Annons

Way Out WestPunkikonen charmade publiken i Slottsskogen

 Patti Smith charmar publiken första dagen på årets Way Out West-festival i Göteborg.
Patti Smith charmar publiken första dagen på årets Way Out West-festival i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Patti Smith var en av höjdpunkterna på Way Out Wests första dag. Och festivalledningen visade mod med att låta en tysk ljudtekniker i gubbkeps bädda in hela festivalområdet i en svävande, ambient känsla.

Under strecket
Publicerad

Sarah Klang på Way Out West.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 4

Nils Frahm.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 2 av 4
Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 3 av 4

Charlotte Gainsbourg.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 4 av 4

Sarah Klang på Way Out West.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 1

Way Out West

Genre
Festival
Var
Slottsskogen, Göteborg

Den tolfte upplagan av Göteborgs Way Out West har ett lika spännande, piggt och imponerande program som tidigare år. Det stora eldprovet kommer dock förmodligen nästa sommar då Lollapalooza-festivalen arrangeras i Stockholm. Men sista året innan festivalen fyller tonåring ler dock såväl väder som publik under öppningsdagen.

Göteborgsdottern Sarah Klang är ett stilistiskt val av inledningsakt, som möjligen fungerar bättre i teori än praktik. Hennes röst imponerar som alltid, men ett sakralt intro och medelålders koftsoul är måhända inte den explosiva rivstart som man bör förvänta sig av denna festival. Men visst, med rätt låtar är Sarah Klang en ”Rolling in the deep” bort från att flyga högt utomlands.

Sarah Klang på Way Out West.
Sarah Klang på Way Out West. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Borta vid Dungen är det mer spänst i musiken när Peggy Gou gör ett dj-set inför en publik som dansar med blickarna stinna mot dj-båset. Hennes egna houseproduktioner är i allra högsta grad samtida, men med låtar som årets alldeles utsökta ”It makes you forget (itgehane)” lyckas hon förena och förföra såväl nybörjare som åldrande houseveteraner.

Annons
Annons

Nils Frahm.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 3
Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 2 av 3

Charlotte Gainsbourg.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 3 av 3

Det är möjligen inte så visuellt spännande att titta på en tysk ljudtekniker med gubbkeps i en elektronisk maskinpark, men det är åtminstone inte bara en man som stirrar på en laptop.

Trots att timmen sedan fortfarande är relativt tidig så krävs det ändå mod av festivalledningen att sätta en sådan smal artist som Nils Frahm på områdets största scen. Hans hypnotiska symbios av techno och klassisk musik visar sig dock fungera alldeles utmärkt inför en storpublik och han bäddar in hela festivalområdet i en svävande, ambient känsla, något som är ovanligt i dessa sammanhang.

Det är möjligen inte så visuellt spännande att titta på en tysk ljudtekniker med gubbkeps i en elektronisk maskinpark, men det är åtminstone inte bara en man som stirrar på en laptop.

1/2

Nils Frahm.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
2/2
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Brittiska Jorja Smith besitter soulvärldens kanske mest lovande röst och har släppt en rad av fina singlar som uppenbarligen har gett henne en oväntat stor och entusiastisk publik. Hennes spelning i det stora Linnétältet är stundtals lysande och responsen massiv, men hon borde tänka mer utanför de brittiska soulramarna. En ljudmässig utveckling gentemot Kendrick Lamars experimenterande ”To pimp a butterfly”-tänk vore absolut önskvärt och skulle göra Smith hur stor som helst.

Kontrasten i publikstorlek är aningen nedslående för efterföljande Charlotte Gainsbourg, det fysiska resultatet av Serge Gainsbourgs och Jane Birkins ”Je t’aime”. Hennes extremt franska pop är i sina bästa stunder lätt balearisk, men har möjligen en lätt distanserad kyla som inte riktigt verkar ha fått fäste i Sverige. Bakom blinkande ljuskvadrater gör hon en alldeles utmärkt version av ”Deadly Valentine”, men högre än så lyfter inte hennes spelning.

Charlotte Gainsbourg.
Charlotte Gainsbourg. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Möjligen är det Patti Smith som stjäl Gainsbourgs potentiella publik, för ungefär samtidigt charmar den grånande punkikonen publiken på den stora scenen. Det finns inget revolutionerande i hennes musik längre, men när hon tar sig an den kritvita reggaen i ”Ain’t it strange” från 1976 års ”Radio Etiopia” är det omöjligt att inte förstå varför hon fortfarande har en sådan dragningskraft. Efterföljande Iggy Pop må ha varit lika innovativ en gång i tiden, men i Slottsskogen 2018 är han mer av ett spektakel, och festivalens kanske tröttaste bokning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons