Annons

Janerik Larsson:Populismens fyra faser

Finansminister Siv Jensen (Frp) og statsminister Erna Solberg (H) 
Finansminister Siv Jensen (Frp) og statsminister Erna Solberg (H)  Foto: Poppe, Cornelius
Under strecket
Publicerad

Efter att man etiketterat sin meningsmotståndares åsikter behöver man inte vidare bekymra sig om att undersöka rimligheten i påståendena. ”Diskursiva smitvägar” kallar Lena Andersson denna debatteknik, som hon menar förlamar och polariserar det offentliga samtalet.

Så skriver Susanna Birgersson i Expressen idag i en krönika som utgår från Lena Anderssons ”Om falsk och äkta liberalism”( utgiven av Liberal Debatt). Hon lyfter fram en kommentar av Per Svensson i DN som exempel.

Birgersson kommenterar: Så avstår delar av den intellektuella eliten från att diskutera de allra svåraste och känsligaste frågorna. Man förstår att Lena Andersson är arg.

I den svenska debatten råder det ingen brist på sådana exempel och det handlar ingalunda bara om den högerpopulism som Birgersson nämner. Det finns rader av andra samhällsområden där bara en åsikt i taget är den regel som gäller.

I den föreställningsvärld som rör Sverigedemokraternas roll i svensk politik finns en sådan panik - väl illustrerad av utfrågningen i SvTs Agenda igår av Ulf Kristersson.

Annons
Annons

Jag förvånas över att SD ses som ett så starkt och hotfullt parti. Det finns rader av skäl att anta att SDs opinionstillväxt ingalunda är självklar men det beror givetvis på hur övriga riksdagspartier agerar.

Man behöver bara se sig om i Norden för att se vad som kan hända.

Tom Jensen, Berlingskes chefredaktör, skrev för några dagar sedan en mycket läsvärd artikel om varför Dansk Folkeparti är på stark tillbakagång i dansk opinion och sannolikt kommer att förlora en hel del av de väljare de vann i folketingsvalet för fyra år sedan. Nytt folketingsval ska hållas före sommaren.

Varför gick partiet fram?

Partiet blev født ud af Fremskridtspartiets dramatiske sammenbrud i 1995, og ingen troede på, at den lille udbryderflok styret af Pia Kjærsgaard ville få nogen stor fremtid.

Men de kloge tog som ofte før fejl. Det var der en grund til. For Dansk Folkeparti viste sig at være et parti til tiden. 90erne var årtiet, hvor danskerne begyndte at forstå, at den var gal med indvandringen. Det gik for hurtigt. For ukontrollabelt. Politikerne anede det også. Men de evnede ikke at omsætte anelserne i politik.

Der var for mange urørlige tabuer på spil. Sagde nogen noget, blev der øjeblikkeligt afregnet og sat spørgsmålstegn ved deres stuerenhed.

Det var derfor ikke tilfældigt, at Dansk Folkeparti gik frem. Valg efter valg. Og allerede fra 2001 erobrede positionen som magtparti i Danmark i Fogh-årene via VKO-flertallet.

Det var ekstremt dygtigt eksekveret politisk ledelse under Pia Kjærsgaard. Man fandt den position, ingen andre turde erobre, og man brugte den effektivt: Udlændingepolitikken kom ind i midten af dansk politik, der blev strammet, og DF udviste samtidig tidligt sans for de symbolpolitiske markeringer.

Annons
Annons

Men vad hände sen?

DF har forandret sig fra at være et indvandringskritisk, oprørsk, nationalkonservativt, men resultatsøgende parti, hvis mission det var at bevare sammenhængskraften i det danske samfund.

I stedet er man i manges øjne blevet til et på én gang symbolbesat, centralistisk, højresocialdemokratisk og egennyttigt parti, der gerne spiller landsdelene og danskerne ud mod hinanden, hvis det er politisk opportunt.

I populismens första fas - där SD befinner sig - är det lätt att vinna popularitetspoäng men sen kommer det svåra. Arvid Åhlund har i DI citerat den italienska journalisten Ferdinando Giugliano beskrivit som populismens fyra faser: lova mycket, ta makten, leverera lite, kasta in handduken.

DF har de senaste fyra åren varit ett mäktigt parti i dansk politik men nu bär det utför.

Det finländska högerpopulistiska Sannfinnländarna sprack som regeringsparti. Vi får se hur det går för de båda partidelarna i riksdagsvalet och den därefter följande regeringsbildningen.

Det ena nordiska högerpopulistiska parti som hittills klarat av de fyra faserna är norska Fremskrittspartiet. Nu är det kommunalval i september. Vi får se hur det går.

Men i grunden skiljer sig inget mellan högerpopulistiska partier och andra partier - de måste driva sakpolitik och leverera.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons