X
Annons
X

”Din mamma är orättvis – men du måste byta taktik”

Den vuxna dottern är trött på kritiken och "skuldpaketen" från sin snart 90-åriga mamma. En förändrad relation är fortfarande möjlig, svarar SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.

Läs mer om Psykologen
”Din mammas sätt att ge dig och andra skuld kan vara ett försök att få något hon själv vill ha”, skriver Jenny Jägerfeld.
”Din mammas sätt att ge dig och andra skuld kan vara ett försök att få något hon själv vill ha”, skriver Jenny Jägerfeld. Foto: IBL

Fråga: Jag har alltid haft problem i relationen till min mamma. Genom åren har vi haft uppblossande konflikter som aldrig når en lösning. Försoning är det inte tal om, snarare tillfälliga uppehåll i striden.

Min mamma är en så kallad "besvärlig människa". Underbar på många sätt, men också väldigt komplicerad i sitt känsloliv, vilket hon ofta lägger ut på sin omgivning. Det är som skuldpaket som kommer flygande och landar i mitt knä. Min strategi har alltid varit att syna "paketen", försvara mig och försöka ge tillbaka dem.

Det resulterar i en strid som egentligen bara handlar om makt och övertag och som ingen kan vinna. I min kamp mot henne blir jag stridslysten. Jag känner en stark lust att ta ett verbalt nacksving på henne och dunka henne i mattan. Till sist beskyller hon mig för att alltid vilja ha rätt. Vilket ju är sant.

Efteråt känner jag mig både trött, nedstämd, arg, förvirrad och svag.

Mitt problem är att det hon vill lägga på mig kan ta veckor att bli av med. Efteråt känner jag mig både trött, nedstämd, arg, förvirrad och svag. Jag börjar tvivla på min förmåga och får behov av att hävda mig. Detta gäller alltså de känslor som inte hör till mig, men som ligger i "paketen".

Det jag skulle behöva höra är att hon en enda gång säger: "Förlåt, det var inte meningen att ta ut det här på dig. Jag är bara så trött/har det lite jobbigt just nu i mitt liv och orkar inte med mig själv. Det handlar inte om dig, det är jag". Då skulle jag kunna känna värme och krama om henne. Men detta händer aldrig, och jag känner mest bara kyla invärtes.

Min mamma är snart 90. Hon har de problem hon har och kommer aldrig att ändra sig. Hjälp mig att hitta en annan strategi som kan föra oss närmare den sista tid hon har i livet.

/Anonym

”Din mammas sätt att ge dig och andra skuld kan vara ett försök att få något hon själv vill ha”, skriver Jenny Jägerfeld.

Foto: IBL Bild 1 av 3
Foto: Johanna Norin/TT Bild 2 av 3

Jenny Jägerfeld är leg psykolog och författare. I SvD svarar hon på frågor från er läsare. De frågor hon väljer att besvara publiceras. Har du en fråga, mejla till: psykologen@svd.se

Bild 3 av 3
Foto: Johanna Norin/TT Bild 1 av 2

Jenny Jägerfeld är leg psykolog och författare. I SvD svarar hon på frågor från er läsare. De frågor hon väljer att besvara publiceras. Har du en fråga, mejla till: psykologen@svd.se

Bild 2 av 2

Del 1 av 1

Foto: Johanna Norin/TT

Svar: Hej och tack för ditt brev! Det låter som om relationen till din mamma är väldigt energikrävande och svår. Och även om du intellektuellt begriper att det inte handlar om dig så väcker hennes agerande starka känslor. Inte bara i stunden – då du blir arg och vill ge tillbaka "skuldpaketen", som du så målande beskriver det, utan även långt efter en konflikt.

Om en relation till en förälder är för destruktiv och påverkar livet så pass negativt som du beskriver behöver man verkligen se över den. För vissa blir det till och med nödvändigt att bryta, men du är tydlig med att du vill hitta ett sätt som gör att ni kommer varandra närmare hennes sista tid i livet.

Fråga dig hur mycket du vill – alternativt hur mycket det är nödvändigt – att du umgås med henne.

Fråga dig hur mycket du vill – alternativt hur mycket det är nödvändigt – att du umgås med henne. Kanske räcker jul och hennes födelsedag? Du kan också fundera över om det finns tillfällen då ni är tillsammans utan att det blir konflikt? Kan ni promenera, fika, göra en utflykt, se på film?

Din mammas utagerade känslor handlar högst troligt om hennes egen tidigare historia eller är en effekt av någon typ av psykisk ohälsa. Kanske har hon själv obearbetade eller omedvetna känslor av skuld eller missnöje över något i sitt liv som hon inte står ut med och likt en het potatis måste kasta över på någon annan?

Hennes sätt att ge dig och andra skuld kan vara ett försök att få något hon själv vill ha. Som ett erkännande om att hon är bra, har gjort saker rätt, att hon är en god människa, en god mor. Det var inte hon som gjorde fel, det var någon annan. Naturligtvis och alldeles uppenbart fungerar det uselt, men hon vågar inte/har inte förmågan att fråga efter dessa saker mer direkt.

Hennes sätt att ge dig och andra skuld kan vara ett försök att få något hon själv vill ha.

Som barn till en kritisk förälder längtar man ofta tröstlöst efter upprättelse, erkännande och ursäkter. Du vet att din mamma inte kommer att ändra sig, ändå agerar du som om du trodde att det var möjligt. Jag klandrar dig inte. Det hon gör är oerhört provocerande och orättvist. Men om du vill ha en annan respons från henne, måste du byta strategi.

Om du känslomässigt "har råd" att vara den vuxnare personen i er relation tror jag att du har mycket att vinna.

Kan du säga något positivt om er relation eller om henne som mamma? Jag menar inte någon konstlad, osann komplimang utan något som faktiskt är sant. Du skriver att hon är en underbar människa. Kan du uttrycka det på något sätt? "Jag tänkte på dig i dag mamma, och på hur fint det var när du bakade med mig när jag var liten."

Försök också att inte fastna i sakfrågor, utan svara istället på det underliggande budskapet.

Försök också att inte fastna i sakfrågor, utan svara istället på det underliggande budskapet. Viktigt är då att formulera detta så neutralt det går och utan aggressivitet. Till exempel: "Nu upplever jag att du lägger skulden på mig för något som inte är min sak att bära. Jag kommer inte att ta emot den".

En sista reflektion kring skuld: För att man ska ha faktiskt skuld måste man ha känt till relevanta fakta kring situationen och haft möjlighet att agera på ett eller annat vis. Annars kan man inte hållas ansvarig, och bär alltså ingen skuld. Försök att minnas det när skuldpaketen kommer flygande. Bara för att din mamma hävdar något högljutt och intensivt betyder det inte att hon har rätt.

Det erkännande du vill ha kommer du med största sannolikhet inte att få från henne. Det måste du få från dig själv. Annars kommer du att köra in i samma återvändsgränd gång på gång.

Jenny Jägerfeld är leg psykolog och författare. I SvD svarar hon på frågor från er läsare. De frågor hon väljer att besvara publiceras. Har du en fråga, mejla till: psykologen@svd.se
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X