Annons

Punkigt och ljuvligt i ett rusigt New York

”’Chelsea girls’ består av expressionistiska brottstycken från ett knarkande, supande och knullande poetliv i New York”, skriver Jenny Aschenbrenner.
”’Chelsea girls’ består av expressionistiska brottstycken från ett knarkande, supande och knullande poetliv i New York”, skriver Jenny Aschenbrenner. Foto: Ted Polhemus/TT

Eileen Myles storslaget kaotiska, hyfsat självbiografiska roman försöker fånga tiden med språket. Och den är en utmärkt ingång till hennes respektlösa textvärld.

Under strecket
Publicerad

Rockpoeten Patti Smith och fotografen Robert Mapplethorpe på queera 82 Club i New York.

Foto: Allan Tannenbaum/Polaris ImagesBild 1 av 3

Eileen Myles.

Foto: Peggy O'BrienBild 2 av 3
Bild 3 av 3

Chelsea girls

Författare
Eileen Myles
Genre
Prosa
Förlag
Modernista
ISBN
9780062394668

Översättning: Helena Eriksson. 224 sidor

I dessa tider, då vi återupptäcker litteratur som gavs ut för decennier sedan, har feministiska författare en särskild gräddfil in i den läsande samtidens hjärtan. Det är som att somliga uttryck, berättelser och perspektiv nu mognat och blivit aktuella för fler läsare än de engagerade feministerna med stenkoll på sin egen subkultur.

Inte minst amerikanska feministiska författare som skriver om sex och skörlevnad med kompromisslös blick på sin omvärld puttrar upp till ytan. Som de senaste årens dyrkan, i vissa kretsar, av Chris Krauss och hennes romaner som ”I love Dick” (från 1997) och nu alldeles nyss ”The summer of hate” (från 2012).

Nu är det en av Krauss själsfränders tur när poeten, författaren och gayikonen Eileen Myles kommer i svensk översättning. Först ut är hennes självbiografiskt baserade bok ”Chelsea girls” från 1994, översatt till svenska av poeten Helena Eriksson som fått något att bita i. Ett flödande, krängande språk, poetiskt i sitt sätt att måla bilden snarare än återge händelseförloppet, punkig i sin taggiga motvilja mot att smeka medhårs.

Annons
Annons

Rockpoeten Patti Smith och fotografen Robert Mapplethorpe på queera 82 Club i New York.

Foto: Allan Tannenbaum/Polaris ImagesBild 1 av 1
Rockpoeten Patti Smith och fotografen Robert Mapplethorpe på queera 82 Club i New York.
Rockpoeten Patti Smith och fotografen Robert Mapplethorpe på queera 82 Club i New York. Foto: Allan Tannenbaum/Polaris Images

Eileen Myles föddes 1949 i Cambridge, Massachusetts, flyttade till New York på 1970-talet, blev kompis med beatpoeten Allen Ginsberg, Dennis Cooper och Chris Krauss, blev fotograferad av Robert Mapplethorpe… Hela gänget av punkiga pionjärer samlade på en plats i en tid. Eileen Myles påverkades av och påverkade tillbaka, fann sin plats i den queera experimentverkstaden. I sitt skrivande berättar hon om dem och om den tid hon levt och verkat i. Försöker fånga tiden med språket, rappt, drastiskt och sönderfallande.

”Chelsea girls” ska enligt författaren själv läsas som en samling fiktiva berättelser, inte som en självbiografi, men den är pepprad med igenkännbara hållpunkter i Eileen Myles eget liv. För en läsare i ett land långt därifrån, i en tid långt senare, spelar det mindre roll vad som är sant och uppdiktat men boken fungerar, just för sina individhistoriska hållpunkter, som en perfekt introduktion till Eileen Myles. Det går att leta fram dikter från den samling som blev hennes genombrott, ”A fresh young voice from the plains” (1981), och parallelläsa dem med ”Chelsea girls” berättelse om hur de kom till. Eller fokusera på den roliga återgivningen av en releasefest som ballar ur. Så som allt tycks balla ur i Eileen Myles liv under de år som ”Chelsea girls” rör sig mellan.

Annons
Annons

Eileen Myles.

Foto: Peggy O'BrienBild 1 av 1

Ändå blir det litteratur, mellan fyllorna, mellan tripparna, mellan de kaotiska passionshistorierna. Eller snarare mitt i dem, som ett sätt att hålla åtminstone näsborrarna ovanför vattenytan mitt i det pågående sönderfallet. Inandas tillräckligt med syre för att överleva kaoset.

Eileen Myles låter språket växa vilt åt alla håll, som en tuffare variant av Mirja Unges kroppsnära syntax.

”Chelsea girls” består av expressionistiska brottstycken från ett knarkande, supande och knullande poetliv i New York och Maine. Rappt och ofta roligt återgivet med blixtbelysta nedslag i barndomen och ungdomen i Massachusetts, som relief till det på samma gång desperata och fokuserade sökande som jaget ägnar sig åt. Eileen Myles låter språket växa vilt åt alla håll, som en tuffare variant av Mirja Unges kroppsnära syntax. Så här kan det låta från tonårens diskokvällar:

”Mina vänner blev ofta utkastade. Ollie som drog sin kjol över huvudet, och bara blev stående mitt på dansgolvet. Ollie gör inte så. Jag kan göra vad fan jag vill, Eileen Myles.”

Eileen Myles.
Eileen Myles. Foto: Peggy O'Brien

”Chelsea girls” är en bok som vränger och vrider sig. Att läsa den är som att dyka ner i en förvirrande soppa av ord, av intryck, minnen, skeenden, känslor. En berusad röra av sprit och droger men också av språk, liv, sex och kärlek.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är en lång bit in rätt så ansträngande läsning. Namn, platser och händelser bollas runt, skeenden påbörjas men avslutas aldrig. Somt är isande vasst och vackert skildrat, annat hafsigt nedklottrat.

Först efter dryga halva boken lägger sig ordsjoken i något slags mönster, ord flyter upp till ytan och får mening. En sorts helhet utkristalliserar sig och blottar sårbarheten i den storslagna backanal i beatpoesins anda som Myles både dyrkar och är livrädd för att fastna i. Men här syns också hur skrivandet i sig drar trådar mellan de till synes helt lösryckta händelser som ett liv består av. Särskilt ett liv som är mer berusat än nyktert, där minnesluckor hackar sönder alla sammanhang bakåt och jakten på ruset splittrar framtiden redan innan den har hänt.

Den luktar och smakar av det underbart queera och vildsinta New York på 1980-talet, före aids och nymoralism.

Barndomen, den alkoholiserade fadern och den krassa, trasiga modern har ätit stora hål ur lilla Eileen som stora Eileen jobbar dag som natt med att fylla. Utan att spackla över. Eileen Myles bär sårbarheten som en medalj på kavajslaget och är storslaget kaotisk som en riktig missbrukare, men faller aldrig ned i självömkan. Det är hjärtskärande ibland, men aldrig tragiskt.

Annons
Annons

Här och där finns i ”Chelsea girls” stycken där nuets förståelse av det förflutna, fångad med känsla för det ogripbara, målar bilder mättade med insikt:

”Medan jag färdades ner för trappan från den ljusa barnvärlden, genom den mörka mjuka tunneln med mattor mot den plats där mina föräldrar brukade flytta runt mig, innan jag riktigt visste att jag var någon alls bara den där rörelsen, aldrig riktigt vaken men helt vidöppen, hörde och kände allting, hörde mitt namn, det som fick mig att förstå att någonting skulle hända, och väckte mig.”

Det finns många sådana riktigt fina partier i ”Chelsea Girls”, det är också en rolig, sinnlig och suggestiv skildring av en tid och en plats som vi som inte var med då kan älska att få en glimt av. Den luktar och smakar av det underbart queera och vildsinta New York på 1980-talet, före aids och nymoralism.

Och så är det en ingång till Myles författarskap, där hennes poesi eller hennes andra självbiografiskt baserade bok, romanen ”Cool for you” från 2000, ger än mer utdelning för den som förförs av Eileen Myles ljuvligt respektlösa textvärld.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons