Annons

BarnenPrat i hundra knutar sveper bort brännande ämne

Per Burell och Agneta Ahlin i ”Barnen”.
Per Burell och Agneta Ahlin i ”Barnen”. Foto: Sören Vilks

Ärendet är stort och angeläget, men den brittiska pjäsen ”Barnen” sveps in i alltför mycket prat och privatliv. Det blir som en såpopera i miniformat, menar SvD:s Sara Granath.

Under strecket
Publicerad

Astrid Assefa, Per Burell och Agneta Ahlin i ”Barnen”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Barnen

Genre
Teater
Regi
Karin Enberg
Medverkande
Astrid Assefa, Agneta Ahlin, Per Burell
Var
Riksteatern
Text
Lucy Kirkwood. Övers: Kerstin Gustafsson

Scenografi: Lotta Nilsson. Komposition, ljudbild: Daniel Fagerström. Mask: Anna Olofsson. Ljus: Peter Stockhaus

Lucy Kirkwood är en ung brittisk dramatiker som tar sig an ämnen som storpolitik och trafficking. Hennes ”The children/Barnen” hade premiär på Royal Court 2016 och utspelar sig efter en katastrof.

När Karin Enberg regisserar stycket för Riksteatern är det stora ämnet inklämt i ett trångt rum med blommiga väggar. Det är ett osäkert efteråt som skildras.

Spelet börjar med blodsutgjutelse, då Astrid Assefas Hazel ger Agneta Ahlins Rose en rejäl smäll över näsan i ren förskräckelse. Rose dyker nämligen upp oanmäld efter 38 år. Hon har förstås ett ärende, men eftersom publiken måste informeras om det som hänt tidigare, både på det samhälleliga och privata planet, får vi inte veta vad hon vill förrän framåt slutet av den knappt två timmar långa föreställningen. Det är litet som en såpopera i miniformat.

Att två gamla vänner, eller arbetskamrater, återses efter många år rymmer sin egen dramatik, men där vilar varken texten eller uppsättningen särskilt länge. Astrid Assefas Hazel pratar på i hundra knutar, vilket så småningom får sin förklaring. Över huvud taget är det här teater där det strösslas med ledtrådar, som så småningom knyts ihop. Det är prat, prat, prat och inte många ögonblick för eftertanke. Typiskt för anglosaxiskt drama, som inte alltid landar väl här.

Annons
Annons

Astrid Assefa, Per Burell och Agneta Ahlin i ”Barnen”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1
Astrid Assefa, Per Burell och Agneta Ahlin i ”Barnen”.
Astrid Assefa, Per Burell och Agneta Ahlin i ”Barnen”. Foto: Sören Vilks

Allt får en ytterligare komplikation då Hazels man Robin – Per Burell – gör entré, lite slappt klädd i långkalsonger. Han är melankoliskt attraktiv och dränker sina sorger och tillkortakommanden i hemlagad alkohol.

Han får stå för det uppgivna, medan Hazel är hejdundrande framtidsinriktad med sund mat och dagliga yogaövningar. Rose har sitt dolda ärende och bidrar med torr komik, som Agneta Ahlin är väldigt bra på. Och visst finns här ett mer eller mindre dolt triangeldrama som extra krydda.

Barnen då? Ja, de finns inte med på scenen även om de ofta nämns i dialogen. Barnen har med uppsättningens ärende att göra. Det handlar om den äldre generationens ansvar för de kommande, nog så brännande, även om vi idag talar mer om klimathot än kärnkraftsolyckor.

Men vi i publiken ställs aldrig riktigt inför vårt eget ansvar. Allt allvar blir insvept i underhållning, och styckets konflikter stannar inom det trånga rummet.

Det är inte riktigt min kopp te.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons