Psykiatern Dixon Chibanda är initiativtagare till The Friendship Bench Project i Zimbabwe.
Psykiatern Dixon Chibanda är initiativtagare till The Friendship Bench Project i Zimbabwe. Foto: Agneta Lagercrantz

Psykiater: ”Ni i väst är ju besatta av diagnoser”

Terapi på bänken hjälper många fler än en psykiater lyckas med under ett helt liv, menar Dixon Chibanda som startade The Friendship Bench i Zimbabwe. Hans dröm är att bänkterapin ska nå ut i hela världen.

Publicerad

 

HARARE Psykiatern Dixon Chibanda, eller Dr Dixon som han kallas av dem som arbetar på Friendship Bench House i Harare, har statistiskt sett ett upptagningsområde på en miljon invånare. En miljon.

Det är till och med dubbelt upp än gängse förhållanden i låginkomstländer som Zimbabwe. 90 procent saknar tillgång till behandling av vanliga psykiska problem och högst var fjärde drabbad får medicin eller kognitiv beteendeterapi, KBT.

Det är länge sedan det här ”behandlingsgapet” bara var WHO-siffror för Dixon Chibanda. 2005 fick han ett telefonsamtal mitt i natten och skulle hantera ett akutfall 20 mil bort. Erica, 27 år, hade kommit in efter en överdos och han och jourläkaren på plats bestämde att hon skulle få tid hos Dr Chibanda i Harare så fort hon var redo att lämna sjukhuset.

Hon kom aldrig.

Dixon Chibanda har berättat den här historien många gånger. Att mamman ringde honom tre veckor senare. Att Erica hade tagit sitt liv. Att hon hade hängt sig i mangoträdet utanför familjens hus.

Efter reklamen visas:
Bänkterapin som utmanar vetenskapen

 

I ett TED-föredrag redogör han för sin omedelbara, rationella reaktion: Varför kom ni inte till mig som vi var överens om?

Svaret, ”Vi hade inte råd med bussbiljetterna”, blev hans vändpunkt.

– Jag bestämde mig för att något i vården måste förändras. Att jag måste förändras. För att göra en lång historia kort var det så Friendship Bench började.

Behovet är enormt. Globalt finns inte tillräckligt med psykiatrer.

14 år senare sitter vi en solig oktobermorgon på en av de typiska träbänkarna i skuggan av bananplantor och akacior i trädgården vid Friendship Bench House. En norsk stiftelse har upplåtit byggnaden som sedan i våras är arbetsplats för ett 20-tal unga psykologiforskare och projektledare. Varje dag kommer Hararebor utifrån för ”open house”-samtal i trädgården och Dixon Chibanda dyker upp mellan höstens resor till Storbritannien, Thailand, Tyskland, Kanada, Sydafrika.

Annons

Verksamheten expanderar i hög fart.

– Behovet är enormt, inte bara i Zimbabwe. Globalt finns inte tillräckligt med psykiatrer, kliniska psykologer eller KBT-terapeuter. Problemet för oss är också att de som utbildar sig sticker, för alla söker desperat efter psykiatrer.

Så Dixon Chibanda tycker det är logiskt att satsa på outbildad personal runt om i Zimbabwe och nämner till exempel ”gogo” Chinhoyi från Mbare – en av de första som blev grandmother för Friendship Bench. När han gick på hennes begravning i augusti hade hon hunnit hjälpa ett tusental människor med psykisk ohälsa.

– Det är många fler än någon psykiater i genomsnitt skulle klara under ett helt liv. Om vi kan utbilda grandmothers som lever 10–15 år ytterligare blir deras inflytande massivt, och till en minimal kostnad.

Virginia Kwashirai träffade sin bänkterapeut, Siridzai Dzukwa, sex gånger. ”Jag mådde så dåligt att jag till och med höll på att gå tillbaka till min man”, berättar hon.
Virginia Kwashirai träffade sin bänkterapeut, Siridzai Dzukwa, sex gånger. ”Jag mådde så dåligt att jag till och med höll på att gå tillbaka till min man”, berättar hon. Foto: Agneta Lagercrantz
Annons

Hur kan en outbildad person hjälpa någon på en bänk?

– Vi påstår aldrig att de har samma kunskap som en psykiater, KBT-terapeut eller klinisk psykolog. Men förmågan till att kommunicera finns medfödd inom oss alla, och gör det möjligt för en person att knyta an och dela sina livserfarenheter. En del forskning visar att om den kontakten finns kommer mycket automatiskt.

När han berättar om vad grandmothers gör på bänken nämner han hur de använder kroppsspråk, lyssnar och sammanfattar vad de hör. Dixon Chibanda menar att ju mer empati och medkänsla hon har, desto bättre arbete gör hon. Och sedan vill han inte tala om terapi, han kallar det storytelling.

– Ingenting har börjat som ett problem, så det är inte vad människor kommer med till bänken. De kommer med sin berättelse, som vi gjort i alla tider för att skapa kontakt. När en grandmother kan lyssna och ge utrymme för den berättelsen skapar hon också utrymme för ett läkande. Det är inte krångligare än så.

Hittills har bänkterapeuterna enbart varit ”grandmothers”, som redan haft en roll som lågt betalda hälsoarbetare på vårdcentralerna.
Hittills har bänkterapeuterna enbart varit ”grandmothers”, som redan haft en roll som lågt betalda hälsoarbetare på vårdcentralerna. Foto: Agneta Lagercrantz
Annons

Dixon Chibanda är 51 år och har sett stora förändringar i Zimbabwe. Hans mormor fanns i det fattiga Mbare och hjälpte till med de första Friendship Bench-insatserna på vårdcentralen. Hans föräldrar växte upp i ett Rhodesia där svarta ännu inte hade några rättigheter. Själv fick han ta del av Mugabes utbildningssatsning, ”en sak han gjorde bra”, och läste till läkare i dåvarande Tjeckoslovakien på stipendium.

I dag är han en disputerad psykiater, har en professur både i Harare och London och leder en afrikansk forskningssammanslutning om psykisk hälsa. Han deltar i globala konferenser och skriver vetenskapliga artiklar om Friendship Bench.

Vi ser inte individen bakom diagnosen, utan ger människor en stämpel.

I alla sådana sammanhang heter verksamheten på bänken beteendeaktivering och problemlösningsterapi, typiska interventioner inom KBT. Den här evidensbaserade strukturen finns inbyggd i processen, säger han och nämner de två kontrollfrågorna som är försedda med röda flaggor i frågeformuläret som alla lekmannaterapeuter går igenom med sina klienter.

Annons

– Det är vårt system för att inte missa människor som är självmordsbenägna. De ska hänvisas vidare till läkarna på kliniken, förklarar han.

Och diagnosinstrument som DSM och ICD10 – används de?

– Inte på bänken, där skulle vi aldrig säga ’du är deprimerad’ eller ’du är schizofren’. Vi skulle fråga ’vilka problem vill du ta upp?’ och ’vad händer när du hör röster?’ Från ett vetenskapligt synsätt vet vi att det kan vara schizofreni, men vi ger inte människor en diagnos.

Virginia Kwashirai fick hjälp på bänken och lyckades komma på en lösning på sina ekonomiska problem som skild tvåbarnsmor. Nu har hon en litet butik utanför sitt hus i Hatcliffe.
Virginia Kwashirai fick hjälp på bänken och lyckades komma på en lösning på sina ekonomiska problem som skild tvåbarnsmor. Nu har hon en litet butik utanför sitt hus i Hatcliffe. Foto: Agneta Lagercrantz

Det där har han ett motstånd mot sedan sina första år som psykiater. Han fick jobb på Harares mentalsjukhus och berördes illa av hur behandlingen av psykiskt sjuka stred mot mänskliga rättigheter. Under många år arbetade han med frågor om mänskliga rättigheter inom sluten psykiatrisk vård för WHO.

Annons

– En av de sorgliga sakerna med psykisk ohälsa och psykiatri är att vi inte ser individen bakom diagnosen, utan ger människor en stämpel. Det blir en sådan massiv börda för den personen. Om du så har schizofreni eller är bipolär är dina behov desamma som för vem som helst.

Är det någon skillnad på inställningen i Väst?

– Jag tycker ni är besatta av diagnoser. Och av att använda jargong, du vet komplicerade vetenskapliga ord. Vi talar om att förbättra människors livskvalitet, det är vad vi ytterst försöker göra. Och så använder vi vanligt, enkelt språk. Jag antar att våra olika sätt att närma oss psykisk ohälsa är den viktigaste skillnaden.

– Annars har människor likadana problem, ensamhet finns överallt. Övergivenhet finns överallt. Här kan däremot symtomen på depression uttryckas mer fysiskt, som ’mitt hjärta värker’ eller ’min kropp värker’. I afrikanska länder har vi egentligen inget särskilt ord för depression, utan motsvarigheten är kunfugisisa, ”att tänka för mycket”. Men det ordet stämmer ändå för en massa människor i Väst.

Annons
1/2

På färgglada skynken är de olika stadierna i problemlösningsterapin upptryckta i tankebubblor på både shona och engelska.

Foto: Agneta Lagercrantz
2/2

Dixon Chibandas metod har nått ut till 100 000 människor sedan starten 2006 och har introducerats i Bronx och Harlem.

Foto: Agneta Lagercrantz

Nu ser han hur kulturen förändras i snabb takt med sociala medier – oundvikligt, säger han, och en anledning till att börja utbilda också yngre rådgivare på bänken. Vissa problem kommer de unga inte att vilja ta upp med någon grandmother – som sex, droger, att använda kondom, undvika graviditet.

– Men då ser jag synergier i stället, att de yngre får en grandmother som handledare. För jag tror också att vi behöver återinföra en del av de värderingar som de äldre har kring familj och bygemenskap.

Min dröm är att få se Friendship Bench nå ut till miljoner människor, överallt i världen.

Men sådana familjevärderingar kan väl kännas ganska förlegade för oss i väst?

– Många inser att en del av dessa så kallade gammalmodiga värderingar egentligen inte är så dåliga. Förr brukade grannar prata med varandra, familjer ses regelbundet – allt det dör undan överallt, också här i Afrika. Visst är det konstigt att alla har en smart telefon, och kan kommunicera när som helst, och så har vi en ensamhetsepidemi?

Under den timme jag får med Dixon Chibanda i trädgården kommer ett par och sätter sig på bänken några tiotal meter bort. ”De har en ”open house-session”, förklarar han och berättar att han får frågor om varför bänkarna inte står på mer diskreta platser. Det är inte nödvändigt med den syn som Friendship Bench vill förmedla, förklarar han.

– Människor är bekväma med att bara komma och sitta helt öppet, för allt vi gör är att berätta historier. Och jag antar att det är vad vi behöver. Det finns väl inget ställe på jorden där man inte skulle må bra av en plattform som uppmuntrar till gemenskap, att prata, dela erfarenheter och lösa vanliga svårigheter i livet? Min dröm är att få se Friendship Bench nå ut till miljoner människor, överallt i världen.

Virginia Kwashirai träffade sin bänkterapeut, Siridzai Dzukwa, sex gånger. ”Jag mådde så dåligt att jag till och med höll på att gå tillbaka till min man”, berättar hon.

Foto: Agneta Lagercrantz

Hittills har bänkterapeuterna enbart varit ”grandmothers”, som redan haft en roll som lågt betalda hälsoarbetare på vårdcentralerna.

Foto: Agneta Lagercrantz

Virginia Kwashirai fick hjälp på bänken och lyckades komma på en lösning på sina ekonomiska problem som skild tvåbarnsmor. Nu har hon en litet butik utanför sitt hus i Hatcliffe.

Foto: Agneta Lagercrantz

På färgglada skynken är de olika stadierna i problemlösningsterapin upptryckta i tankebubblor på både shona och engelska.

Foto: Agneta Lagercrantz

Dixon Chibandas metod har nått ut till 100 000 människor sedan starten 2006 och har introducerats i Bronx och Harlem.

Foto: Agneta Lagercrantz