X
Annons
X

Psykologen: Orden som stärker er ledsna son

Hjälp nioåringen att lyfta bort känslan av att prestation är livsviktigt. Beröm ansträngningen, inte själva resultatet. Som föräldrar är det också viktigt att fundera över hur ni själva förhåller er till era egna prestationer, skriver SvD:s nya psykolog Jenny Jägerfeld i ett svar till en orolig läsare.

Läs mer om Psykologen
SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld svarar signaturen Orolig förälder.
SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld svarar signaturen Orolig förälder. Foto: IBL och SvD

Fråga: Jag bekymrar mig för vår son. Han är nio år och går i tvåan. Vi har hört från skolfröknar att de har det lite svårt med honom, och de har även pratat om honom med skolsköterskan.

Han är ofta ledsen och gråter i skolan, säger att han inte kan göra saker och att han vet inte hur man gör, men när de väl får honom göra saker är han väldigt smart och snabbast i klassen. Han är väldigt bra på matte.

Vi har även märkt av de här problemen hemma. Vi kämpar för att få honom att göra läxorna. Till en början gråter han, men när vi till slut får honom att förstå uppgiften kan han allt utan hjälp. Det känns som om han är rädd att han inte ska kunna göra saker tillräckligt perfekt och bra.

Annons
X

Hur ska vi styrka hans självförtroende? Förstår han inte instruktioner eller vill han inte förstå?

Rädslan för att misslyckas gäller även andra saker. Han älskar både fotboll och innebandy, och spelar det med kompisar på skolgården. Han är social och har många kompisar. Men så fort vi anmäler honom till någon aktivitet funkar det inte alls. Exempelvis vägrar han att gå till fotbollsplanen – med förklaringen att han vet inte hur man gör.

Vi anmälde honom till tennis, men redan efter första lektionen tyckte han att det var tråkigt och sa att han inte ville vara med. Eftersom vi hade betalat var han tvungen gå hela terminen ut, men då satt han oftast på bänken.

Varför blir han så ledsen? Hur ska vi styrka hans självförtroende? Förstår han inte instruktioner eller vill han inte förstå?

/Orolig förälder

Illustration: Thomas Molén

Ni behöver hjälpa er son att lyfta bort känslan av att det är livsviktigt att prestera.

Jenny Jägerfeld: Hej! Vad tråkigt att höra att er son är ledsen och rädd att misslyckas både vad gäller skolarbete och andra aktiviteter utanför skolan. Jag förstår att det blir jobbigt för honom och tungt för er föräldrar att se.

Eftersom du berättar att det brukar gå väldigt bra för honom när han väl utför uppgifter själv så låter det inte som om det handlar om bristande förmåga, som annars skulle kunna vara en rimlig gissning.

Istället, verkar det, precis som du är inne på, bli väldigt viktigt för honom att göra rätt eller att prestera bra. Som att han tänker att han måste förstå eller kunna något direkt och att det måste bli perfekt. Så viktigt att det verkar låsa sig för honom när han ska försöka lära sig något nytt.

Jag tänker att ni behöver hjälpa er son att lyfta bort känslan av att det är livsviktigt att prestera.

En början kan vara att benämna känslan för honom (om han nu själv inte kunnat sätta ord på den): ”Det låter som om du blir rädd för att inte klara detta/som om du vill kunna det direkt/som om du vill att det ska bli perfekt. Är det så?

Sedan skulle ni kunna försöka fråga vidare: ”Vad är du rädd för ska hända om du inte klarar det?”, och ”Är det rimligt att veta hur man ska göra något om man aldrig gjort det tidigare?

Det är inte ovanligt att man som förälder ständigt säger till sina barn att de är duktiga och berömmer dem vid prestationer. Det är gjort i bästa välmening och behöver inte vara fel.

Men det är också viktigt att inte enbart fokusera just på själva resultatet. Beröm istället ansträngningen, som: ”Jag är verkligen imponerad över att du försöker, fastän det är svårt” eller: ”Åh, vad fint att du har lyckats koncentrera dig och jobba i 30 minuter”.

Jag får en känsla av att er son behöver vila från tävling och jämförelsen med andra just nu.

Oavsett om man är barn eller vuxen känner man sig bekräftad när man upplever att andra vill vara med en. Så försök att spendera mycket tid ihop med sonen och lyssna på hans tankar, känslor och funderingar. Berätta gärna hur mysigt och roligt du tycker det är att vara tillsammans med honom.

Om han känner sig uppskattad och älskad av er föräldrar så kommer han att känna sig bekvämare och tryggare både med andra människor och i nya situationer. Det brukar i sin tur leda till att man bli mindre rädd att prova nya saker och att göra misstag.

Att berömma hans ansträngning när han tar sig an en uppgift och hans egenskaper som människa, istället för hans prestationer, gör att ni ökar hans känsla av att ha ett värde oavsett hur han presterar, vilket kan minska hans krampaktiga förhållningssätt till att lära sig och prova nya saker.

Jag får en känsla av att er son behöver vila från tävling och jämförelsen med andra just nu. Många fritidsaktiviteter för barn inom idrott blir lätt koncentrerade kring detta.

Jag tycker inte att det är viktigt att han har en fritidsaktivitet just nu, särskilt inte när han ändå verkar ha vänner och spelar fotboll och innebandy på rasterna (där det förmodligen blir mer av en lek).

En sak som kan vara viktig att fundera över är hur ni föräldrar själva förhåller er till prestationer.

Om han nu ska ha en aktivitet, låt den utgå från hans intressen och välj gärna något där man inte behöver jämföra sig eller prestera på samma vis, som exempelvis att rita, laga mat eller spela musik.

Det viktiga är att han gör saker på egen hand, med sina vänner eller med er föräldrar bara för att det är kul.

En sak som kan vara viktig att fundera över är hur ni föräldrar själva förhåller er till prestationer. Även om ni säger till honom att det är lugnt och inte spelar någon roll hur det går, så märker han om ni själva blir superarga, ledsna eller frustrerade när ni upplever att ni misslyckas.

Försök att vara goda förebilder och visa att det inte är någon fara att göra fel eller att saker och ting inte blir som man har tänkt sig, utan att man istället kan lära sig av sina misstag och känna stolthet när det väl går bra.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld svarar signaturen Orolig förälder.

Foto: IBL och SvD Bild 1 av 2

Illustration: Thomas Molén

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X