Annons

FenixProvokation och lust när teatern har huvudrollen

Elin Klinga.
Elin Klinga. Foto: Sara P Borgström

Mellan det högstämda och köttsliga, verklighet och fantasi, rör sig det nyskrivna dramat ”Fenix”. Skådespelarna bjuder på många intensiva ögonblick när Suzanne Osten, Ann-Sofie Bárány och kompani intar Dramaten med teater, kärlek och poesi.

Under strecket
Publicerad

Simon Norrthon som Casanova.

Foto: Sara P BorgströmBild 1 av 3

Hannes Meidal.

Foto: Sara P BorgströmBild 2 av 3

Elin Klinga, Thérèse Brunnander och Emelie Jonsson.

Foto: Sara P BorgströmBild 3 av 3

Fenix

Genre
Teater
Regi
Suzanne Osten
Medverkande
Thérèse Brunnander, Elin Klinga, Siri Hamari, Simon Norrthon, Hannes Meidal, Emelie Jonsson, Martin Selze, Malin Dahlström, Maria Johansson-Josephsson m fl
Var
Dramaten
Text
Ann-Sofie Bárány
Koreografi
Soledad Howe

Scenografi: Anna Heymowska. Komposition, ljud: Malin Dahlström, Gustaf Karlöf

Med ” Fenix” är det som om Suzanne Osten och dramatikern Ann-Sofie Bárány självklart flyttat in det gamla Unga Klara på Dramatens lilla scen. Inte lika självklart är det för den uppburna ryska poeten Marina Tsvetajeva (1892–1941) att flytta in med sin eld och sitt drama ”Fenix” på regigiganten Vachtangovs teaterstudio i Moskva mitt under brinnande samhällsomvandling.

Pjäsen har ett klart verklighetsunderlag, men jag vet inte var fantasin börjar och slutar och det spelar ingen roll för det som händer på scenen och i salongen.

Som så ofta i Ostens regi pågår allt redan när publiken kommer in: i fonden fladdrar bilder, hela tiden. Skådespelarna är här och var. På scenen sitter ett orörligt gammalt vitt bylte och nära oss på en utskjutande scentunga finns Thérèse Brunnanders Marina, som prövar att ge sin poesi kropp, att göra sin verklighet till poesi, med mjuka rörelser. Allt är vagt, flytande, tills Siri Hamaris Ariadna, en yngre kopia av modern, tar tag i saker och förklarar för publiken vad som är på gång.

Annons
Annons

Simon Norrthon som Casanova.

Foto: Sara P BorgströmBild 1 av 1

Provocerande nog handlar den om en sista förälskelse mellan en nära 80-årig gubbe och en trettonårig flicka

Det innebär inte att historien på något enkelt sätt går från A till B. Men i det yttre rör det sig från Marinas utkylda svältlägenhet till teaterstudion, samtidigt som allt också utspelar sig i fantasins domäner. Byltet kommer till liv och visar sig vara Simon Norrthons Casanova, musa och huvudperson i Tsvetajevas pjäs. Provocerande nog handlar den om en sista förälskelse mellan en nära 80-årig gubbe och en 13-årig flicka, Franciska, som här görs av en hel grupp mycket unga aktörer, alltid närvarande.

Simon Norrthon som Casanova.
Simon Norrthon som Casanova. Foto: Sara P Borgström

Uppsättningen snuddar vid mycket som rör vår tid, men den går aldrig rakt på, utan planterar tankar och känslor i tydliga men inte alltid tydbara bilder. Det här är verkligen skådespelarnas arena: Simon Norrthon har osviklig kontroll över sina uttrycksmedel, som Casanova, som stjärnskådespelare, som Marinas babydotter Irina. Hannes Meidal gör en stressad, plågad Vachtangov, med sikte på framtiden, i revolutionärt rus, med total scenisk närvaro. Elin Klinga gör den manlige skådespelaren Jura med sådan trovärdighet att jag kommer att tänka på Malin Eks Mr Solares – helt annorlunda dock – i Ostens ”I lusthuset” på Unga Klara. Emelie Jonssons unga Sonja är supergroupien personifierad i sin hejdlösa beundran för Marina, men blir själv kärleksobjekt och musa.

Annons
Annons

Hannes Meidal.

Foto: Sara P BorgströmBild 1 av 2

Elin Klinga, Thérèse Brunnander och Emelie Jonsson.

Foto: Sara P BorgströmBild 2 av 2

Som ett manligt geni – Marina har ingen tendens att förminska sig själv – sätter Tsvetajeva poesin högst

Det handlar om kärlek, det gör Marina klart för oss från början. Ibland är det mest en kär lek, som teatern också kan vara i en politiskt svår och turbulent tid, en tillflyktsort, ett hem bortom husväggarna. Men den innebär också övergivande och svek. Som ett manligt geni – Marina har ingen tendens att förminska sig själv – sätter Tsvetajeva poesin högst, långt över det som är tja – tigt, tja- tigt, som matbrist och barnpassning.

Hannes Meidal.
Hannes Meidal. Foto: Sara P Borgström

Verkligheten tränger sig dock på med full kraft och ett av föreställningens starkaste ögonblick är när Ariadna kommer tillbaka till modern efter en tid på barnhem – där det ska finnas mer mat. Blicken hon ger sin mor, som inte vill kallas mamma, eller fru, är som ett ljungande spjut av outtryckta känslor. Sen börjar Hamaris dotter skoja och leka igen, för vad ska hon göra?

Det finns mycket mer att säga, som att den franske skådespelaren Martin Selze är med, som en påminnelse om att den här uppsättningen också ska turnera till Caen och Reims. ”Fenix” är en kärlekshistoria om teater, över gränserna, som biter sig fast i sinnet. Och: brotten mellan högstämdhet som hos Brunnanders underbart extatiska Marina och teaterns köttsliga jordbundenhet föder många skratt.

Elin Klinga, Thérèse Brunnander och Emelie Jonsson.
Elin Klinga, Thérèse Brunnander och Emelie Jonsson. Foto: Sara P Borgström
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons