Annons

Andres Lokko:Hur tänker juryn? Varför? VARFÖR?

 James Hetfield.
James Hetfield. Foto: Steffen Schmidt/AP

Det är som om Polarprisjuryn har knycklat ihop massa lappar med stora artistnamn på i en hatt och så drar de ett namn och – vips! – där har vi årets pristagare.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

James Hetfield.

Foto: Thomas Bjornflaten/TT Bild 1 av 6

James Hetfield, Kirk Hammett, Lars Ulrich och Cliff Burton, 1984.

Foto: Andre Csillag/IBL Bild 2 av 6

Metallica, 1986, Kirk Hammett, James Hetfield, Jason Newsted, Lars Ulrich

Foto: IBL Bild 3 av 6

Black Sabbath i Göteborg 1974

Foto: KREP/IBL Bild 4 av 6

1999 i Tyskland.

Foto: MARKUS SCHREIBER / TT Bild 5 av 6

Beyoncé och Jay-Z.

Foto: Mark J. Terrill/AP Bild 6 av 6

James Hetfield.

Foto: Thomas Bjornflaten/TT Bild 1 av 5

James Hetfield, Kirk Hammett, Lars Ulrich och Cliff Burton, 1984.

Foto: Andre Csillag/IBL Bild 2 av 5

Metallica, 1986, Kirk Hammett, James Hetfield, Jason Newsted, Lars Ulrich

Foto: IBL Bild 3 av 5

Black Sabbath i Göteborg 1974

Foto: KREP/IBL Bild 4 av 5

1999 i Tyskland.

Foto: MARKUS SCHREIBER / TT Bild 5 av 5
1/3

James Hetfield.

Foto: Thomas Bjornflaten/TT
2/3

James Hetfield, Kirk Hammett, Lars Ulrich och Cliff Burton, 1984.

Foto: Andre Csillag/IBL
3/3

Metallica, 1986, Kirk Hammett, James Hetfield, Jason Newsted, Lars Ulrich

Foto: IBL

Den populära amerikanska orkestern Metallica som verkar i genren hårdrock har tilldelats Polarpriset 2018.

Det enda roliga som återstår med Polarpriset är hur ens hjärna för varje tillkännagivande börjar snurra i en fantastisk hastighet.

Hur tänker de? Hur resonerade eller röstade juryn sig fram till det här valet? På bekostnad av vad och vem? Varför? VARFÖR?

Vägde någon enda jurymedlem ens ”Nothing else matters” mot ”Black lives matter”? Och kom ändå fram till att ”Nothing else matters” nog ändå måste anses som viktigare?

1/2

Black Sabbath i Göteborg 1974

Foto: KREP/IBL
2/2

1999 i Tyskland.

Foto: MARKUS SCHREIBER / TT

Det är givetvis inget som helst fel i att vare sig uppmärksamma eller belöna lite metal då och då. Men att plocka ut ett stort band lite på måfå istället för genrens självklara – och faktiskt mestadels levande – pionjärer med Black Sabbath i spetsen är bara jättekonstigt.

För mer än något annat är verkligen Polarpriset just väldigt konstigt.

Å ena sidan, en strävan att betraktas som ”Musikens Nobelpris”. Å andra sidan, Stikkan Andersons kärlek till kommersiellt gångbar och storsäljande popmusik.

Och så finns det en tredje sida: den världsfrånvända självgodheten i att fullständigt strunta i sådana trivialiteter som samtidsrelevans och vad det säger om både Sverige och vad musik faktiskt kan spela för reell roll.

Annons
Annons

Beyoncé och Jay-Z.

Foto: Mark J. Terrill/AP Bild 1 av 1

Intet ont om Metallica som har haft – och har – ett odiskutabelt inflytande på modern metal; deras våldsamma musikaliska utbrott i begynnelsen öppnade dörren för mängder av nya subgenrer. Men det ger samtidigt intrycket av att ingen har tänkt efter. Det är som om Polarprisjuryn har knycklat ihop massa lappar med stora artistnamn på i en hatt och så drar de ett namn och – vips! – där har vi årets pristagare.

Vi som tycker om musik får nu än en gång ägna flera månader åt att be om ursäkt för vårt bisarra musikpris.

Eller är de bara obstinata och vill få oss att förstå att de verkar och lever i egen bubbla där på Östermalm? Och står över all internationell framåtrörelse, paradigmskiften som har skett eller att musik faktiskt besitter förmågan att förändra liv?

”Men Metallica har faktiskt sålt jättemånga skivor på cd och när de uppträder så löser många människor biljett!”

”Black lives matter” eller ”Nothing else matters”? Uppenbarligen det senare.

I den mån någon utanför vårt lands gränser ens pratar om Polarpriset så får vi som tycker om musik nu än en gång ägna flera månader åt att be om ursäkt för vårt bisarra musikpris.

Beyoncé och Jay-Z.
Beyoncé och Jay-Z. Foto: Mark J. Terrill/AP

Jag blir, som du kanske märker, ganska provocerad över den obstinata irrelevansen och det kompletta ointresset för både musikhistorien och samtiden.

Annons
Annons

För att istället ställa sig någonstans i en nihilistisk mittfåra, i ett öde ingenmansland för att man på grund av prisets imponerande saldo minsann har förtjänat rätten att inte behöva bry sig speciellt mycket alls och med vänsterhanden slentrianbelöna lite decenniegamla försäljningssiffror.

Tänk dig bara ett så enkelt och självklart scenario som jublet som hade uppstått om årets pris hade gått till - om man nu gör som juryn själva och struntar i pionjärerna som fortfarande lever – Beyoncé? Eller hennes make?

Det här priset framstår än en gång som lika befriat från både riktning och ambition. Men mest känns det bara ansvarslöst och arrogant.

Eller placera det mitt i 2018 och ge det till Kendrick Lamar så här dagen efter premiären av ”Black Panther”.

Många frågar sig fortfarande, ett kvarts sekel efter instiftandet, hur Polarpriset ska höja sin internationella status.

En sak vet jag: man ger inte priset till Metallica på Black Sabbaths bekostnad och man måste för tusan anstränga sig i alla fall litegrann.

Valet av pristagare inför 2019 står just nu mellan Cliff Richard och U2.

Det här priset framstår än en gång som lika befriat från både riktning och ambition. Men mest känns det bara ansvarslöst och arrogant.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons