Annons

Politisk korrekthet hotar humorn – och komikerna

Kalle Lind efterlyser ett Sverige där humorn är en frizon.
Kalle Lind efterlyser ett Sverige där humorn är en frizon. Foto: Krister Hansson/TT

Vita gubbar är de enda som ropar ”ingenting får vara roligt längre” – debatten om kränkande humor är en ickefråga. Den analysen gör somliga. Samtidigt finns det exempel på komiker som fått betala ett högt pris för ”fel” skämt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Illustration: Lotta Sjöberg

Bild 1 av 2

Illustration: Lotta Sjöberg

Bild 2 av 2

När Gösta Ekman inte kan sluta säga ”pitt” i Hasse & Tage-revyn Gula hund gick ett chockat sus genom publiken. Revyn sändes i SVT 1966 och skapade ett sådant rabalder att den resulterade i en interpellationsdebatt där en riksdagsledamot hävdade att könsordsskämtet var en ”tukt- och sedlighetssårande handling”.

I dag hade det troligen varit skämtets anspelning på koprolali, tvångsmässigt yttrande av obscent språk, som upprört massorna (dock sannolikt inte riksdagen). Koprolali är mycket ovanligt men förekommer hos 5–15 procent av personer med Tourettes syndrom.

Många skämt som tidigare hyllats får i dag människor att skruva obekvämt på sig. På 1960-talet var det fritt fram att säga ”zigenare” eller ragata om kvinnor – men inte att säga ”pitt”.

Diskussionen om politisk korrekthet och identitetspolitik har gjort det snårigt att skämta om minoritetsgrupper och utsatta människor.

Om du drar ett enda skämt som är kontroversiellt får du vara beredd på att folk kommer att vända dig ryggen.

Under de senaste åren har flera internationella – främst manliga – komiker, exempelvis Jerry Seinfeld, Chris Rock och John Cleese slutat uppträda på högskolor för att de anser att studenterna är för lättkränkta. Från USA har Sverige importerat “triggervarningar”, som varnar för ett innehåll som kan tänkas väcka anstöt. Tanken om att individen har rätt att skyddas från innehåll som kan tänkas uppröra har även nått humorn.

Annons
Annons

Illustration: Lotta Sjöberg

Bild 1 av 1

I Sverige är kritiken mot komiker som anses ha gått över gränsen i dag högljudd och ofta aggressiv. Reaktioner i sociala medier blir snabbt till drev. Uppdragsgivare och kommersiella plattformar pressas ibland till att avsluta samarbeten med kontroversiella komiker, ett fenomen som kallas ”deplatforming”.

– I dag är humorn både polariserad och politiserad. Komiker placeras i fack, knyts till ett paket åsikter och får följare därefter. Om du drar ett enda skämt som är det minsta lilla kontroversiellt, får du vara beredd på att folk kommer att vända dig ryggen, säger författaren och radiopersonligheten Kalle Lind, som i dag programleder ”Snedtänkt” i P1.

Illustration: Lotta Sjöberg
Illustration: Lotta Sjöberg

Exemplen på hur humor i dag upprör är många. Jonatan Unge, i år utsedd till Årets manliga komiker, fick utstå hård kritik när han i SVT:s program ”Släng dig i brunnen” skämtade om pedofiler. Många tyckte att Unge och SVT saknade empati för utsatta barn. När SVT återsände en NileCity-sketch där Killinggänget spelar ”sjungande koreanska adoptivpäron” anklagades SVT för att sända kränkande ”gulinghumor”.

Satirprogrammet Svenska Nyheter har bland annat kritiserats för ett inslag om kinesiska turister och en låt om svenska IS-anhängare. Låten “Knulla barn” av Mr Cool, komikern Anton Magnussons alter ego, utmynnade förra året i en hätsk debatt. P3:s radioteaterpodcast Punani_99 om 17-åriga Nannas extrema liv med fest, kris och bantningstips har också upprört då den ansetts romantisera droger.

Annons
Annons

Illustration: Lotta Sjöberg

Bild 1 av 1

Kritiken resulterade även i en riksdagsdebatt om hur de public service-program som sänds på andra plattformar än de traditionella kan granskas.

Det är främst gamla vita män som driver frågan, de känner sig hotade.

När ett gäng unga vuxna i en Youtubeserie tittar på 90-talsserien Seinfeld med syftet att se om den fortfarande håller, pekar många tummar nedåt. Flera skämt ansågs rasistiska, sexistiska och homofoba. Själv är Jerry Seinfeld en av de komiker som redan för några år sedan tyckte att PK-kulturen förstör humorn – och att det är orimligt att publiken inte längre skrattar åt hans skämt om att folk scrollar bögigt på sina telefoner.

Det finns däremot många som inte ger mycket för de röster som ropar ”ingenting får vara roligt längre”. En av dem är komikern Fredrik ”Fritte” Fritzson, som med Marcus Johansson driver standupklubbar i tre städer och arrangerar den årliga Standupgalan.

– Det är främst gamla vita män som driver frågan, de känner sig hotade. Egentligen handlar det om att vissa skämt bara inte är fräscha längre, och då faller de bort, säger Fritte Fritzson.

Illustration: Lotta Sjöberg
Illustration: Lotta Sjöberg

Dagens standupkomik är enligt honom välmående och livskraftig, och debatten om kränkande skämt sker främst utanför standupklubbarna. Dock menar han att det finns ett problem med att vissa misstolkar skämt genom att inte ta in vilken riktning skämtet har eller på vems bekostnad det görs. Istället lystrar de bara efter signalord.

Annons
Annons

Kollegan Marcus Johansson drog exempelvis en gång ett skämt om att han var så rädd för att få adhd att han hade börjat självmedicinera med amfetamin, i förebyggande syfte. Kul tyckte större delen av publiken, men en person sa ”det där får man inte skämta om, min son har adhd”. Att skämtet var riktat mot komikern själv spelade ingen roll när ordet ”adhd” väl hade nämnts.

– Jag tycker att alla i publiken har ett ansvar att tänka ett varv extra och fundera på vad intentionen med skämtet var. Komiker vill ju oftast inte vara elaka, de vill att folk ska skratta åt deras skämt, säger Fritte Fritzson.

På Twitter pågår det ett skyttegravskrig, där folk bevakar varandra och hugger så fort de får chansen.

Kalle Lind, som har beskrivit sig själv som ”perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige”, skriver just nu en biografi över Hans Alfredson. Som barn på 80-talet matades han med just Hasse & Tage och Galenskaparna, sina föräldrars humor, då mycket annat inte fanns tillgängligt. Humorn var en lägereld som alla samlades kring oavsett vem man var eller vad man tyckte, menar Kalle Lind.

Mycket har förändrats sedan dess. Under de senaste 10–15 åren har ståuppkomiken exploderat i Sverige. Standupklubbarna har blivit fler och utrymmet för smalare humor större. Inte minst Youtube har ändrat humorns förutsättningar helt. Möjligheten att göra humor på sin kammare och ändå nå ut till en stor publik föddes – likaså en drev-kultur. Samhällelig polarisering och sociala medier-stormar påverkar också humorn, menar Kalle Lind.

– På Twitter pågår det i princip ett skyttegravskrig, där folk bevakar varandra och hugger så fort de får chansen. Alla har sina egna körer de predikar för, sitter och hojtar i sitt hörn och retar upp sina motståndare.

Annons
Annons

Public service har blivit ängsligare när kritiken på sociala medier snabbt blir stor, menar Kalle Lind. Vissa ifrågasätter varför bolagen ens ska sända politisk humor. Sverigedemokraternas distriktsordförande i Blekinge vill exempelvis förbjuda satir i public service.

Jag vill att humorn ska få vara hård och skoningslös

År 2006 arbetade Kalle Lind med P3:s satirprogram ”Hej Domstol!”, och såg en tydlig attitydförändring gällande public service roll.

– På valnatten 2006 avslutade vi programmet med att säga ”Kom ihåg, för er som ska rösta på SD stänger vallokalerna klockan 22”. Det hände absolut ingenting efteråt. Om någon hade dragit det skämtet bara några år senare hade det blivit väldigt bekymrad stämning i Radiohuset, säger Kalle Lind.

Han är skeptisk till hur kritiken av skämt som anses gå över gränsen ser ut i dag. Att skoja om våldtäkt, incest, pedofili eller liknande är ofta ett sätt att lyfta ett känsligt eller tabubelagt ämne. Eller så är det bara menat att vara kul eller provokativt. Hur som helst är det skillnad på att skämta om något och att försvara praktiken, menar Kalle Lind.

– Att inte vilja förstå att det är anti-intellektuellt, ohederligt och i förlängningen farligt. Att det i dag sker hela tiden, det är inget högt betyg åt samtiden.

Istället efterlyser Kalle Lind ett Sverige där humorn är en frizon.

– Jag vill att humorn ska få vara hård och skoningslös och att publiken gör välvilliga tolkningar av skämtet och människan som drog det. Man behöver inte hålla med om komikerns eventuella åsikter, men ändå kan tycka att de drar roliga skämt.

Efter reklamen visas:
Har politisk korrekthet förstört humorn?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons