Annons

Titta, så mycket skulle ditt arbete kunna vara värt

Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla. Det rådet ger psykologen Sandra Lindström som menar att ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka. ”Att ständigt vara den som ger mer i en relation är såklart en sorg”, säger hon.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Sandra Lindström är psykolog med bas i Skellefteå. Hon föreläser bland annat om ojämställd stress.

Foto: Paulina Holmgren Bild 1 av 1

Sandra Lindström är psykolog med bas i Skellefteå. Hon föreläser bland annat om ojämställd stress.

Foto: Paulina Holmgren Bild 1 av 1
Sandra Lindström är psykolog med bas i Skellefteå. Hon föreläser bland annat om ojämställd stress.
Sandra Lindström är psykolog med bas i Skellefteå. Hon föreläser bland annat om ojämställd stress. Foto: Paulina Holmgren

Kan det anses som ett arbete att ha koll på vad som finns i kylen, utan att ens behöva öppna dörren? Att ha förmågan att lyssna aktivt på någon man älskar och ställa följdfrågor så att hen får formulera sina känslor och utveckla sina tankar? Att lösa konflikter och underhålla relationer? Att komma ihåg alla närståendes födelsedagar, favoritgodis och jobbproblem?

Ja, hävdar allt fler debattörer i medier och i de trådar i sociala medier som diskuterar emotional labor, känslomässigt arbete.

Inom forskning används begreppet främst inom sociologi för att beskriva den hantering av känslor, sina egna och andras, som krävs i vissa yrken, till exempel inom vård, omsorg och service.

I den offentliga debatten har de två begreppen blandats ihop och på svenska blivit känslomässigt arbete.

Annons
Annons

För Sandra Lindström, psykolog med bas i Skellefteå som också föreläser om ojämställd stress, är känslomässigt arbete något vi självklart måste förhålla oss till:

– Det är livsviktigt. Som jag ser det handlar det om att i tanke och beteende göra omsorg och omtanke om andra, så att ens närstående känner sig trygga, älskade och sedda. Men också om att få vardagen att flyta, och om de där små detaljerna som gör livet trevligt att leva – som till exempel att planera in tid för att umgås och att göra det mysigt hemma, säger hon.

Enligt Sandra Lindström möjliggör det känslomässiga arbetet kärlek, vänskap och intimitet. Men arbetet bör också ses som just ett arbete, och något som kräver tid och energi av personen som utför det.

Hur en ojämn fördelning av det känslomässiga arbetet i relationer påverkar de enskilda individerna kan se olika ut, menar Sandra Lindström. För vissa fungerar det bra, och kan till och med vara en trygghet. För andra kan obalansen tynga:

– Att ständigt vara den som ger mer i en relation är såklart en sorg. Det kan också skapa känslor av skuld och skam hos den som ger mer, som vänds inåt, i stil med ”varför kan jag inte vara nöjd?” eller ”om jag anstränger mig ännu mer så kommer min partner att märka det och göra lika mycket kärleksfullt tillbaka”. I förlängningen kan det skapa distans i relationen, till exempel genom att en av parterna inte känner sig sedd eller älskad.

I förlängningen kan ihållande skev känslomässig arbetsfördelning innebära stora problem, hävdar hon:

– Det kan skapa irritation, konflikt, stress och till och med utmattning.

Annons
Annons

Sandra Lindström pekar på att nivåerna av stressrelaterade sjukskrivningar är avsevärt högre bland kvinnor än män. Män löper dock större risk för sjukskrivning i heterosexuella relationer där föräldraförsäkring och vabb (vård av sjukt barn) är jämnt fördelat mellan föräldrarna, visar en rapport från Försäkringskassan 2015.

När tiden inte upplevs räcka till ökar det risken för stress och ohälsa.

– De här studierna mäter inte fördelningen av det känslomässiga arbetet, men de visar på problemet med att kombinera ett närvarande föräldraskap med yrkesliv när resursen tid är begränsad. När tiden inte upplevs räcka till ökar det risken för stress och ohälsa, säger Sandra Lindström.

Hennes utgångspunkt är att beteenden och känslor måste förstås i det sammanhang de uppstår. Att vårt samhälle inte är jämställt påverkar relationer mellan individer, och därmed även fördelningen av känslomässigt ansvar i relationer.

Flickor och kvinnor har länge uppfostrats till att formulera känslor, stötta och trösta, visa hänsyn och ta socialt ansvar. Pojkar och män socialiseras tvärtom till att inte visa känslor eller skörhet, att vara självständiga och att ta plats.

Oavsett sexuell läggning blir kvinnor generellt sett därför bättre rustade än män att göra det känslomässiga arbetet – och förväntas också att i större utsträckning utföra det.

Men även för dem som har sämre förutsättningar att genomföra känslomässigt arbete kan det få allvarliga konsekvenser, menar hon.

– Vi människor är i grunden sociala, och mår bra av att göra relationella beteenden. Att bry sig om andra och att kunna visa det är en skyddsfaktor rent hälsomässigt. Personer som inte klarar av att etablera och behålla relationer riskerar att bli oerhört ensamma och utsatta.

Annons
Annons

Personer som inte klarar av att etablera och behålla relationer riskerar att bli oerhört ensamma och utsatta.

För många som är i relationer där det känslomässiga arbetet är ojämnt fördelat, kan det vara svårt att sätta fingret på vad det faktiskt är som skaver. Det kan yttra sig i tjat om odiskad disk, i irritation över att partnern inte lyssnar eller besvikelse över att hen inte lyckas trösta en på sättet som behövs.

– Det är enkelt att se bråken, irritationen, besvikelsen eller tjatet som problemet, när det egentligen är orättvisan som är det, säger Sandra Lindström. För att lyckas förändra den ojämna fördelningen är det bättre att prata om skavet i just termer av rättvisa.

En kritik som lyfts mot begreppet känslomässigt arbete är att det är vagt, och att det inte går att omvandla alla dessa mikro-handlingar i mätbara värden. Dessutom menar kritiker att det inte ska ses som ”arbete” – att visa omsorg och underhålla relationer är väl bara sådant man gör och vill göra för dem man älskar?

– Det är säkert krasst att kalla det arbete, säger Sandra Lindström. Men när vi pratar om praktisk omsorg om våra närstående tycker jag att det är ännu mer krasst att se det som ett fritidsintresse eller en hobby. Traditionellt sett så har det känslomässiga arbetet varit kvinnans lott. Det har gjort det undervärderat och osynligt.

Det är säkert krasst att kalla detta arbete. Men jag tycker att det är ännu mer krasst att se det som ett fritidsintresse eller en hobby.

Samtidigt kan inte ansvaret för den känslomässiga fördelningspolitiken enbart ligga på individen, menar Sandra Lindström.

– Det handlar om hur vi vill bygga upp vårt gemensamma samhälle, ända in i minsta byggsten. Det är viktigt att vi tar hand om varandra. Vad har vi för samhälle om ingen orkar, kan eller vill ta hand om relationer? Det blir verkligen inte hållbart, och inte heller särskilt trevligt att leva i.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons