Annons

Psykolog: Kollektiv sorg kan gå över i något obehagligt

Kollektiva sorgemanifestationer på plats eller i sociala medier är ett sätt att visa sitt stöd för de som drabbats och kan bidra till en gemenskap inom en stad eller ett land. Men Maria Farm, psykolog och författare till ”Sorgboken”, är tudelad till vårt behov av att göra andras sorg till vår egen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Efter terrordådet i Stockholm handlade den kollektiva sorgen om en förlust av känslor såsom säkerhet och trygghet, menar psykologen Maria Farm.

Foto: Adam Wrafter och Jörgen HildebrandtBild 1 av 5

Trappan vid Sergels torg täckt av blommor efter terrordådet på Drottninggatan.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 2 av 5

Hundratals människor kom till Säters kyrka utanför Skövde när Lisa Holm begravdes i juli 2015. Bänkar, högtalare och en storbildsskärm placerades ut.

Foto: Thomas Johansson/TTBild 3 av 5

Åklagaren Jakob Buch-Jepsen anländer till rätten i Köpenhamn. Tusentals människor följer minsta steg i rättegången mot Peter Madsen som just nu står åtalad för mordet på Kim Wall. I kollektiv sorg bor också risken att exploatera en direkt sorg som för anhöriga kan vara svår att hantera, menar psykologen Maria Farm.

Foto: Johan Nilsson/TTBild 4 av 5

Maria Farm är legitimerad psykolog och KBT-terapeut och har skrivit flera böcker, däribland ”Sorgboken” för barn och unga som förlorat någon.

Foto: Jörgen HildebrandtBild 5 av 5

Efter terrordådet i Stockholm handlade den kollektiva sorgen om en förlust av känslor såsom säkerhet och trygghet, menar psykologen Maria Farm.

Foto: Adam Wrafter och Jörgen HildebrandtBild 1 av 1
Efter terrordådet i Stockholm handlade den kollektiva sorgen om en förlust av känslor såsom säkerhet och trygghet, menar psykologen Maria Farm.
Efter terrordådet i Stockholm handlade den kollektiva sorgen om en förlust av känslor såsom säkerhet och trygghet, menar psykologen Maria Farm. Foto: Adam Wrafter och Jörgen Hildebrandt

Söndagen den 9 april 2017, två dagar efter terrordådet på Drottninggatan, samlades tiotusentals människor på Sergels torg i Stockholm. Från scenen framför Kulturhuset ekade budskapet över blommor, nallar och tända ljus:

”I dag är vi alla stockholmare.”

Den kollektiva sorgen – att öppet sörja tillsammans – har utifrån ett längre perspektiv inte varit självklart efter stora tragedier. I samband med en av Stockholms värsta olyckor, då 18 kvinnor trampades ihjäl i City 1885, manifesterades inte sorgen alls på det sättet.

Människan klarar inte av att bara gå vidare direkt när det sker något traumatiskt. Vi behöver få stanna upp, reflektera, gråta, visa vårt medlidande och stöd.

Enligt Stadsarkivets Mats Hayen var den kollektiva sorgen på den tiden centrerad kring stora offentliga ceremonier som kungliga begravningar eller liknande, vilket gjorde att invånarna i andra sammanhang hänvisades till den egna familjen, yrkesgrupperingar eller till andra mindre kollektiv.

I mer modern tid finns flera exempel på när svenskar samlats till kollektiva sorgemanifestationer: vid Olof Palmes mordplats, i samband med förlisningen av Estonia och efter tsunamin i Sydostasien 2004, för att nämna några tillfällen.

Annons
Annons

Trappan vid Sergels torg täckt av blommor efter terrordådet på Drottninggatan.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 1

Men varför vill vi sörja i kollektiv? Vilket behov fyller det hos oss att öppet manifestera vår sorg?

Maria Farm, psykolog och författare, hjälpte människor med sorgearbetet efter just tsunamin som tog över 500 svenska medborgares liv. Hon menar att den kollektiva sorgen egentligen inte skiljer sig mycket från den enskilda, men beroende på händelsens karaktär kan den ta sig olika uttryck och fylla andra syften.

– Vid exempelvis terrordådet handlade det mycket om en förlust av känslan av säkerhet och trygghet, av vad Stockholm är för stad eller Sverige för land. Det blir en slags gemensam känsla: vi är alla svenskar, stockholmare, eller vad man väljer att definiera sig som.

Trappan vid Sergels torg täckt av blommor efter terrordådet på Drottninggatan.
Trappan vid Sergels torg täckt av blommor efter terrordådet på Drottninggatan. Foto: Anders Wiklund/TT

En manifestation likt den på Sergels torg kan vara ett sätt för människor att visa sitt stöd för de som drabbats direkt – och ett sätt att bearbeta.

– Människan klarar inte av att bara gå vidare direkt när det sker något traumatiskt. Vi behöver få stanna upp, reflektera, gråta, visa vårt medlidande och stöd. Det är en grundläggande mänsklig funktion och något man egentligen gjort i alla tider – vi har alltid haft begravningsceremonier, riter eller på andra sätt markerat att vi vill hedra något eller någon.

Efter reklamen visas:
Christina Nilsson-olyckan 1885

I dag finns dessutom den kollektiva sorgen bara ett knapptryck bort. Sociala medier gör att sorgens utrymme i stort sett är obegränsat. Vi kan byta profilbild för att hedra offer för terror och naturkatastrofer, dela statusuppdateringar och arrangera stöd- och sorgemanifestationer i nästan samma ögonblick som en katastrof inträffar.

Annons
Annons

Hundratals människor kom till Säters kyrka utanför Skövde när Lisa Holm begravdes i juli 2015. Bänkar, högtalare och en storbildsskärm placerades ut.

Foto: Thomas Johansson/TTBild 1 av 3

Åklagaren Jakob Buch-Jepsen anländer till rätten i Köpenhamn. Tusentals människor följer minsta steg i rättegången mot Peter Madsen som just nu står åtalad för mordet på Kim Wall. I kollektiv sorg bor också risken att exploatera en direkt sorg som för anhöriga kan vara svår att hantera, menar psykologen Maria Farm.

Foto: Johan Nilsson/TTBild 2 av 3

Maria Farm är legitimerad psykolog och KBT-terapeut och har skrivit flera böcker, däribland ”Sorgboken” för barn och unga som förlorat någon.

Foto: Jörgen HildebrandtBild 3 av 3

Men det är inte bara stora samhällskriser som tycks föra samman människor i kollektiv sorg. När Lisa Holm begravdes i juli 2015, efter en månad av intensivt medieuppbåd, placerades bänkar, högtalare och en storbildsskärm ut utanför Säters kyrka för de hundratals människor som ville följa begravningen men inte rymdes i kyrkan. Likaså följer tusentals människor minsta steg i rättegången mot mannen som just nu står åtalad för mordet på Kim Wall.

1/3

Hundratals människor kom till Säters kyrka utanför Skövde när Lisa Holm begravdes i juli 2015. Bänkar, högtalare och en storbildsskärm placerades ut.

Foto: Thomas Johansson/TT
2/3

Åklagaren Jakob Buch-Jepsen anländer till rätten i Köpenhamn. Tusentals människor följer minsta steg i rättegången mot Peter Madsen som just nu står åtalad för mordet på Kim Wall. I kollektiv sorg bor också risken att exploatera en direkt sorg som för anhöriga kan vara svår att hantera, menar psykologen Maria Farm.

Foto: Johan Nilsson/TT
3/3

Maria Farm är legitimerad psykolog och KBT-terapeut och har skrivit flera böcker, däribland ”Sorgboken” för barn och unga som förlorat någon.

Foto: Jörgen Hildebrandt

Om det bara handlar om något att förfasa sig över är det inte längre ett sorgearbete, utan har förvandlats till något snaskigt och obehagligt.

Maria Farm är tudelad gällande vårt behov av att göra andras sorg till vår egen. Hon menar att vårt intresse till en stor del handlar om igenkänning – men inte enbart.

– Många är föräldrar och kan leva sig in i skräcken i att inte veta vad som hänt med ett barn. Det kan handla om en genuin empati som gör att det känns omöjligt att bara gå vidare. När det handlar om fruktansvärda brott behöver vi varandra för att ta in och bena ut vad som hänt.

Men i kollektiv sorg bor också risken att exploatera en direkt sorg som för anhöriga kan vara svår att hantera, säger hon.

– När det kommer till vårt behov av att få detaljerad kunskap om ett hemskt brott blir något inom mig oroligt. Vad handlar det om? Vad är det inom oss som måste veta det här? Om det bara handlar om något att förfasa sig över är det inte längre ett sorgearbete, utan har förvandlats till något snaskigt och obehagligt.

Maria Farm ser även en risk att den kollektiva sorgen sätter press på individen, att det skapas en likformning av en sorg vars karaktär egentligen är högst individuell. Plötsligt blir sorgen slentrianmässig – vi förväntas känna och tycka på sociala medier vid alla typer av kriser, även de som sker långt ifrån oss geografiskt och känslomässigt.

– Kollektiviseringen kan göra att man börjar läsa mellan raderna att ”så här ska du känna och sörja” när man kanske faktiskt inte gör det. Sorg ser sällan ut som vi förväntar oss. Det finns inga rätt och fel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons