons
Annons

Som politisk strategi är den också dömd att misslyckas; med stigande kostnader följer gatuprotester likt de i Frankrike, eller valförluster, som i Australien, Brasilien och Filippinerna, när väljarna söker sig till politiker som drar tillbaka dyr klimatpolitik.

Jämför förslagen om att spendera tusentals dollar mer på klimatet med en ny undersökning som visar att nära sju av tio amerikaner skulle rösta emot klimatutgifter så låga som 120 dollar per år. Det finns rimligare sätt: i stället för att skrämma väljarna till att acceptera högre kostnader för fossila bränslen bör vi genom utveckling pressa priset på grön energi – när det blir billigare än kol och olja kommer alla att byta.

Sedan 1980-talet har satsningar inom OECD på forskning och utveckling av energikällor med låga utsläpp krympt från 0,06 till endast 0,03 procent av BNP. Vi kan (och bör) investera mycket mer i detta. Det vore långt billigare och har långt större chanser att lyckas än nu föreslagen politik.

Det går bara att återta den pragmatiska mitten i debatten om vi slutar acceptera ständiga klimatöverdrifter. Klimatförändringarna är ett problem som kräver smarta och kostnadseffektiva lösningar.

Översättning: Jesper Sandström

BJÖRN LOMBORG är chef för Copenhagen Consensus Center och gästprofessor vid Copenhagen Business School.
ea@lomborg.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons