Annons

Jenny Jägerfeld:”Avundsjukans fulare kusin” blottar psykopaten i oss

”Skadeglädje är den enda sanna glädjen”, lyder vårt kanske mest sadistiska ordspråk. Det är som tur är inte sant, men faktum är att skadeglädje är en välbekant känsla för de allra flesta. Men varför känner vi skadeglädje? Vi måste borra djupt i människans natur för att hitta svar.

Under strecket
Publicerad

Uma Thurman i ”Kill Bill” från 2003. Hon exemplifierar i filmen den typ av skadeglädje som kommer av upplevd rättvisa: att vi vill att det ska gå bra för de ”goda” och dåligt för de ”onda”.

Foto: Wenn/IBLBild 1 av 1

Uma Thurman i ”Kill Bill” från 2003. Hon exemplifierar i filmen den typ av skadeglädje som kommer av upplevd rättvisa: att vi vill att det ska gå bra för de ”goda” och dåligt för de ”onda”.

Foto: Wenn/IBLBild 1 av 1
Uma Thurman i ”Kill Bill” från 2003. Hon exemplifierar i filmen den typ av skadeglädje som kommer av upplevd rättvisa: att vi vill att det ska gå bra för de ”goda” och dåligt för de ”onda”.
Uma Thurman i ”Kill Bill” från 2003. Hon exemplifierar i filmen den typ av skadeglädje som kommer av upplevd rättvisa: att vi vill att det ska gå bra för de ”goda” och dåligt för de ”onda”. Foto: Wenn/IBL

Trots att skadeglädje är så pass vanligt är det en känsla som vi sällan diskuterar – än mindre erkänner att vi själva har ibland, troligen eftersom den upplevs som så moraliskt förkastlig. Aristoteles beskrev skadeglädje som ett ”förklätt uttryck för aggression”, Schopenhauer som ett "ofelbart tecken på ett i grunden uselt hjärta och djup moralisk värdelöshet", Kirkegaard som ”en ännu fulare kusin till avundsjukan”.

Skadeglädje verkar vara en atypisk sorts glädje. Medan glädje i vanliga fall uppstår när något önskvärt händer oss, så uppstår skadeglädje när något dåligt händer någon annan. Men varför?

I en studie som kom i oktober 2018 har några psykologer vid Emory-universitetet i Georgia, USA, försökt förstå och förklara skadeglädjens ursprung. De började med att samla forskning från tre decennier inom områden som sociologi, utvecklings- och personlighetspsykologi. Slutsatsen blev att skadeglädje kan delas upp i tre underkategorier som var och en har sin grund i en specifik känsla: aggression, rivalitet och rättvisa.

Annons
Annons

Ett typexempel är fotbollssupportern som känner glädje när ett motståndarlag förlorar en match.

• Aggressionbaserad skadeglädje har att göra med en känsla av social identitet. Att känna varmt för sin egen grupp och vilja skydda och stärka den kan medföra att man känner aggression mot andra grupper, menar forskarna. Ett typexempel är fotbollssupportern som känner glädje när ett motståndarlag förlorar en match.

• Rivalitetsbaserad skadeglädje kan vara kopplad till den aggressionsbaserade, men är ännu mer rotad i en tävlingsinstinkt – önskan att prestera bättre än någon annan. Det låter kanske hemskt, men den brutala sanningen är ju att dåliga händelser som drabbar våra konkurrenter i arbets- eller kärlekslivet faktiskt kan gynna oss.

• Och slutligen har vi skadeglädjen som kommer av upplevd rättvisa: vi vill att det ska gå bra för de ”goda” och dåligt för de ”onda”. Detta blir väldigt tydligt när vi ser vissa filmer. Även om de flesta av oss inte tycker att hämnd är ett bra sätt att hantera en oförrätt hejar vi glatt på den utsatte hjälten när hen fysiskt eller psykologiskt mejar ner sin ondskefulla nemesis (”Kill Bill 1” och 2, ”Carrie”, ”En hondjävuls liv och lustar”, ”Gladiator”, ”The Revenant” med flera).

Ett exempel på rättvisebaserad skadeglädje är den som uppstår när en framgångsrik och upphöjd person blir avslöjad och nedpetad från sin högstatustron – som till exempel när det uppdagades att den så kallade Kulturprofilen begått flera våldtäkter och därefter blev dömd till ett fängelsestraff.

När en person som vi känt oss avundsjuka på plötsligt råkar illa ut kan det väcka lustkänslor.

Annons
Annons

Varför känner vi skadeglädje? Forskning från Vrije Universiteit
i Amsterdam visar att människor med låg självkänsla i högre utsträckning upplever andra människors lycka, ägodelar eller framgång som ett hot mot deras självkänsla. Så när en person som vi känt oss avundsjuka på plötsligt råkar illa ut kan det väcka lustkänslor, eftersom det gör att vi inte längre känner oss lika underlägsna.

Personer som får höga poäng i tester som mäter narcissism, psykopati, sadism och Machiavellianism (det vill säga en benägenhet att kyligt och skrupelfritt manipulera andra, i syfte att påverka eller kontrollera dem) känner också – inte helt förvånande – mer skadeglädje.

Men känslan tycks vara mer allmänmänsklig än så. En studie från universitetet i Haifa, Israel, visar att skadeglädje kan uppstå hos barn redan vid två års ålder. Man lät barnen ”råka” få se sin mamma läsa en bok för ett annat, lika gammalt, barn (vilket gjorde att barnen uppfattade att mamman favoriserade det andra barnet) varpå vatten spilldes ut över hela boken i en iscensatt olyckshändelse. En kontrollgrupp fick se mamman sitta och läsa en bok för sig själv men vatten spilldes ut på samma vis. När man analyserade tvååringarnas reaktion blev det tydligt att de uppvisade mer svartsjuka och mer skadeglädje när ett jämnårigt barn satt med, jämfört med när modern var ensam.

Kärnan i skadeglädje verkar handla om ett slags avhumanisering, menar forskarna.

Kärnan i skadeglädje verkar handla om ett slags avhumanisering, menar forskarna vid Emory-universitetet i Georgia, USA. Att avhumanisera behöver inte betyda att man helt bortser från att någon har mänskliga drag eller liknar den andre vid ett djur – vilket är vanligt i krigsretorik för att motivera dödandet av andra, utan kan ske aningen mer subtilt. Det kan till exempel handla om att man föreställer sig att en person eller grupp av människor med annan etnisk bakgrund inte känner hela det spektra av känslor som man själv och de i ens egen grupp känner.

Annons
Annons

Forskarna i Georgia tror att det som händer när man upplever skadeglädje är att man tillfälligt hamnar i ett tillstånd som liknar den som människor med psykopatiska personlighetsdrag uppvisar. Då förlorar man nämligen motivationen att mentalisera kring – det vill säga uppfatta och förstå – offrets tankar och känslor och därtill känna empati med vederbörande. Det låter allvarligt.

Ingen vill väl låna drag av en psykopat, även om det är tillfälligt?

Men även om det är djupt mänskligt att känna så, så kanske vi inte behöver odla känslan.

Jag förstår Aristoteles, Schopenhauer och Kirkegaards tanke om skadeglädje som en i grunden dålig känsla. Men fördömande och moraliserande är aldrig särskilt intressant eftersom det inte bidrar till förståelse.

Alla känner skadeglädje ibland – och det är bara att acceptera. Men även om det är djupt mänskligt att känna så, så kanske vi inte behöver odla känslan.

När vi nu vet att aggression, rivalitet och känsla av orättvisa eldar på vår skadeglädje, så kan det vara bra att försöka förstå vad det är som får elden att falna. Och det måste ju vara att försöka luckra upp alltför slutna grupper, minska strukturella orättvisor och öva upp vår förmåga att känna empati för andra – att uppfatta dem som helt och fullt mänskliga, med precis samma känslor, tankar och behov som oss själva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons