Annons

Anna Charlotta Johansson: Populärkulturen förtjänar sin guldstjärna

The Stars Of Spring Will Carry You Home.
The Stars Of Spring Will Carry You Home. Foto: Kirsty Mitchell.

Privat | kultur

Under strecket
Publicerad

Absolut hängivenhet visas i en förtrollande och färgsprakande fantasivärld av fotografier. Att besöka Kirsty Mitchells sagorike ”Wonderland” i utställningen på Fotografiska museet i Stockholm, kan inte beskrivas på ett annat sätt än som ett riktigt halleluja–moment.

Ögonen vandrar över detaljrika fotografier där människor framställs som starka, suggestiva väsen. Naturen trollbinder tittaren med sin magi och texterna till fotografierna väcker tankar om vad vi gör med våra liv.
Att så starka känslor kan frambringas genom en kameralins får mig att känna stor förundran över kulturens inverkan på oss människor. Ja, till och med förundran över livet i sig självt. Jag antar att vad utställningen gör med mig, och tusentals andra människor som besöker den, är vad konst och kultur gör när den är som bäst.

Samtidigt som jag går där och njuter vet jag att många inom finkulturen är arga. De är arga för att Fotografiska kallas ett museum eftersom det inte har samma höga standard och regler när det till exempel gäller säkerhet och konservatorer. De är arga för att det är privatägt. Och de är dessutom arga för att fotomuseet gör kultur kommersiellt, med alla dess kringaktiviteter inom ramen för museiverksamheten. Kultur ska hållas borta från den kapitalistiska kommersialismen, för annars... Ja, för annars vad då?

Annons
Annons

För alla oss som av olika skäl föredrar populärkultur framför finkultur, eller snarare – konsumerar den kultur vi tycker om utan kissnödiga definitioner av densamma – ter sig denna diskussion märklig.

Fotografiska har lyckats med att leverera lättillgänglig kultur som är enkel för både hjärta och hjärna att förstå. Det är helt enkelt en mer lättillgänglig kulturupplevelse att besöka Fotografiska för en fotoutställning och ta en god kopp kaffe efteråt i magisk miljö i samma byggnad, än att besöka en mer traditionell kulturinstitution där en utställning kan ta timmar att ta sig igenom, och man förstår kanske ändå bara hälften.

Kritiken är märklig, eftersom det borde ligga i allas intresse, inte minst kulturvurmarnas, att fler människor tillgodogör sig kultur. Men att museet anordnar fotokurser, gör reklam för sin restaurang som drivs av en stjärnkock och samarbetar med andra aktörer inom populärkulturen när de exempelvis arrangerar poddfest i två dagar väcker anstöt, eftersom det är så ”antiintellektuellt”. Ska kultur bara vara till för intellektuella? Och vem definierar vad som är intellektuell finkultur? Jag knyter min högernäve i fickan.

Inne på caféet där jag äter kalkonköttbullar på rågbröd med rödbeta och inlagd gurka tittar jag mig omkring. Magkänslan säger mig att trots en entréavgift på 165 kronor så har söndagsbesökarna på Fotografiska troligen en lägre medelinkomst än söndagsbesökarna på ett av de större, statliga museerna där det råder fritt inträde (jo, visst, det är skattepengar från början). Det privatägda Fotografiska museet har verkligen lyckats att röra runt i den bidragsberoende kulturvärlden. Och med den äran.

Kultur behöver alltså inte stödjas av bidrag för att vara framgångsrik. Kirsty Mitchell har också personligen bevisat det. Hennes utställning Wonderland blev en fotobok som finansierades via crowdfunding (när intresserade konsumenter betalar i förväg för att ett projekt ska bli av) på Kickstarter. Insamlingen nådde sitt mål inom ett dygn.

Ett museum kan alltså vara privatägt eftersom det erbjuder vad en vanlig Johansson vill se. Att den samhälleliga nyttan dessutom genomsyrar verksamheten eftersom de lyckas göra kultur begriplig och tillgänglig för fler, genererar en guldstjärna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons