Annons

”Politikerna är vårdens stora problem”

Sjukvården verkar ha samma problematik som industrin hade för 30 år sedan. I båda fallen har diagnosen varit felaktig och resultatet därför blivit katastrofalt. Radikala grepp behövs för att i grunden strukturera om den offentliga vården, skriver Leif Östling och Björn Rosengren.

Uppdaterad
Publicerad
Leif Östling och Björn Rosengren.
Leif Östling och Björn Rosengren. Foto: TT

DEBATT | SJUKVÅRDEN

Dagens vård verkar ha samma problem som industrin hade för 30 år sedan. I båda fallen har diagnosen dessutom varit felaktig och resultatet därför blivit katastrofalt. Då, efter 80-talets löntagarfonder, söktes frälsningen i ”det goda arbetet”: inga löpande band skulle finnas, allt arbete utfördes i självstyrande grupper utan chefer. Resultatet blev skenande kostnader, usel kvalitet och låg leveranssäkerhet i industrin. Hela experimentet gick över styr med finanskrisen i början av 90-talet, där närmare 300 000 jobb försvann inom industrin på grund av ett alldeles för högt kostnadsläge.

Liknande fenomen ser vi i dag inom vården med allt längre köer, låg behandlingstakt och likaledes brister i tillgänglighet, bemötande och service. Inom vården så stavas den verklighetsfrånvända skygglappen nu ”resursbrist”. Vården skulle lida brist på resurser. Samma villfarelse som inom industrin på 80-talet.

Problemet för industrin då var en akut brist på kompetent ledarskap och en adekvat organisation. Sjukvården befinner sig i exakt samma, ytterst problematiska, situation i dag. Det är inte mer resurser som måste tillföras vården utan ett nytt tänkande när det gäller vårdens struktur, organisation och arbetsmetoder. Detta måste våra politiker ta till sig.

Annons

Det fanns en lösning då i början av 90-talet, och det finns en lösning nu. Låt oss först konkretisera problembilden.

1. Effektiviteten

I genomsnitt behandlar en läkare i OECD drygt tre gånger fler patienter än sin läkarkollega i Sverige. En svensk läkare tar emot 692 patienter per år. OECD-snittet är 2 295. I Tyskland är siffran 2 416 patienter.

Dessa fakta visar entydigt att problemen med vårdköerna i Sverige inte handlar om resursbrist. Vi behandlar bara en tredjedel så många patienter per läkare i Sverige jämfört med OECD-snittet.

Enligt OECD ligger Sverige bland de länder som har högst utgifter till hälso- och sjukvården – som andel av BNP återfinns vi på fjärde plats. Samtidigt är Sverige allra sämst när det gäller antal patientmöten per läkare och år. Problematiken förstärks av att Sverige dessutom ligger trea från slutet i en jämförelse av patientnöjdhet, det vill säga i vilken utsträckning som patienten tycker att läkaren avsätter tillräckligt mycket tid vid de möten som faktiskt sker.

En positiv tolkning av detta är att det finns en fantastisk möjlighet till effektivisering och kvalitetsförstärkning om vi bara vill förstå att vi måste ta ett antal radikala grepp för att komma åt potentialen.

En annan jämförelse belyser problematiken ur ett annat perspektiv:

2. Löneutvecklingen

Om vi jämför lönenivåerna 1970 med dem 2016 framkommer en väldigt tydlig illustration till en del av problematiken. Reallöneutvecklingen, alltså med hänsyn tagen till inflation, är negativ för överläkare och specialistläkare. De har haft en reallönesänkning på 4 procent under denna tid. För övriga läkare är nedgången dramatisk. Där är löneminskningen hela 25 procent, från 53 509 kronor till 40 000 kronor (omräknat till 1970 års pengavärde). Jämför vi med tjänstemän inom svenskt näringsliv så har de haft en positiv reallöneutveckling med en ökning på över 80 procent. Heltidsanställda inom gruv- och tillverkningsindustrin uppvisar en reallöneökning på över 40 procent under samma tid.

3. Lönenivåer

Ett av vårdens akuta problem är bristen på specialistsjuksköterskor. Att ersättningsnivån där ligger runt 30 000 kronor för personer med ordentliga universitetsutbildningar är naturligtvis en förklaring.

4. Lönejämförelser

Tittar vi i stället på specialistläkares lönenivåer i olika länder motsvarar en svensk lön nätt och jämnt halva lönen i Frankrike eller Storbritannien. En specialistläkare i Nederländerna tjänar 3,3 gånger så mycket. Sverige ligger i paritet med, eller något högre än, Grekland och Portugal. Det är tyvärr en klen tröst. Det betyder att läkaryrkets attraktivitet med en sådan reallönesänkning gått ner rejält från början av 70-talet. Andra utbildningar har betydligt större dragningskraft.

Låt oss slutligen göra några jämförelser mellan offentligt och privat driven vård.

5. Arbetsmiljön

Sjuktalen inom den offentliga vården ligger 30 procent högre än inom den privata. Personalomsättningen är också mycket högre. Det är en stark indikator på att den offentligt drivna vården dras med en riktigt dålig arbetsmiljö. De som jobbar där söker sig till andra arbetsgivare – privata. Något vi alltid hört på våra resor runt i landet. Bristerna fylls upp av stafettläkare och dito sjuksköterskor, som ofta arbetar som F-skattare, alltså enmansföretagare, och då kommer upp i jämförbara löner med sina kollegor inom EU. Den verksamheten ökar med närmare 30 procent per år och regeringen kan ha vilken ambition den vill om att avveckla systemet. Det kommer inte att ske så länge politikerna inte förstår de bakomliggande orsakerna.

Vårdkrisen löser man inte med mer resurser, more of the same. Det handlar om att ta nya radikala grepp. Det första bör vara att plocka bort alla politiker och byråkrater som styr vården i dag. I stället måste de som har kompetensen också få styra och organisera vården. Inga andra kan det än läkarna. Moderna sjukhus är alldeles för tekniskt sofistikerade för att sättas i händerna på amatörer. Det har med all tydlighet visat sig när det gäller en sjukvårdsinrättning som Nya Karolinska. Inom den privat drivna vården ligger nämligen antalet behandlade patienter per läkare på EU-nivå. Och från industrin är det ett känt faktum att hög produktivitet också ger hög kvalitet. Läkare behöver – som alla andra yrkesgrupper – aktivt och frekvent utöva sin profession för att utvecklas och höja kvaliteten i arbetet med patienter.

Vi behöver alltså i grunden strukturera om den offentliga vården. Annars kommer snart all vård i Sverige att vara privat, och det är inget hållbart alternativ även om vi tycker att det behövs mer och inte mindre privat vård i landet. Detta om det är patienternas bästa vi tänker på. Då kan vi inte låta politikernas eller byråkraternas klåfingrighet inom vårdområdet få styra. Det är politikernas bristfälliga förmåga till ledning och styrning som är huvudproblemet.

Leif Östling
tidigare koncernchef Scania

Björn Rosengren
tidigare näringsminister S

Annons
Annons
Annons

Leif Östling och Björn Rosengren.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons