Annons

VidjemunkenProsa skir som vattenfärg – och mycket njutbar

Inga Abele.
Inga Abele. Foto: Michal Busko/IBL

I en tid då Baltikum hela tiden verkar vara på väg att sväljas av sina ryska grannar skapas en särskild spänning i Inga Abeles mäktiga historiefantasi ”Vidjemunken”. Ariel förlag har gjort en kulturgärning i och med denna översättning, skriver Josefin Holmström.

Under strecket
Publicerad

Vidjemunken

Författare
Inga Abele
Genre
Prosa
Förlag
Ariel

Översättning av Juris Kronbergs 597 s.

Vissa böcker är bara vackra. Berättelsen spelar egentligen mindre roll, språket är nog. Sådant är fallet med Inga Abeles mäktiga historiefantasi ”Vidjemunken”.

Boken är en baltisk brokad, en väv av människoöden, vidjeslanor och katolsk mystik, förlagd till den historiska sydöstra lettiska provins som mest influerats av Ryssland: Lettgallen. Det gör att det finns en spänning i boken som gör den aktuell i en tid då Baltikum hela tiden verkar vara på väg att sväljas av sina ryska grannar. Men politiska spänningar, historiska eller nuvarande, är ändå en bisak: det här är framförallt en bok om människor och en kärleksförklaring till ett land.

Berättelsen tar sin början med författarens gudmors lettgalliska psalmbok, ur vilken fotografiet av aktivisten Francis Sebalds faller. Sebalds, född på 1860-talet, föds i en fattig men kärleksfull bondfamilj på landsbygden och ska komma att bli både katolsk präst och revolutionär. Hans förlaga är den verklige lettgalliske kyrkoherren, författaren och statsmannen Francis Trasuns som 1918 var med om att utropa Lettlands självständighet, men som dog i ensamhet, utstött och exkommunicerad (1998 slog Vatikanen fast att exkommunikationen hade haft politiska motiv och att Trasuns inte längre ansågs skyldig).

Annons
Annons

Hela tiden, genom glädje, smärta och umbäranden, beskriver Abele en förtrollad värld

Francis Sebalds må vara bokens egentliga huvudperson, men Abele är generös med mänskliga livsöden i ”Vidjemunken”. Läsaren får möta Sebalds brorson, flygaren Jezups (egentligen Jezups Basko, känd stridspilot) som sedan barnsben drömmer om något bortom hemtraktens skogar och som ständigt dissekerar fåglar för att förstå hur de är konstruerade. Sebalds mor och far, Iva och Tanclovs, lever nära både jorden och varandra, inbegripna i ett ständigt samtal med Gud och naturen. Sebalds barndomsvän, den föräldralösa Zuze, blir påkläderska hos grevinnan i Akemenaja slott och får ett utomäktenskapligt barn med hennes son Platon, som strax gifter bort henne med sin betjänt.

Hela tiden, genom glädje, smärta och umbäranden, beskriver Abele en förtrollad värld, för att låna av Max Webers begreppssfär, en där kyrkans sakrament och persongalleri skänker färg och värme åt en kylslagen vardag. Den slitna lettgalliska bönboken vandrar mellan de frommas händer och de lettiska barnens främsta undervisning sker vid gummornas vävstolar.

”Vidjemunken” är maffig i sitt anspråk, men lätt i tonen. Mycket har läsaren säkerligen översättare Juris Kronbergs att tacka för: Abeles prosa är skir som vattenfärg och ytterst njutbar. Bilderna hon målar upp påminner ibland om W G Sebalds mer slående tablåer. Ariel förlag har gjort en kulturgärning i och med denna översättning. Jag blir nyfiken på att läsa mer lettisk litteratur, och det är ett mycket gott betyg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons