Annons

”Queera röster måste få höras även i Armenien”

Milena Abrahamjan och Gajane Davtjan på en balkong en solig söndagseftermiddag i centrala Jerevan.
Milena Abrahamjan och Gajane Davtjan på en balkong en solig söndagseftermiddag i centrala Jerevan. Foto: K_Super

Hbtq-rörelsen i Armenien har fått nog av rädslan för nya attacker och bryter tystnaden med hjälp av konst. SvD besöker den första stora queerfilmsfestivalen i huvudstaden Jerevan.

Under strecket
Publicerad

Milena Abrahamjan, sjunger i duon S-pisjka.

Foto: K_Super

Karine Avanian visar ett halsband hon fick som present efter att hon berättade sin historia i dokumentärfilmen ”Listen to me”, om att leva som hbtq-person i Armenien.

Foto: K_Super

Aktivisten Lusine Sargsjan besöker festivalen.

Foto: K_Super

Dokumentärfilmaren och festival-arrangören Lucine Talaljan.

Foto: K_Super

Anna Shahnazarjan med sin mamma Anahit på öppningskvällen.

Foto: K_Super

Efter invigningen av festivalen ”Moving the (b)order” tar dokumentärfilmaren och arrangören Lucine Talaljan med några av de medverkande till baren Process.

Foto: Maria Georgieva

Arrangörerna Anna Shahnazarjan och Lucine Talaljan delar ut programblad i Jerevan.

Foto: Maria Georgieva

Besökarna Anusj Grati och Florence Low tar del av en föreläsning om samtidskonst i Vitryssland.

Foto: K_Super

Milena Abrahamjan, sjunger i duon S-pisjka.

Foto: K_Super

Karine Avanian visar ett halsband hon fick som present efter att hon berättade sin historia i dokumentärfilmen ”Listen to me”, om att leva som hbtq-person i Armenien.

Foto: K_Super

Aktivisten Lusine Sargsjan besöker festivalen.

Foto: K_Super

Dokumentärfilmaren och festival-arrangören Lucine Talaljan.

Foto: K_Super
1/3

Milena Abrahamjan, sjunger i duon S-pisjka.

Foto: K_Super
2/3

Karine Avanian visar ett halsband hon fick som present efter att hon berättade sin historia i dokumentärfilmen ”Listen to me”, om att leva som hbtq-person i Armenien.

Foto: K_Super
3/3

Aktivisten Lusine Sargsjan besöker festivalen.

Foto: K_Super

JEREVAN Besökarna trängs bland statyer och uppställda videoverk i den gamla konstateljen i utkanten av Jerevan. Det är stökigt, halvdruckna vinflaskor står utspridda på flera bord.

Under den tre dagar långa queerfilmfestivalen ”Moving the (b)order” visas film och samtidskonst. Arrangemanget gästas också av konstnärer från Vitryssland, med stöd av Svenska Institutet och människorättsorganisationen Civil Rights Defenders.

Det är festivalens första dag och de inledande filmerna är från Armenien och Turkiet. Båda berör relationer – identitetssökande mellan människor och nationer.

Dokumentärfilmaren och festival-arrangören Lucine Talaljan.
Dokumentärfilmaren och festival-arrangören Lucine Talaljan. Foto: K_Super

– Armenien och Turkiet är historiskt kända för att hata varandra. När vi visar en turkisk film med armeniska undertexter bryter vi mot invanda stereotyper, säger dokumentärfilmaren och festivalarrangören Lucine Talaljan från kollektivet Queering Jerevan.

Annons
Annons

Anna Shahnazarjan med sin mamma Anahit på öppningskvällen.

Foto: K_Super

Hon syftar på de oläkta såren mellan länderna, med anledning av folkmordet 1915 som dödade fler än en miljon armenier, både kristna och andra grupper i Osmanska riket. Turkiet har fortfarande inte erkänt folkmordet och länderna saknar formella relationer.

– Vi vill diskutera vad som händer när man rör sig över gränser, säger aktivisten Anna Shahnazarjan, en annan av arrangörerna.

Bredvid henne står hennes mamma, Anahit Shahnazarjan. Mor och dotter talar om att filmerna de precis sett triggar igång samtal om hur det var att vara ung på sovjettiden jämfört med nu.

Anahit Shahnazarjan är djupt berörd och konstaterar att samhället trots allt har förändrats till det bättre.

– Filmerna väckte frihetskänslor i mig. Unga har friare tankar i dag.

Hennes dotter håller med.

– Vi är mer individualistiska. Mamma och jag har olika uppfattningar om kärlek och kön. Jag vill inkludera henne i det som är viktigt för mig.

Anna Shahnazarjan med sin mamma Anahit på öppningskvällen.
Anna Shahnazarjan med sin mamma Anahit på öppningskvällen. Foto: K_Super

Trots festivalens gränslösa anslag har arrangörerna tvingats att hålla en låg profil. Med tanke på landets utbredda homofobi är det riskabelt att arrangera en queerfilmfestival.

I maj 2012 exploderade till exempel en Molotovcocktail i den gayvänliga rockbaren DIY i centrala Jerevan. Som tur var skadades ingen, men barägaren tvingades lämna landet av rädsla för repressalier och har idag fått asyl i Sverige. Attacken kantades av kontroverser då två parlamentsledamöter betalade borgen för två av de gripna nynazisterna som anklagades för överlagd mordbrand då dessa är barnbarn till en medlem i det nationalistiska partiet Armeniska Revolutionära Federationen-Dasjnaktsutjun. Efter dådet hyllades männen som hjältar i sociala medier. En talesperson från styrande Armeniens republikanska parti, Eduard Sjarmazanov, beskrev attacken som ett ”skydd av den nationella armeniska identiteten”.

Annons
Annons

Efter invigningen av festivalen ”Moving the (b)order” tar dokumentärfilmaren och arrangören Lucine Talaljan med några av de medverkande till baren Process.

Foto: Maria Georgieva

Under filmfestivalen är det tydligt att många är rädda för att tala om sina erfarenheter, medan andra vägrar se sig själva som offer. De flesta som besöker festivalen är kvinnor som identifierar sig som queer. Att merparten är just kvinnor hänger ihop med att homosexuella män i Armenien ofta utsätts för mer öppet våld, både fysiskt och psykiskt, om de lever öppet.

Många av besökarna har sett fram emot att möta likasinnade i ett tryggt sammanhang. Filmerna som visas är banbrytande inom den queera dokumentärfilmskonsten, som till exempel Chantal Akermans ”News from home” och ”Off white tulips” av Aykan Safoğlu från Turkiet, som handlar om den svarte homosexuelle författaren och människorättskämpen James Baldwin, vars liv sammanflätas med filmskaparens personliga historia.

Efter invigningen av festivalen ”Moving the (b)order” tar dokumentärfilmaren och arrangören Lucine Talaljan med några av de medverkande till baren Process.
Efter invigningen av festivalen ”Moving the (b)order” tar dokumentärfilmaren och arrangören Lucine Talaljan med några av de medverkande till baren Process. Foto: Maria Georgieva

Dagen efter invigningen sitter arrangörerna Lucine Talaljan och Anna Shahnazarjan i en soffa i ateljén omgivna av svartvita videoverk. Det är bara andra konstnärer på plats ännu. Sergej Sjabohin och Zjanna Gladko från Vitryssland är nerhasade i en soffa på andra sidan rummet och spelar The Knifes ”Pass this on” i mobilen.

– Queera röster måste få höras även i Armenien. Vi vill ge publiken en möjlighet att delta i diskussioner om normer. I konsten kan man vara fri, säger Lucine Talaljan, som också är dokumentärfilmare och vars film ”PostDIY” – som berättar om livet efter attacken mot baren DIY – invigde festivalen.

Annons
Annons

Arrangörerna Anna Shahnazarjan och Lucine Talaljan delar ut programblad i Jerevan.

Foto: Maria Georgieva

– När man tar del av rörlig bild tillsammans kan man kanske bättre bearbeta sina minnen, förklarar Anna Shahnazarjan innan de båda arrangörerna ger sig ut på Jerevans gator för att dela ut programblad i valda delar av staden.

En ung kvinna får en lapp i handen vid ett övergångsställe. Hon stannar till och ler lite, men skyndar snabbt vidare med bladet tryggt nerstoppat i väskan.

Arrangörerna Anna Shahnazarjan och Lucine Talaljan delar ut programblad i Jerevan.
Arrangörerna Anna Shahnazarjan och Lucine Talaljan delar ut programblad i Jerevan. Foto: Maria Georgieva

Många av festivalbesökarna återkommer till att det inte går att leva helt öppet som hbtq-person i Armenien. Och enligt den icke-statliga paraplyorganisationen Ilga-Europe, europeiska delen av International lesbian & gay association, är postsovjetiska stater som Azerbajdzjan, Ryssland och Armenien minst hbtq-vänliga i Europa. Det finns ingen lag som skyddar hbtq-personer från diskriminering i Armenien, men homosexualitet har trots allt varit lagligt sedan 2003, till skillnad från närliggande länder som Iran, där det är förbjudet.

Fyra somrar i rad har huvudstaden Jerevan skakats av återkommande gatuprotester –i somras krävde tusentals människor, utan framgång, den konservative presidenten Serzh Sargsjans avgång. Presidenten kom till makten 2008 och var då ansvarig för att undertrycka protesterna när polisen gick till attack mot demonstranter så att åtta av dem dog.

Annons
Annons

Besökarna Anusj Grati och Florence Low tar del av en föreläsning om samtidskonst i Vitryssland.

Foto: K_Super

Trots att det har gått 25 år sedan uppbrottet från Sovjetunionen präglas Armenien – som i norr gränsar till Georgien, i väster till Turkiet, i öster till Azerbajdzjan och i söder till Iran – av ett beroende till Ryssland. Med många privatiseringar av banker och inhemska företag som konkurreras ut av de ryska rör sig Armenien snarare närmare Putin och den Euroasiatiska ekonomiska unionen än Europa.

På en balkong på 18:e våningen, med en bländande utsikt över Jerevan, kramas Gajane Davtjan med Milena Abrahamjan. Den skarpa eftermiddagssolen studsar mot husfasaderna. Tidigare under dagen hade hon ett allvarligt samtal med sin mamma.

– Hon säger att hon vet att jag är gay, men hon kommer aldrig att acceptera det, säger Gajane Davtjan och ler sorgset.

– Hon vill ha en vanlig dotter. Att vara lesbisk är en synd.

Gajane Davtjan berättar att hennes mamma fortsätter att hoppas genom påpekanden som: ”När får jag barnbarn? När ska du bli en tjej med högklackade skor?”

Men livet för unga kvinnor är tungt oavsett sexuell läggning, konstaterar hon.

– Jag blir diskriminerad för att jag är kvinna, inte för att jag är lesbisk. Kvinnors plats anses vara i hemmet.

Hon konstaterar att kulturella yttringar, som filmfestivalen, stärker människor minst lika mycket som gatuprotester.

Några timmar senare är vi tillbaka på festivalen. Unga kvinnor röker utanför entrén innan visning av den banbrytande feministiska filmaren Trinh T Minh-has filmklassiker ”Reassamblage” – resultatet av hennes treåriga etnografiska fältstudier i Västafrika.

Högljudda skratt hörs hela tiden genom sorlet. Besökarna rör sig självsäkert och uppträder avslappnat i den milda höstkvällen, de tycks få styrka av att umgås. Två tjejer håller om varandra.

Besökarna Anusj Grati och Florence Low tar del av en föreläsning om samtidskonst i Vitryssland.
Besökarna Anusj Grati och Florence Low tar del av en föreläsning om samtidskonst i Vitryssland. Foto: K_Super
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons