Annons

Jenny Damberg:Proteinshake och ångad broccoli – för Guds skull

Den kristna dietmarknaden har blivit en storindustri. Kändispastorn Rick Warren har lanserat den senaste storsäljaren, som går ut på att äta lika kalorisnålt som profeten Daniel under den babyloniska fångenskapen.

Publicerad
Foto: IBL

Frukost: Dr Hymans proteinshake.

Mellanmål: Stavar av selleri, morot, gurka och jamsbönrot, 0,75 dl kronärtskockehummus.

Lunch: 1,25 dl quinoa med ångad broccoli och morötter och antioxidant-salladsdressing.

Annons

Mellanmål: Grönsaksjuice-mocktail.

Middag: Thai-inspirerad wok med kokosris.

Det här är första dygnets måltider för den som antar det 40 dagar långa kristna viktminskningsprogrammet The Daniel Plan. Profeten Daniel, som fått låna sitt namn till konceptet, vägrade under 21 dagar att ta del av de läckerheter han erbjöds som fånge hos det babyloniska hovet, utan åt bara grönsaker. I våra dagar har Daniel blivit något av en portalfigur inom den kristna bantningsbranschen, med en rad dieter och fastemetoder uppkallade efter sig. Bakom just The Daniel Plan, den senaste storsäljaren på den kristna dietmarknaden, står den amerikanske kändispastorn Rick Warren. Enligt en flitigt återgiven historia fick Warren en insikt en dag medan han döpte över 800 personer. ”Kära nån, vi är alla feta!”, har Rick Warren berättat att han tänkte. I nästa sekund frågade han församlingen om där fanns någon mer än han själv som var intresserad av att försöka gå ner i vikt. Så inleddes ytterligare en framgångsrik nisch inom hans författarskap.

Som kristen dietprofil verkar Rick Warren i vad som på 60 år har vuxit från en perifer företeelse till en omfattande industri. 1957 publicerade Charlie W Shedd ”Pray your weight away”, den första uttalat kristna bantningsboken. Shedd var en omtyckt pastor i en presbyteriansk församling i Houston. Liksom Warren var han inte bara intresserad av vikt, utan publicerade sig inom en rad områden, från barnuppfostran till sexualitet. Själv hade han gått ner 45 kilo med de metoder han förespråkade i sin bok, som att göra benlyft till ”Herren är min herde”. För Charlie Shedd var kroppsvikt en moralisk fråga. Varje ­extra kilo var ett steg bort från Gud. ”Vi tjockisar är de enda som kan väga våra synder /.../ Ställ dig på vågen. Hur mycket mer än du borde väger du? Där ser du: 45 kilo synd, eller 22 eller 5.”

Andra tidiga titlar i genren var ”I prayed myself slim” (1960), en självhjälpsbok av den 22-åriga modellen Deborah Pierce, och ”Devotions for dieters” (1967), där prästen H Victor Kane listade bordsböner för bantare. ”I promise not to sit and stuff, but stop when I have had enough, Amen”, löd en. 1976 kom storsäljarna ”More of Jesus, less of me” och ”God’s answer to fat: Lose it”. Snart utvecklades även omfattande viktprogram med kostplaner, träningsupplägg och särskilda produkter i stil med Viktväktarna. Idag delar The Daniel Plan marknad med rörelser som Overeaters Victorious, The Faithfully Fit Program, The Love Hunger Action Plan och The Hallelujah Diet.

Titlarna och namnen talar sitt eget, glättiga språk. Att bli smal är en världslig önskan.

Historiskt sett har ju religion inneburit mer eller mindre strikta begränsningar av matvanor. Kristendomen betraktar förvisso frosseri som en av sju dödssynder, men i frågan om vad troende får äta och inte utmärkte sig kristendomen tidigt genom att vara förhållandevis liberal. Fläskkött lyftes exempelvis fram som ett sätt att distansera sig från islam och judendom. Ett av få uttalade förbud rörde kött som ”orenats genom avgudadyrkan”, som hästkött, eftersom häst var det finaste offret i många förkristna religioner. Idag har förbudet vittrat, hästkött är fortfarande illa sett (minns 2013 års ”hästköttsskandal”).

Före reformationen var nästan hälften av årets dagar fastedagar, då kött, ägg och mejeriprodukter var förbjudet. Det var förhållandevis enkelt att efterleva kring Medelhavet, där reglerna uppstått, men tufft i länder som Sverige, där fläsk, ister och smör var viktiga basvaror. Det var de nordliga smörländerna som bröt med den katolska kyrkan på 1500-talet, och utvandrare därifrån som så småningom kom att grunda de amerikanska frikyrkor som dagens kristna dietkultur bottnar i.

När Gud eller Jesus åberopas i kostsammanhang på 2010-talet är det främst som stöd för framgångsrik bantning. Synden ligger inte i ett religiöst antagande om att något skulle vara orent. Det handlar om att undvika det som gör en tjock. ”Jesus dog på korset för att jag skulle kunna bli fri från mitt beroende av fel mat”, har Marie Chapin, kristen rådgivare och författare till den storsäljande ”Free to be thin” (1979) konstaterat. Det är svårt att tänka sig en mer jordisk företeelse än en proteinshake, hur fri från vitt socker den än må vara. Men det här är en av de roller gudomen har att fylla idag. Att banta med Gud är enligt Gwen Shamblin, grundare av framgångsrika Weigh Down Workshop, överlägset eftersom Gud är ”för smart för att låta någon som Viktväktarna eller Jane Fonda bli vår frälsare, och ta åt sig all ära”.

Fäster man uppmärksamheten på den status som ligger i att ha en smal, vältränad kropp framstår det som motsägelsefullt att en högre makt vars budskap sägs vara kärlek skulle bry sig om några extra kilo hit eller dit. Men Chapin refererar till ”beroende”. För många kristna dietförespråkare är utgångspunkten att lära sig att leva med sig själv, för att kunna kontrollera aptiten. Det handlar ofta om att mätta något annat än magen. Historier om övergrepp i barndomen, och mobbning på grund av övervikt, är vanliga. Att äta blir ett sätt att glömma, att gömma sig i en stor kropp är ett sätt att göra sig oåtkomlig. Andra vittnar om destruktiva beteenden som uppstår kring det som finns till hands. Det kunde lika gärna ha varit alkohol eller narkotika, men det råkade bli mat. Det tolvstegsprogram som utvecklats inom Anonyma alkoholister och används av många liknande sammanslutningar, som Anonyma överätare, bygger på att deltagaren erkänner sina problem inför sig själv, och en högre makt. Det är upp till var och en att definiera denna kraft. Men att det finns något större att förhålla sig till är centralt. Det finns kraft att hämta.

När religionsvetaren R Marie Griffith 1997 skrev en längre artikel om kristen bantning tecknade hon en bild där ”tonen hos de kristna dietförfattarna är en tredjedel hänförelse och två tredjedelar ångest”. Den hårda ton kring synd i form av överflödskilon som Charlie W Shedd gav uttryck för är långt borta. Även de mest kommersiella bantningsprogrammen uppehåller sig vid ett holistiskt livsstilssynsätt, och betonar vikten av balans på alla plan. Den här utvecklingen präglar inte bara den kristna bantningslitteraturen, utan utgivningen inom kost och hälsa överlag. De kost- och hälsoböcker som sålt bäst i Sverige under 2010-talet handlar till stor del om att avhålla sig från det ena eller andra. Det är mat utan vitt socker, utan mjöl, utan mejeriprodukter. Det dagliga brödet är allt annat än bröd. Idealet är att äta ”rent” och ”balanserat” – maten ska rena oss, hela oss. Vilket löfte rymmer ett superbär? Även terminologin kring kosthållning har religiösa övertoner. Man ”tror” på en diet, man är ”anhängare” av vegetarianism, man ”bekänner sig” till LCHF, man ingår i en ”kult” kring benbuljong och lyssnar till ”profeter” som är för eller emot mättat fett.

Bibeln skrevs i en tid där överflöd inte var ett problem för någon större grupp. Mat är högt värderad i texterna. Det var mat man offrade till Gud och flera av de mirakel som inträffar handlar om att mätta hungriga. När det gäller kostråd har Guds ord tagits som intäkt för såväl strikt veganism som för motsatsen. 2000-talskonceptet ”The Hallelujah diet”, som liksom The Daniel Plan påbjuder tidstypiska detoxkurer med grönsaksjuicer och raw food, lutar sig mot den passage i Första Mosebok där Gud säger: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” De som förespråkar en lågkolydrathaltig, fet diet påpekar i stället gärna att det som svämmar över av ”mjölk och honung” med en mer korrekt översättning från hebreiskan blir ett land av ”fett och honung”. Att fet gödkalv var det finaste man kunde bjuda på understryks också gärna.  

Inom kristendomen är kroppen den helige andes tempel. Enkelt uttryckt innebär det att evangeliet är med den troende, var denne än befinner sig. Tron lever inom en, den är inte reserverad till en speciell plats för dyrkan. Att kroppen är ens tempel är också en flitigt använd metafor inom träningsbranschen, inte bara av kristna utan av entreprenörer av alla slag. Att hålla sig i form brukade, åtminstone för män, framhållas som en plikt i nationens och andra maktintresserade grupperingars namn. Under senare 1900-tal tappade kollektivet i betydelse. Men det gjorde inte den smala, starka kroppen. Att hålla sig smärt blev en individuell uppgift, och en fråga om personlig moral. När 1900-talet tickade mot sitt slut hade den smala kroppen blivit en moralisk kropp, ”ett uttryck för att människor levde ett i moralisk mening bättre liv än ­andra”, skriver etnologen Fredrik Nilsson i boken ”I ett bolster av fett. En kulturhistoria om övervikt, manlighet och klass” (2011). I dag tränar man för ”sin egen skull”, men det är ett ”jag” som befinner sig i en utsatt position på marknader för såväl relationer som karriär.

R Marie Griffith skriver om det ”bathos” som präglar den kristna dietkulturen. Bathos, ett begrepp som myntades av den brittiske 1700-talspoeten Alexander Pope, beskriver ett abrupt skifte från det sublima till det vardagliga, eller vulgära. Som Dr Hymans proteinshake. Gud är allsmäktig. Vår önskan att komma i ett visst par sommarshorts må vara brännande, men storslagen kan den inte bli. Men Griffith ifrågasätter också det hån företrädarna för dessa dieter slentrianmässigt blir bemötta med. ”Även där teologin framstår som högst tvivelaktig i sin trivialisering av evangeliet förtjänar de frågor som tas upp allvarlig reflektion”, skriver hon. ”Vad innebär det att leva i en kultur som hyllar både att vara smal, och att unna sig?” Det är en tröstlös dragkamp, som tycks inge en känsla av att det måste vara blott de dygdiga få förunnat att lyckas. Så uppstår en marknad för kristna proteinshaker.

Men inte bara det. Det är också denna omöjliga belägenhet som ger upphov till de njutingsparadoxer som präglar 2010-talets renlevnadsdieter överlag, den mekanism som förklarar att ”glass” plötsligt kan bestå av kirs­kål och puread banan. Driften att ge en högre mening åt sin personliga kamp är knappast förbehållen kyrkan.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons