Annons

Catarina Kärkkäinen:Presidenten som sköt sig i foten

Aj.
Aj. Foto: Douglas Christian/TT

Den amerikanska stålindustrin vittnar om vad som händer när företag förlorar drivkraften att förnya sig.

Uppdaterad
Publicerad

President Donald Trumps tullar mot omvärlden skulle lyfta den amerikanska stålindustrin, men har för flera bolag fått motsatt effekt. Stålproducenten U.S. Steel tvingades för tre veckor sedan stänga två av sina smältugnar. Sedan president Trump aviserade tullarna i början av 2018 har ståljätten tappat nära 70 procent av sitt marknadsvärde. Det motsvarar 52 miljarder kronor.

Tullarna var feltänkta från början. Den decenniegamla krisen som presidenten försökte lösa var aldrig primärt orsakad av den utländska konkurrensen, utan av det faktum att de amerikanska bolagen vägrade att utvecklas.

Vid slutet av andra världskriget var landet marknadsledande. Sedan började länder i Europa utveckla ny teknik för stålproduktion. På vår kontinent fanns det inte utrymme för sentimentalitet. En anledning som lyfts i en artikel från nyhetsbyrån Bloomberg är att många europeiska fabriker förstördes i krigen. Samtidigt vägrade de tre stora amerikanska stålproducenterna – Bethlehem Steel, U.S. Steel, och Republic Steel – att anpassa sig in i det längsta.

Annons

Det fungerade ett tag, men USA tappade mer och mer på världsmarknaden. In kom affärsmannen Ken Iverson som tog över Nucor, ett bolag som då stod på randen till konkurs, och grundade den första fabriken i USA som använde sig av den nya tekniken. Till skillnad från sina konkurrenter avvisade Iverson idén om protektionistiska åtgärder som tullar. I en intervju 1986 sade han: ”Så fort priserna började stiga, så att stålproducenterna blev lönsamma, slutade de att modernisera sig.”

”Det är bara under intensiv konkurrenskraftig press som stora stålproducenter har tvingat modernisera sig. Om det inte är en fråga om företagets överlevnad, kommer du bara att falla tillbaka i dina gamla sätt.”

Nu är Nucor den största stålproducenten i USA, och har börjat bejaka presidentens tullar. Och återigen skapar vikande efterfrågan och konkurrens från nya bolag ett svårt läge för den amerikanska stålindustrin – trots att den utländska konkurrensen är borta. Tullarna har påskyndat utvecklingen.

Ekonomi är inte alltid intuitivt. Det handlar, för att tala med den franska 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat, om ”det man ser och det man inte ser”. Med alla politiska förslag kommer omedelbart synliga effekter, och effekter som följer först senare. De kan vara svåra att se och förstå.

I en av sina mest kända essäer Petition låter Bastiat tillverkare av stearinljus och fotogenlampor framföra den traditionella protektionistiska argumentationen. De är upprörda över en utländsk konkurrent som översvämmar landet med billigt ljus och tar ifrån dem deras arbete. Om bara de franska politikerna förbjöd den utländska konkurrenten skulle försäljningen av stearinljus och fotogenlampor öka. Tillverkarna skulle behöva köpa in vax och andra material. Ekonomins hjul skulle börja snurra.

Konkurrenten man vill skyddas från är solen, och med essän vill Bastiat visa att billiga varor och tjänster inte är hot mot ekonomin, utan rena vinster som gör att våra resurser kan användas till andra behov. Hinder mot det fria solljuset skulle bara göra oss fattigare, och leda till att förlegade affärsmodeller överlever längre än de borde.

Förbud, tullar och andra handelshinder fungerar likartat. Det vi ser är att det blir billigare att köpa amerikanskt stål jämfört med utländskt. Det vi inte ser är vilka förluster i andra branscher som tullarna leder till, vilka processer inom den egna industrin som snabbas på och vad som händer när företag förlorar drivkraften att förnya sig.

Det får den amerikanska stålindustrin och president Donald Trump känna på nu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons