Annons
Krönika

Jenny Nordberg:Priset för att sluta tro på Gud kan vara döden

Att förneka att Gud finns är ett brott i många länder. Det kan också vara ett giltigt skäl för asyl i andra länder. Men den religiösa förföljelsen kan hinna ifatt den som flyr till en plats där både hemlandet och egna landsmän bevakar en.

Under strecket
Publicerad

En moské i Medina, Saudiarabien.

Foto: Hadi Mizban / AP Bild 1 av 1

En moské i Medina, Saudiarabien.

Foto: Hadi Mizban / AP Bild 1 av 1
En moské i Medina, Saudiarabien.
En moské i Medina, Saudiarabien. Foto: Hadi Mizban / AP

NEW YORK. Redan som liten var Ali alldeles för nyfiken. Det var så mycket han inte förstod. Redan som 7-åring började han ställa frågor till sina lärare, och fortsatte som tonåring: Om varför en liten flicka kunde bli bortgift med en vuxen man. Om varför familjen skulle bestämma vem han själv skulle gifta sig med. Om varför han inte fick bestämma själv om särskilt mycket.

Religionen styrde varje sekund av hans tillvaro i Saudiarabien, säger han: ”När du sitter ner eller ställer dig upp ska du säga vissa saker. När du går på gatan ska du räkna hur många gånger du säger saker för dig själv. Det styr hur du klär dig, hur du pratar, vad du tänker. Vilka du inte får titta på och vad du får säga till folk.”

Att ställa frågor till religiösa wahhabitiska lärare i Saudiarabien, eller ens att diskutera religionsfrågor i det land där allt som ifrågasätter islam räknas som terrorism, var ingen bra idé. När Ali som vuxen fortsatte att diskutera religion med sina arbetskamrater blev han rapporterad till polisen. Han blev övervakad, hotad och kom till slut att frukta för sitt liv.

Annons
Annons

Numera pluggar han svenska i exil, och som ex-muslim. Han är ateist, och han har fått uppehållstillstånd, men vill inte att efternamnet står i tidningen, eftersom han vet att den religiösa förföljelsen inte är något som går att lämna bakom sig trots att han bytt land. Det finns för många ögon och öron i Sverige som kontrollerar, och att som född muslim kalla sig ateist är mycket kontroversiellt och känsligt även där – i synnerhet i sammanhang med andra muslimer.

Att leva i Sverige innebär inte religionsfrihet för alla – bland konservativa familjer är det ofta upp till föräldrarna att bestämma vilka religiösa regler barnen ska följa och hur de ska leva. I områden där många konservativa bor blir också den sociala kontrollen av de som inte lever enligt reglerna hårdare. Religionsfrihet innebär ju inte bara att kunna utöva religion, utan också frihet och skydd från religion för den som föredrar det.

Sverige hamnar inte ens på topp-tio-listan över sekulära länder med starkast skydd för icke-religösa enligt en rapport från Humanists International som kom förra året. En av orsakerna är att religiös förföljelse har avvisats som asylskäl i flera uppmärksammade fall. Länder med en större förståelse för vad det innebär att hotas för att man saknar tro är istället Norge, Holland och USA, enligt den globala organisationen för ateister, humanister och sekulära grupper.

Längst ner hamnar strikt muslimska länder som Iran, Afghanistan, Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Där råder ingen eller knappt någon religionsfrihet alls, och där styr religiösa lagar. Att misstänkas för blasfemi är livsfarligt. Utbildningssystemet är helt genomsyrat av religiöst tänkande och regler, liksom statsapparaten. Att ifrågasätta staten är att ifrågasätta religionen och tvärtom – vilket därför uppfattas som ett hot mot själva samhället.

Annons
Annons

Det må ha skett vissa kulturella lättnader i Saudiarabien på senare år, men där liksom i 16 andra muslimska länder är det inte överhuvudtaget lagligt att lämna islam. Det är tvärtom belagt med dödsstraff att öppet säga att man inte tror på Gud, att ifrågasätta något kring religionen, eller det värsta av allt – konvertera till en annan religion.

”Från början trodde jag också att jag var helt ensam”, säger Imtiaz Shams, som också är av saudisk bakgrund, men nu bor i London. Han driver volontärorganisationen ”Faith to the faithless” som hjälper ex-muslimer att ta sig ur förtryck. Om det så är från den egna familjen eller staten – eller både och. Det började med att han själv sökte kontakt med andra som lämnat islam, och nu har han flera nya ”fall” varje vecka där människor från hela världen kontaktar honom.

Många är kvinnor, och att de flyr religiöst förtryck har uppmärksammats mycket den senaste tiden. Men det kan vara lika kvävande för en man, säger han. Än värre är det för HBTQ-personer. ”Tänk dig att du är gay, vilket är förbjudet. Det kan inte ens existera, enligt religionen. Så vad ska du göra? Gifta dig och leva ett dubbelliv?”

En familj kan ha både pengar och samhällsstatus, förklarar han, och män har förvisso mer rörelsefrihet. Men religiösa regler är lika outhärdligt tvingande för män, och varken tysta tankar eller de som sägs högt får vara ifred. Det blir särskilt svårt för dem som är intresserade av filosofi och livsåskådning och börjar ställa frågor och vill diskutera. Sådant finns ofta inget utrymme för när en religion är tvingande.

Annons
Annons

Eftersom religionen är så invävt i varje del av samhället och kulturen blir det svårt att inte tvivla på den om man väl börjar ifrågasätta någon del av livet och vardagen. Imtiaz Shams hjälper även dem som försöker ta sig bort från mormonkyrkan, ultraortodox judendom och Jehovas vittnen. Religöst förtryck tar sig väldigt liknande uttryck oavsett vilket namn religionen har, tycker han.

Han beskriver det som att vara en minoritet inom minoriteten, även för den som lever i ett västerländskt, sekulärt samhälle. Och var passar man då in? Att öppet göra slut med sin religion är ett djupt personligt beslut som kan innebära extrem ensamhet, från familj och vänner.

Det många då gör är att tillbringa mycket tid online och söka upp andra som befinner sig i samma situation. ”Det kan bli enklare att prata med och lita på någon random person på nätet”, säger Imtiaz Shams.

Ofta visar det sig att problemen är väldigt liknande, och bara att prata med andra hjälper.

”Ex-mus” som de före detta muslimerna ibland kallar sig, träffas också på hemliga sammankomster i London för både de som har ”kommit ut” och de som fortfarande lever inom en familj och deltar i religiösa ritualer, men som helt enkelt har tappat eller i hemlighet avsagt sig tron.

Samma typ av träffar finns i Sverige. Men Ali, som kom till Sverige med den stora flyktingströmmen 2015, ligger lågt än så länge. De flesta andra som kom, har han observerat, tog med sig både någon form av familj och kultur och religion till Sverige. Men själv känner han sig som en dubbel minoritet, där han lämnat både sin religion och sitt land – och därmed sin hela kultur och sin familj och sitt sammanhang.

Det kommer att ta ännu längre tid att fylla det som plockats bort med något annat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons