Annons

Lisa Irenius:Hennes kommentar var just vad Akademien behövde

 Olga Tokarczuk och Peter Handke.
Olga Tokarczuk och Peter Handke. Foto: Illustration: Moa Hoff

Nobelpriset i litteratur skänker författare prestige, men i år är det också tvärtom – pristagaren lånar sin prestige till priset och den skamfilade Akademien. Olga Tokarczuks uttalanden är en dröm för institutionen. Valet av Peter Handke är mer riskfyllt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Akademien har tidigare haft ett mer eurocentriskt perspektiv på litteratur, ”nu tittar vi över hela världen”. Det sa nyligen akademiledamoten Anders Olsson. Ändå blev det två européer som tilldelas Nobelpriset i litteratur för 2018 respektive 2019. Och trots att man efter krisen kunde vänta sig okontroversiella val, så blev det två politiskt laddade författare. Polska Olga Tokarczuk, som tydligt tagit ställning mot utvecklingen i hemlandet Polen, och österrikaren Peter Handke – det verkligt kontroversiella valet, som rentav har betraktats som en omöjlig kandidat sedan hans ställningstaganden för serbiska nationalister i samband med kriget i det forna Jugoslavien.

Men just för att valen är så politiska på olika vis framstår de paradoxalt nog som opolitiska – som en bekräftelse av att det faktiskt är just litterära förtjänster som det handlar om, ett tecken på integritet hos den nya Nobelkommittén. Och det råder inget tvivel om att det är två stora författarskap som prisas – rika, mångfacetterade och språkligt virtuosa.

Annons
Annons

Är då allt som vanligt igen för Nobelpriset i litteratur? Både ja och nej. Intresset för pristagarna har varit mycket stort även denna gång. Samtidigt vittnar inte minst rutinerna kring tillkännagivandet i Börshuset om att en förändring skett – denna gång steg representanter för Nobelkommittén fram och redogjorde för hur man arbetat. Ett försök till ökad öppenhet, men kanske också en reaktion på att priset har kommit att bli ifrågasatt på ett djupare plan.

Det är som att skandalen kring Svenska Akademien – och inte minst dess interna konflikter – har blivit en påminnelse om att det är vanliga människor som står bakom denna prestigefyllda utmärkelse. Och det har i sin tur lett till ifrågasättanden av deras omdöme mer generellt: Vem kan egentligen ta sig rätten och anse sig ha förmågan att bedöma hela världens litteratur?

Nobelpriset i litteratur har ju egentligen omöjliga pretentioner – att ställa alla världens författare mot varandra och välja ut den främsta. Och samtidigt är det just dessa pretentioner som gör priset så storslaget och eftertraktat.

För både Nobelstiftelsen och Svenska Akademien var det naturligtvis en stor lättnad att båda författarna med tackade ja till priset, med entusiasm dessutom, och att de kommer att delta i ceremonin i Stockholm. ”Jag är överraskad och glad, och det är så viktigt för mig att jag får priset i en för Svenska Akademien ny tid”, sa Olga Tokarczuk, som tilldelats det omdebatterade priset för 2018. Pr-värdet i den kommentaren är förstås enormt. Den här gången är det inte bara Nobelpriset i litteratur som skänker författaren prestige, utan också författaren som lånar sin prestige till priset och den skamfilade Akademien.

Annons
Annons

Med det i åtanke hedrar det Akademien att man premierar Handke trots att valet av honom är riskfyllt i det avseendet – det faktum att han har slutit upp bakom Slobodan Milošević, och rentav höll tal på dennes begravning 2006, gör honom till en problematisk pristagare. Det går inte att komma ifrån. Men som Thomas Steinfeld påpekade i en intervju med Peter Handke i SvD 2017 bör man också lyssna till vad Handke sa på begravningen; hur han underströk att han inte vet sanningen.

”Här talar författaren, så som han är, en människa oförmögen att tänka i politiska kategorier och moraliska vissheter, en människa som i grunden tvivlar på världens delning i goda och onda krafter”, skrev Steinfeld.

Säkert är att båda de författare som nu tilldelas Nobelpriset i litteratur har en stor tilltro till litteraturens kraft. ”Jag tror att böcker är ett sätt för människor att kommunicera med varandra – böcker är mirakel”, sa Olga Tokarzcuk till Sveriges radio. Peter Handke i sin tur har lyft fram hur litteraturen öppnar för ömsesidig förståelse mellan individer: ”När Blaise Pascal lever vidare i en tysk, för att denne läst honom, eller när Goethe lever vidare i en fransman eller en svensk, så börjar jag tro på samförstånd, men inte på något annat sätt.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons