Annons

VälsignelserPrisat författarskap nu på svenska – ”beundransvärt”

Foto: Lærke Posselt

”Välsignelser” renderade henne Nordiska rådets litteraturpris och PO Enquists pris förra året. Therese Eriksson imponeras av Caroline Albertine Minors sju berättelser som alla kretsar kring vad som väntar på andra sidan förlusten. Dragningskraften finns i de oväntade och nästan drastiska detaljerna.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Välsignelser

Författare
Caroline Albertine Minor
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

Översättning Johanne Lykke Holm 202 s.

Allt sitter i detaljerna. I novellen ”Flügel des Lebens” befinner sig berättarjaget Franciska på stranden med sin nya kompis Martine, medan hon tänker på sin barndomsvän Anso. ”Även om klockan inte ens var elva var det varmt i skuggan. Vi åt resten av melonen, jag pressade in fingrarna mellan mina tår”, skriver Caroline Albertine Minor och det är inget särskilt med det; de där fingrarna mellan tårna är ovidkommande, inte på något sätt avgörande för handlingen. Och ändå är det som om de reser sig från boksidan, promenerar in i kroppen och öppnar upp en minnesbank av alla de oreflekterade sätt man rör på och grejar med sin kropp, utan att vara riktigt medveten om det.
Caroline Albertine Minor gjuter liv i precis sådana enskildheter. Novellsamlingen ”Välsignelser” är hennes andra bok efter debutromanen ”Pura vida” (2013), och den första på svenska. (Här ska omedelbart inflikas vilken insats Johanne Lykke Holm gör med sina lyhört litterära överföringar från danska till svenska.) En författares andra bok är den beryktat svåraste, och bara av den anledningen är Minors bedrift beundransvärd. Men ”Välsignelser”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och renderade henne PO Enquists pris förra året, har förtjänster som inte handlar ett dugg om hur många böcker hon skrivit. Det är uppenbart redan från början, ändå tar det mig en god stund innan jag får grepp om varför de här sju novellerna imponerar så mycket som de gör.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

”Välsignelser” består av sju berättelser som alla ryms under ett paraply av sorg och förlust. Och framförallt: om vad som väntar på andra sidan förlusten. En ung kvinna ser sin frånvarande far dö, en annan förlorar sin kärlek till minnesförlust efter en olycka, en mor får besked om att dottern på andra sidan jordklotet tagit sitt liv. Den sista är för övrigt Anso i novellen jag nämnde inledningsvis. Hon är en figur som återkommer i tre av samlingens noveller; vi kan kalla dem ”Anso-variationer”. Tillsammans, med sina tre olika röster, bildar de en fin, nästan separat, enhet som skildrar en av livets många paradoxer: en traumatisk händelse skär in i och binder samman flera människors liv, samtidigt som sanningen aldrig kan bli exakt densamma för var och en av dem.

Vad är det som lyfter en människa och får henne att vilja kliva vidare i livet, efter en omvälvande förlust?

Vad är det som lyfter en människa och får henne att vilja kliva vidare i livet, efter en omvälvande förlust? Det kan vara nästan vad som helst, tycks Caroline Albertine Minor mena i sina noveller, där välgärningarna kommer i olika och oväntade former. För kvinnorna i mina favoriter ”Sorgens trädgård” och titelnovellen, är det en balkongklättrande granne respektive en vindbiten präst som öppnar ett fönster på glänt. Plötsligt kan något åter växa i ett förbränt landskap. Det är, förmodar jag, den sortens välsignelser som bokens titel syftar på.

Berättelserna i ”Välsignelser” är inte särskilt originella, både i sitt innehåll och i sin stundtals rätt svala ton känns de igen som förhållandevis typisk ung, skandinavisk prosa. Ändå har de ett sug som egentligen inte alls går ihop med den där svalkan, och som gör mig oförmögen att slita blicken från de här människorna som faktiskt inte alltid verkar vilja bli sedda. I den långa prisnomineringen till Nordiska rådet skriver man om Minors stil att den är ”kliniskt klar och förunderligt suggestiv”, vilket är en mycket exakt beskrivning. Även hennes fascinerande bildspråk, som hon för övrigt delar med landskollegan Josefine Klougart, är avgörande.

Det är där dragningskraft finns: i språket och i bilderna Caroline Albertine Minor skapar med hjälp av det. Detaljerna, detaljerna! De rymmer ett brett register av känslo­r, hela liv – särskilt när de är oväntade, nästan drastiska. I titelnovellen ”Välsignelser” kokar berättarjaget soppa åt två män medan hon sörjer en tredje och får plötsligt nog, i händelsen ryms hela hennes komplicerade sorg och ilska: ”Soppan landade i gräset med ett ljud som av någon som kräks. Jag trampade ut potatisarna under min ena raggsocka och kände värmen tränga igenom ullen. Det var toppar på vågorna där nere.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons