Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Politiken och jämställdheten

Regeringen Reinfeldt i 2006 års upplaga. Liksom andra moderna regeringar är statsråden både kvinnor och män.
Regeringen Reinfeldt i 2006 års upplaga. Liksom andra moderna regeringar är statsråden både kvinnor och män. Foto: DAN HANSSON/TT
Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

De var ett tjog unga och ambitiösa i det moderata ungdomsförbundets spetsutbildning för 20 år sedan. ”Det var då Tove upptäckte kön!”, brukar min vän och tidigare mentor Birgitta Wistrand upprymt säga när tillfälle ges. Birgitta, tidigare tvåfaldigt ordförande i Fredrika Bremerförbundet, hjälpte oss att utveckla elitskolan till ett ledarskaps- och mentorskapsprogram.

Den tidigare utbildningsformen bestod av helger där föreläsningar avlöste varandra, milda inslag av pennalism och omfångsrika hemuppgifter (när jag själv gick utbildningen 1993 som 19-åring läste vi essäsamlingar av slaget ”Vittrar nationalstaten sönder?”, red Torgny Segerstedt, och skrev allvarsamma uppsatser.

I den nya versionen behöll vi en del av föreläsningarna, utvecklade hemuppgifterna men tog bort pennalismen. I stället infördes mentorer, de flesta med rejäl levnadserfarenhet, och diskussioner kring ledarskapets olika dimensioner. Ett av de verktyg vi använde var att arbeta med mål. Adepterna fick formulera mål för sitt politiska engagemang. Skillnaden i hur deltagarna formulerade sig var slående. Och den tydligaste skillnaden vi såg utgick från könstillhörighet.

Annons
Annons

Pojkarna skrev att deras mål var att bli kommunalråd, statsråd, riksdagsledamot och statsminister (”varför skulle jag sikta lägre?” som någon skrev). Inte en enda flicka uttryckte sig så konkret om någon specifik post. De skrev i stället: ”jag vill stötta partiet”, ”jag hoppas kunna utvecklas och våga mer”, ”jag vill vara delaktig och hjälpa till”, och ”jag skulle vilja bli bättre på x och x”.

Med detta vill jag säga att det finns skillnader. Vi formas av både natur och kultur, och det gör att både individer och grupper kan uppvisa skillnader. Man behöver se dem, för att sedan bestämma sig för om de betyder något, och i så fall vad. Utan att dra alla över en kam eller osynliggöra dem som inte följer mönstret. En dålig analys kommer att leda till felaktiga slutsatser.

Att låta bli att se kan också ha ett pris. I det politiska ungdomsförbundets fall var frågan om man ville få fram kvinnor som ledare – det krävde i så fall arbete från ledningens sida.

Nej, vi införde inte skilda måttstockar, eller kvotering, eller särskilda undantag. Men vi talade med våra deltagare om kvinnligt och manligt, liksom i olika ledningsforum. Det blev många verkligt goda samtal, och en bra del i det lapptäcke av insikter som krävs för att göra bra ledare, oavsett mängden levnadsår.

Även unga chefer behöver kompass och förståelse av kartan för att kunna ta ut en bra färdriktning. Hur man får alla att komma till sin rätt, men också om hur gränsen sätts mellan flirt och obehag, som nu diskuteras i kölvattnet av #metoo. Där det finns makt finns det också olika sätt att utöva och förhålla sig till den. Ibland frodas osunda kulturer. För att bryta sådana krävs att det översta ledarskiktet ser och agerar. I hierarkiska organisationskulturer måste förändring komma från toppen.

Annons
Annons

Med hjälp av mentorskapet och föreläsningarna öppnades nya dimensioner kring vad förebilder av olika slag kan betyda. Kloka mentorer i gruppen från näringslivet blev en inspiration för en av deltagarna att våga satsa på eget företagande istället för politik.

En HR-chef på ett stort svenskt företag var en av dem som lyfte frågan om könsskillnader. Hon delade med sig av erfarenheter från otaliga anställningssamtal hon haft genom åren, där hon upplevt att mäns och kvinnors sätt att förhandla om lön verkligen skilt sig åt. ”Varför skulle jag sikta lägre?” var en attityd som återkommande gav sig till känna även där, för männens del, medan hon med kvinnliga medarbetare gång efter annan hade bekymret att de föreslog en lägre lönenivå än vad hon hade tänkt erbjuda dem.

Undantag finns alltid, förstås, och kan vara exceptionellt viktiga eftersom de inte sällan utgörs av pionjärer som bereder väg för andra, men den generella iakttagelsen är i somliga avseenden och situationer, slående, och kan berätta något för oss.

I en intervju med 2014 års nobelpristagare i medicin, norska May-Britt Moser, frågas varför så få kvinnor har erhållit nobelpris i medicin, omkring 5 procent. ”Jag spekulerar helst inte i varför det finns så få kvinnliga nobelpristagare”, svarar hon. ”Men med det sagt, är det kanske värt att nämna att i vissa situationer har jag upplevt kvinnor vara mindre riskvilliga än deras manliga kollegor. Dock med vissa undantag. Kvinnor behöver tro på sig själva. För att uppnå banbrytande resultat, måste du vara villig att ta risker.” (Scandinavian Traveler, 10/2017).

Annons
Annons

Det svenska parlamentet tillhör dem i världen som utmärker sig genom ett högt mått av könsmässig balans. Eftersom det är få partier som ägnar sig åt kvotering är det än mer kraftfullt som exempel; vi kan visa att i länder där flickor och pojkar bedöms vara lika viktiga och där unga främst har rätt att bli betraktade och behandlade som individer, uppstår automatiskt en hygglig balans i könsrepresentation i landets högsta styrande församling likväl som i dess verkställande organ.

I en nyutkommen bok porträtteras nio kvinnor med det gemensamma att de har varit moderata statsråd. De är Lena Adelsohn Liljeroth, Beatrice Ask, Ewa Björling, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd, Karin Enström, Gun Hellsvik, Cristina Husmark Pehrsson och Elisabeth Svantesson.

Boken heter ”Moderat kvinnokraft: Statsråd intervjuas om regeringsåren” och är framtagen av Sällskapet Moderata kvinnors historia under redaktörskap av riksdagsledamoten och tidigare SvD-ledarskribenten Maria Abrahamsson. Fokus ligger på de lärdomar, erfarenheter och misstag de har gjort under tiden som ministrar, med reformarbete, hantering av ämbete och livet både i och utanför politiken.

Inte mycket tid i samtalen upptas kring att de nio råkar vara födda kvinnor. Sådant slipper man, om man verkar i sammanhang där man inte definierar varandra främst utifrån kön. Däremot ger porträtten sammantaget en god inblick i hur tillvaron kan te sig om man är regeringsrepresentant, partimedlem och dessutom kvinna, apropå frågor om livspussel (sådana som män mer sällan brukar få). Ett av skälen till att boken är viktig, eftersom den kan ge insikter till dem som står på tillväxt.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Men även om det är ett adelsmärke att moderater drar sig för att kategorisera människor utifrån sociala sorteringsfaktorer; behöver även de förstå hur de kognitiva resurserna bäst tas tillvara. Vilket för oss tillbaka till kulturer där flickor vill hjälpa till och pojkar vill bli statsministrar.

Under många år var enbart män i Sverige ministrar, ända tills Karin Kock 1947 utsågs till konsultativt statsråd under Tage Erlander, och året efter blev Sveriges folkhushållningsminister. Nu för tiden består svenska regeringar av både kvinnor och män. Det beror både på att vi har upptäckt kön, och att vi samtidigt bestämt oss för att det inte får tillåtas definiera en hel människa.

Den 22/11 arrangeras ett frukostsamtal om politik och ledarskap där Tove Lifvendahl och Maria Ludvigsson samtalar med flera av de medverkande i boken. För information och anmälan, klicka här.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons