Annons

Professor vill slå hål på mattemyt: Skolan lär ut fel

Elever får höra att de inte har en mattehjärna. Samtidigt lär skolan ut att det är viktigt att vara snabb och att memorera metoder. Helt fel, enligt Stanfordprofessorn Jo Boaler. Resultatet: eleverna lär sig sämre och många slås ut i onödan. Men det går att förändra.

Under strecket
Publicerad
Jo Boaler är professor i matematikdidaktik vid Stanford.
Jo Boaler är professor i matematikdidaktik vid Stanford. Foto: Robert Houser

Sida upp och sida ner med andragradsekvationer. Eller bråk. Sedan ett prov som visar om du kan metoderna – för den som klarar stressen.

I många skolor, i Sverige så väl som i USA – där Jo Boaler är professor i matematikdidaktik vid Stanford universitet, ser matteundervisningen ut ungefär så. Elever som har lätt för att memorera metoder och som inte blir stressade under prov, anses ha mattehuvud – en syn som är förödande när det gäller barns möjligheter att utvecklas inom matematiken, anser Jo Boaler.

Det är en stark åsikt i vårt samhälle att du antingen föds med anlaget att vara bra på matte, eller inte.

Annons

Hon vill först slå hål på myten att vissa barn föds med en mattehjärna – andra inte. Just den inställningen finns nästan bara inom matematiken, menar hon. För hur många tror att man är bra på historia när man föds? Eller spanska? Tennis?

– Det är en stark åsikt i vårt samhälle att du antingen föds med anlaget att vara bra på matte, eller inte. Så många barn tror att det är så. Och det är så skadligt, säger Jo Boaler.

Visst finns det genetiska skillnader, konstaterar hon. Men de är små. Vi föds med olika hjärnor, precis som att vi är olika på andra sätt. Men framför allt så har vi en hjärna som är plastisk, som förändras utifrån hur vi använder den.

Vilken hjärna du än har så kan du utveckla den på ett mängd sätt.

Jo Boaler berättar om en australiensisk pojke som, när han började skolan, hade väldigt svårt för sig inlärningsmässigt och bedömdes ha mycket låg IQ. I fjol disputerade han i matematik vid Oxford.

– Vilken hjärna du än har så kan du utveckla den på ett mängd sätt. Varje minut av ditt liv har du möjlighet att göra det, säger Jo Boaler.

För att komma åt just detta tog hon och hennes forskarteam för två år sedan 84 stycken 12-13-åringar till Stanford och lät dem gå på 18 specialsydda mattelektioner under 18 dagar. Alla elever hade klassat sig själva som ”jag är ingen matteperson”. Före kursen fick de göra ett standardiserat mattetest med vanliga matteövningar.

Efter lektionerna fick eleverna göra om testet. Resultatet var slående. I snitt hade de ökat sina mattekunskaper med motsvarande 2,7 år efter de 18 lektionerna.

– Vi lärde dem inte ens allt som kom på provet. Men de fick en annan inställning, till vad de kunde klara. Och en av sakerna vi hade gjort var att ändra deras föreställning om vilka de var som personer och vad de klarade.

Det finns andra barriärer som behöver försvinna för att fler barn ska lyckas inom matematiken, menar Boaler. Mycket handlar om hur matte lärs ut – i dag handlar det ofta om att memorera sig vägen genom ämnet.

Tillsammans med teamet bakom Pisa, den internationella kunskapsmätningen, studerade Boaler data över mattekunskaperna hos 13 miljoner 15-åringar världen över. Forskarna såg att de elever som angrep matteproblemen genom att memorera procedurer, presterade sämst.

Samma sak visar en studie som hon beskriver i boken Matematik med dynamiskt mindset, som gavs ut på svenska 2017. När elever, som av sina lärare kategoriserats som hög-, medel- eller lågpresterande i matematik, gjorde samma prov, blev det tydligt att de högpresterande eleverna löste uppgifterna med hjälp av sin taluppfattning – de hade en förståelse för talen och ett flexibelt sätt att angripa problemet. De lågpresterande eleverna visade inte den talförståelsen utan fokuserade på att plocka fram memorerade metoder.

Foto: Katarzyna Korza/TT

Ju mer vi tjatar om utantillärande, tragglar sida upp och sida ner med samma tal, desto mindre benägna blir eleverna att reflektera runt talen och deras förhållande till varandra, anser Boaler. De övar på olika metoder om och om igen – men inte på att utifrån en situation välja metod. När de möter matematiska problem tagna ur verkligheten så klarar de inte av att använda metoderna.

Elever tror att misstag är dåliga. Men det är inte bara misstag som ökar hjärnaktiviteten, studier visar också vikten av att elever kämpar.

Hjärnan förändras och det skapas nya eller starkare kopplingar varje gång du lär dig något nytt, konstaterar Jo Boaler. Och det är när vi vågar göra fel, testa och laborera, som vi utvecklas. När forskare studerat hjärnaktiviteten hos dem som lärt sig saker, har de sett att aktiviteten ökar när de begår misstag. Men att göra misstag uppmuntras sällan i klassrummen. Istället är det för många elever förknippat med ångest att räcka upp handen eller gå fram till tavlan, av rädsla att göra fel.

– Elever tror att misstag är dåliga. Men det är inte bara misstag som ökar hjärnaktiviteten, studier visar också vikten av att elever kämpar. I klassrummet visar vi att vi vill att alla elever ska göra rätt hela tiden – men vi vill ju egentligen att de ska anstränga sig. Att kämpa är oerhört viktigt, säger Jo Boaler.

Kina och Japan är två toppländer när det kommer till matematik, vilket syns i bland annat Pisa-mätningarna. Och där ser man också på matematik på ett annat sätt. I en studie där undervisningen i olika länder studerades, såg forskarna att eleverna i Japan ägnade sig åt uppgifter som krävde att de ansträngde sig under 44 procent av tiden i snitt.

I USA var motsvarande siffra 1 procent.

Och när Jo Boaler nyligen besökte en årskurs 1 i Kina, såg hon hur läraren uppmuntrade eleverna att dela med sig av de fel de hade gjort så att de kunde diskutera dem tillsammans. Eleverna gjorde det gärna – de visste att det var något som värdesattes.

Då känner inte lärarna att de hinner låta barn upptäcka, utforska och fördjupa sig.

– Det är definitivt en annan syn på både misstag och utmaningar.

Om vi vet detta, varför ser sällan undervisningen ut så i våra skolor?

– Ett skäl är att lärare ofta lär ut som de själva lärt sig. Men det handlar också om att regeringar och skoldistrikt skickar ut hundra områden som lärarna måste ta sig igenom och mängder med tester för att säkerställa att alla gjort det. Då känner inte lärarna att de hinner låta barn upptäcka, utforska och fördjupa sig.

Annons
Annons

Jo Boaler är professor i matematikdidaktik vid Stanford.

Foto: Robert Houser Bild 1 av 2
Foto: Katarzyna Korza/TT Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons