Illustration Thomas Molén.
Illustration Thomas Molén.

Queerteorins uppror mot människans natur

Projektet att upplösa gränsen mellan manligt och kvinnligt är ett försök att förneka människans naturliga känsloliv, skriver filosofen Fredrik Svenaeus. Texten är ett bearbetat utdrag ur kommande boken ”Det naturliga”.

Publicerad

En betydande del av den forskning som bedrivs på humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter vid universitet i västvärlden i dag finner sin energi i upproret mot det naturliga som utgångspunkt för kunskap om människan eller som ett levnadsideal. I Sverige har upproret mot det naturliga också vunnit stora skaror av anhängare bland kulturskribenter och politiker.

Queer är inte bara en personlig identitet utan också en teoritradition

För sådana naturlighetskritiker finns det ingen natur att falla tillbaka på när vi söker efter människans essens, bara kulturens omstöpningar av ett alltigenom formbart kroppsligt material. Och din identitet är inte bara kulturellt formbar utan också ett politiskt tema. Livet är ett skådespel där vi visserligen inte väljer vilken pjäs vi medverkar i men likväl ikläder oss en roll och uppträder på scenen. När vi spelar en sådan roll kan vi göra motstånd genom att vägra följa gängse manus och regi, genom att inte bara spela med utan också mot kulturens dominerande normer. Ett föredömligt exempel är dragshowen där våra förväntningar om manligt och kvinnligt osäkras genom att könsrollerna ställs på ända. Så lyder receptet för den alltmer inflytelserika queerteorin.

Manus och regi i livets skådespel är alltså i princip utbytbara och revolter kan iscensättas genom att förändra de roller som vi tilldelats. Pjäserna är för närvarande författade och regisserade av privilegierade personer som skapat en patriarkal, vit, heteronormativ, cisnormativ, binär och funkofobisk maktordning/förtrycksstruktur, men det går att ändra på. En naturlighetskritikers uppgift är att i jämlikhetens namn revoltera mot den rådande strukturen genom att engagera sig för de grupper som missgynnas och förtrycks av den.

Annons

I den politiska och akademiska undersökningen av förtrycksstrukturen är påståenden om att något är naturligt eller onaturligt ett tydligt indicium på att just här döljer sig makten i sina mest lömska former. Kvinnor, icke-vita, homosexuella, transpersoner, queerpersoner och funktionshindrade, alla har de i enlighet med den förhärskande maktordningen förklarats vara antingen fängslade av sin natur – kvinnor, icke-vita – eller avvikelser från det naturliga – homosexuella, transpersoner, queerpersoner och personer med funktionsvariation.

Som så många andra ord i hbtq-rörelsens historia började queer som ett skällsord för homosexuella – jämför bög eller flata – som plockades upp och förvandlades till en programförklaring. Queer betyder ju konstig och idén är just att göra det som inte låter sig infogas i några fasta och färdiga ramar till föredömligt eftersom det trotsar våra normer kring kön och sexualitet. Queer är inte bara en personlig identitet utan också en teoritradition som nått stor popularitet på universiteten och i kulturlivet i Sverige de senaste åren och det är själva filosofin som jag nu vill skärskåda, inte livsstilen.

Annons
Prideflaggan.
Prideflaggan.

Queerteorin föddes under det sena 1980-talet i USA. Det handlar om att lösa upp fasta betydelser vad gäller kön, sexualitet och identitet och visa att de är konstruerade utifrån en samhällelig och kulturell kontext. Vanliga referenser är poststrukturalistiska filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jacques Lacan och Hélène Cixous. De mest tongivande filosoferna inom queerteori är Judith Butler och Sarah Ahmed.

Kön är en biologisk kategori som sorterar oss i honor och hanar, även om någon promille av alla människor inte kan könsbestämmas på ett tydligt sätt vid födseln, det fenomen som kallas för intersex. När personer av det ena eller andra biologiska könet växer upp utvecklar de en könsidentitet som är beroende inte bara av biologiska utan också av samhälleliga och kulturella faktorer, det är det som brukar kallas för genus. Idén bakom queer är att ett sådant val av könsidentitet inte borde behöva stå mellan alternativen man eller kvinna. Det borde vara möjligt att vara både man och kvinna i bemärkelsen att kunna vandra mellan de bägge identiteterna eller, ännu mer radikalt, välja en könsidentitet som är varken eller.

Annons

En bör inte säga han eller hon utan hen och absolut inte man utan just en.

Det är här hänvisningarna till en ”icke-binär” könsidentitet och ytterligare, alternativa kön dyker upp. Facebook tog 2014 tillsammans med hbtq-organisationer fram en lista på 56 nya kön att använda sig av när man presenterar sig själv på siten. De flesta är antingen nya namn på de gamla könen eller olika sätt att ange hur man som transperson börjar i ett kön för att sluta i ett annat, men det finns också spännande exempel på hur man karaktäriserar sig som varken eller, exempelvis: ”agender”, ”bigender”, ”gender fluid”, ”gender questioning”, ”neutrois”, ”pangender” och ”two-spirit”.

Queerteoretiker vill trotsa våra föreställningar om att det skulle finnas ett naturligt kön och manar till uppror inte bara mot den patriarkala könsmaktsordningen utan mot köns- och sexualitetsordningar överhuvudtaget. Sådana ordningar är nämligen bara historisk-kulturella påfund, något som vi blivit itutade sedan barndomen och som bör förändras, helst på så sätt att vi överger indelningen i kön helt och hållet. För queerteoretiker blir det därför extra viktigt att försöka förändra vårt språk och kultur så att vi blir mer toleranta mot dem som inte passar in i könsnormerna. Föredömen är inte bara transpersoner utan också androgyner, personer som klär sig och beter sig på ett sätt som ligger mittemellan könen eller är både och.

Annons

För queeranhängare – men knappast för alla som är homosexuella, bisexuella, transsexuella eller intersexuella – är det viktigt hur en uttrycker sig. En bör inte säga han eller hon utan hen och absolut inte man utan just en. Språkreformen som vann kraft i Sverige för ett tiotal år sedan kan anammas på praktiskt grammatiska och/eller feministiska grunder, nämligen med argumentet att det är lättare att säga och skriva hen än han eller hon (många andra språk har sådana könsneutrala pronomen) eller med argumentet att vi bör lägga mindre vikt vid vilket kön ett pronomen hänvisar till och särskilt undvika att använda manliga pronomen när vi menar en obestämd person (säga ”en” i stället för ”man”). I det queera perspektivet rymmer dock reformen något mer: alla bör benämnas med ”hen” eftersom könsidentitet som sådan är en kulturell produkt, en konstgjord identitet som vilar på en icke-inkluderande och förtryckande samhällelig struktur.

Det är knappast önskvärt eller ens möjligt att leva helt utan normer.

Annons

Exakt hur man skall förstå innebörden av och egenskaperna hos en sådan förtryckande struktur – könsmaktsordning är en annan vanlig beteckning – förblir oftast ganska oklart. En vanlig referens, inte bara för queerteoretiker utan även i bredare lager av genusforskning, är Michel Foucault som talade om en maktutövning som tar form med hjälp av mänskliga diskurser och praktiker. En sådan makt innebär inte att en individ förtrycker en annan med hjälp av fysiskt eller psykiskt våld, den ligger i att vi uppfattar världen och oss själva i ett språk och en samhandling som kontrollerar oss genom att lägga fast hur vi bör bete oss och vad vi bör sträva efter som kvinnor respektive män. Att det handlar om en språklig struktur är helt klart, men det kan knappast bara handla om hur vi talar och skriver eftersom människan och hennes värld inte bara är tankemässig och språklig utan också känslomässig och praktisk på en mängd olika sätt.

Flaggor: asexuell, transgender, genderqueer, genderfluid.
Flaggor: asexuell, transgender, genderqueer, genderfluid.
Annons

Föreställningar om manligt och kvinnligt har sedimenterats i den mänskliga kulturen genom handlingsmönster och artefakter så långt tillbaka det går att se, förmodligen från det ögonblick vi kan tala om en kultur. När den biologiska skillnaden mellan könen på så sätt blir en genusstruktur sker enligt den feministiska standardanalysen två saker: det manliga blir universellt – på samma sätt som vi säger ”man” när vi menar både män och kvinnor – och det kvinnliga blir det som avviker från det manliga som något mindre fulländat.

Genom att tala om en patriarkal norm kan vi utan tvekan komma viktiga förtrycksmekanismer på spåren men svagheten i den normkritiska analysen ligger i att det från början har avgjorts hur varje befintlig skillnad i levnadsmönster mellan män och kvinnor skall förstås, nämligen som ett förtryck. Den avgörande frågan när man hänvisar till en förtryckande struktur är därför inte om kvinna och man är viktiga förankringspunkter för den mänskliga kulturen, frågan borde i stället vara om det som helhet handlar om diskriminerande föreställningar och vilka andra centrala föreställningar som styr mänskliga kulturer vid sidan om genus.

Annons

Det är knappast önskvärt eller ens möjligt att leva helt utan normer. Ett sådant liv skulle inte bara vara regellöst i meningen att vi försökte klara oss utan gemensamma levnadsregler och livsmål. Det skulle också innebära att inga ting skulle ha en fast essens som gjorde det möjligt att referera till tinget i fråga i ett gemensamt samtal. Vad som är en sko och vad som är en strumpa och vad som är en fot bestäms av underliggande normer som reglerar skors, strumpors och fötters gränser och som finns nedlagda inte bara i språkets ord utan i hela vår mänskliga praktik. Mening är inte bara språklig, den handlar om hur vi varseblir och interagerar med allt som omger oss. Jag kan bara se och använda en sko som en sko om jag förstår vad skor är till för.

Det naturliga måste förstås som det som känns naturligt för mig, det som jag inte har valt men som ändå är en central del av mig själv.

Det är den världen som queerteoretikern vill förändra genom att osäkra gränsen mellan man och kvinna. Det radikala antagandet är att vi inte bara måste förändra innehållet i vad som är manligt och kvinnligt – förändra könsrollerna – utan att förtrycket sitter så djupt att vi måste upplösa dem. För att ett sådant projekt skall lyckas måste queer bli den nya normlösa normen, bara genom att ta den icke binära identiteten som föredöme kan vi göra oss fria från föreställningen att det faktum att 99.9% av oss föds som biologiska kvinnor eller män har någon betydelse för hur vi väljer att se på oss själva och leva våra liv. Kulturen bestämmer allt, bort med naturen.

Annons

Queerprojektet är på detta sätt annorlunda än övriga bokstäver i hbtqi. Det är allierat med poststrukturalistiska former av feministisk filosofi på ett sätt som inte är fallet med övrig forskning och litteratur om homosexuellas och bisexuellas identitet och rättigheter. Trans- och intersexpersoner är föredömen för queerteoretiker och många som är gay, lesbiska, trans- eller intersexuella stödjer queerprojektet som ett sätt att stärka sina minoriteters rättigheter och understryka att ingen annan (som inte är gay, lesbisk, trans eller inter) skall tala om för dem hur de skall leva.

Men övergivandet av alternativet man eller kvinna i queerteorins radikala form är förmodligen en väg som de flesta representanter för de andra bokstäverna inte är beredda att vandra hela vägen ut, helt enkelt därför att identiteten som man eller kvinna är för viktig för dem i deras eget frigörelseprojekt. På samma sätt förhåller det sig med personer som identifierar sig som feminister. Att kön och genus borde vara mindre viktigt i de flesta situationer innebär inte att alla feminister menar att uppdelningen borde överges. Tvärtom hävdar många feminister att just de individer som är kvinnor har en särskild och prioriterad roll i frigörelseprojektet och att de(n) är annorlunda än männen(s).

Annons
Flaggor: icke-binär, polysexuell.
Flaggor: icke-binär, polysexuell.

Vi kan konstatera att de olika former av sexuell läggning och könsidentitet som ryms under HBT och I utan tvekan är naturliga i meningen av att överensstämma med möjliga biologiska varianter, som ibland är relativt ovanliga men inte desto mindre i samklang med hur naturen fördelar sina kort. Fastläggandet kan tyckas tomt eller cirkulärt – om naturligt bara betyder att något existerar så är allt som existerar naturligt. Men eftersom homosexualitet och transsexualitet historiskt har betraktats som medfödda eller förvärvade psykiatriska sjukdomar så rymmer insisterandet på det naturliga i dessa fall något mer, nämligen demaskerandet av ett kulturellt förtryck och ett friskförklarande av sexuella läggningar.

Annons

Könsdysfori är intressant i det här sammanhanget eftersom den tycks peka på en diagnosticering av transgendersyndromet som just en psykiatrisk diagnos, till skillnad från homosexualitet som i stället befriats från den psykiatriska sjukdomsstämpeln. Nyckeln till att förstå varför könsdysfori klassas som en sjukdom medan homosexualitet inte gör det är det sätt på vilket vi avskilt könsidentiteten från sexualiteten. Den förra kan bli fel och förvandlas då till en sjukdom, den senare kan i vårt liberala samhälle aldrig bli fel (om ingen tvingas eller kommer till skada) och därför aldrig vara en sjukdom.

Det är tydligt att det naturliga måste förstås i en ytterligare mening än som i överensstämmelse med evolutionens processer och/eller friskt om vi skall begripa vad som står på spel i fallen homosexualitet och transsexualitet. Det naturliga måste förstås som det som känns naturligt för mig, det som jag inte har valt men som ändå är en central del av mig själv. En transkvinna känner att hon är kvinna av naturen också när hon fortfarande är man, det är därför ett byte av kön benämns som en korrigering. På samma sätt känner många homosexuella att det sätt på vilket de attraheras av personer av samma kön inte är något som de själva har valt.

Annons

90 procent av alla kvinnor och män har inte bara en tydlig könsidentitet, med denna identitet följer också att de är attraherade av det andra könet.

Att peka ut en sådan naturlig kärna i könsidentiteten och sexualiteten är fullt förenligt med att kärnan kan utvecklas på olika sätt genom den kultur som personen lever i och därför ge upphov till identiteter och sexuella preferenser som är mycket mer komplexa än bara kvinna/man och homo/hetero. Mitt påstående är inte att den inre naturen bestämmer allt, utan att kärnan i identiteten återfinns där och att den kan vara utomordentligt viktig för den person som söker efter sin identitet. Det är just det som queerteorin förnekar när den avvisar det naturliga som ett gångbart begrepp och vill förvandla kulturen till ett maskspel utan ansikten.

Förutom förnekandet av en naturlig kärna i könsidentitet och sexualitet finns ytterligare ett problematiskt antagande inom queerteorin som verkar anammas av många genusvetare och feminister: att könsidentitet och sexualitet inte har någonting med varandra att göra. I Sverige och en del andra västländer har det blivit den accepterade ståndpunkten inom politiken, i alla fall i de läger som vinnlägger sig om att vara liberala. Det är egentligen ett ganska märkligt antagande men har sålts in som det rätta sättet att tänka kring hbtq-frågor. Om man tror att allt är kultur är det naturligtvis inte en konstigare ståndpunkt än allt annat som är queer. Om man tror att det finns en biologisk kärna i såväl könsidentitet som sexualitet är antagandet betydligt svårare att få ihop.

Annons

Åtminstone 90 procent av alla kvinnor och män har inte bara en tydlig könsidentitet, med denna identitet följer också att de är attraherade av det andra könet. Varför skulle en så stark korrelation inte få oss att misstänka att det finns en liknande biologisk länk mellan könsidentitet och sexualitet också hos homosexuella?

Men varför känner lesbiska personer överhuvudtaget behovet av att frigöra sig från det heterosexuella tvånget?

Svaret kan tyckas uppenbart: just för att de homosexuella attraheras av sitt eget kön och inte av det andra könet; de homosexuella är det relativt stora statistiska undantag som gör det möjligt att postulera att könsidentitet och sexuell attraktion följer olika vägar. Men då glömmer man att det tycks finnas en korrelation mellan homosexualitet och en kvinnligare (för män) respektive manligare (för kvinnor) identitet inom det egna könet. Fjollan och butchen är här motsvarigheterna till de transkvinnor som föds som män och de transmän som föds som kvinnor. Sådana former av homosexualitet bygger på att könsidentitet och homosexualitet följer varandra enligt en heterosexuell grundstruktur där det manliga och kvinnliga finner sina poler för ömsesidig attraktion även inom samma kön.

Annons

Queerteoretiker har svårt att förklara denna reproduktion av olikhetsattraktionen inom det egna könet. Så tar sig till exempel Sarah Ahmed, i sin inflytelserika bok ”Queer phenomenology”, an utmaningen att förstå inte bara varför många lesbiska känner att attraktionen till kvinnor är något som varit med dem från första början, utan också att de identifierar sig med ena parten i butch-femme konstellationen. Hennes argument är att lesbiskhet inte har något att göra med biologi utan är resultatet av uppfinningsrika och djärva försök att undfly det heterosexuella tvång som finns inskrivet som en övergripande horisont för hela vår kultur och därför präglar varje mänsklig aktivitet i grunden. Att lesbiska par upprepar den heterosexuella olikheten som butch och femme beror bara på att det är så svårt att frigöra sig från tvånget att det lämnar spår också i den homosexuella relationen. I en framtida queer värld kommer det däremot att finnas utrymme för alla möjliga identiteter och attraktioner bortom könsgränserna, enligt Ahmed.

Annons

Men varför känner lesbiska personer överhuvudtaget behovet av att frigöra sig från det heterosexuella tvånget (som just därför upplevs som ett tvång)? Den viktiga frågan är enligt min mening omöjlig att besvara om vi inte lokaliserar just en naturlig dragning hos lesbiska personer till det egna könet, som inte desto mindre ofta tycks anta formen av en olikhetsattraktion. Attraktionen till det egna könet skulle alltså hos vissa homosexuella personer kunna ha en naturlig förklaring som hänger samman med en könsidentitet som tänjer det kvinnliga mot det manliga och vice versa.

Kön och sexualitet är viktiga kärnkomponenter i vår identitet

Grupperna i fråga täcker inte in alla homosexuella. De flesta homosexuella är förmodligen typiskt manliga respektive kvinnliga för sitt kön och det är inte heller alla som reproducerar olikhetsattraktionen i sina relationer. Att det finns en koppling mellan könsidentitet och sexualitet i vissa fall kan inte tolkas som att kopplingen skulle vara hela sanningen om homosexualiteten. På samma sätt kan det i transfallet finnas personer för vilka övergången mellan de olika könen har relativt litet att göra med sexualitet, vare sig de nöjer sig med att klä sig som det motsatta könet eller fullföljer en könskorrigerande operation. Men att de sexuella preferenserna – vad man/kvinna tänder på – skulle vara helt oberoende av hur man/kvinna upplever sin egen könsidentitet förefaller mycket osannolikt. Den binära könsidentiteten utgör en ömsesidig attraktionskraft som verkar mycket svår att trassla sig ur.

Annons

Jag vill inskärpa att min analys av det naturligas roll vad gäller hbtqi-preferenser inte är avsedd att ifrågasätta rätten till att leva med sådana identiteter och sexuella läggningar eller hävda att de skulle vara onaturliga. Tvärtom är min avsikt att visa att även i sådana fall spelar den naturliga erfarenheten av att vara mer eller mindre kvinnlig respektive manlig och attraheras av ett särskilt kön – eller i vissa fall av bägge könen – en viktig roll.

Könsidentitet och sexuell läggning är naturligtvis inte de enda komponenter som hör till erfarenheten av att vara en särskild människa. Våra identiteter rymmer mycket mer. Men kön och sexualitet är viktiga kärnkomponenter i vår identitet just därför att de gör tydligt att vi inte kan skapa oss själva utan en grund att stå på som inte är självvald. Att kulturen skulle vara det enda som bidrar till en sådan grundläggning framstår som en orimlig hypotes mot bakgrund både av vad vi vet om människokroppen och om kvinnor och män som kultur- och samhällsvarelser.

Annons

Queerskrifterna kan bli ett nytt politiskt livsideal som för med sig en stark gemenskap.

Queerteorins attraktionskraft, trots dess extrema grundhypotes, tror jag har åtminstone tre förklaringar. För det första framstår den som den rätta hållningen om en vill förändra världen i en riktning där det spelar mindre roll om en är man eller kvinna och där jämlikhet råder mellan könen. Här finns förmodligen den största gruppen av sympatisörer men de har som jag har försökt visa inte begrundat och tagit hänsyn till vad som skiljer queerteori från andra typer av feminism.

Flaggor: intersex, bisexuell, pansexuell, asexuell.
Flaggor: intersex, bisexuell, pansexuell, asexuell.

För det andra speglar queerteorin erfarenheten hos en betydande grupp av män och kvinnor som tycker att de egna könsrollerna är för trånga och därför vill kunna experimentera med nya identiteter. Vad som oftast inte blivit tillräckligt uppmärksammat här är att queeridén inte är att vidga könsrollerna utan att överge dem helt och hållet.

Annons

För det tredje finns det en relativt stor grupp människor som är osäkra kring sin könsidentitet av såväl biologiska som kulturella skäl. För dessa kan queerskrifterna komma att bli ett nytt politiskt livsideal som för med sig en stark gemenskap.

Lika lite som någon har rätt att hindra människor från att leva ut sin identitet och sexualitet som queer har emellertid de som förordar queerteorier rätt att ta ifrån människor möjligheten att bejaka en naturlig könsidentitet. Särskilt inte att förneka det naturliga inslaget hos dem som upplever att de har fötts med fel kön och just därför vill korrigeras.

Det finns goda skäl att vänta till 18-årsdagen innan det blir aktuellt med könskorrigerande operationer

Uppdraget för dem som arbetar med könsidentitetsutredningar måste vara att förmedla en så bred bild av kvinnligt och manligt som möjligt och en normaliserad syn på homosexualitet, så att så få som möjligt känner behov av att behandlas med hormoner och opereras. Det är också i en sådan riktning som normerna i Sverige kring kvinnligt och manligt respektive homo- och heterosexualitet är på väg. Medicinska åtgärder för könsdysfori måste kunna motiveras av en kroppslig dysfori hos den som lider till skillnad från en kulturell.

Annons

Det övertygande skälet för att utföra könskorrigeringar är att den som drabbats av könsdysfori vantrivs i sin kropp för att den har fel kön. Inte att han eller hon vantrivs med sin kropp av andra skäl eller att han eller hon vantrivs i den rådande kulturen. För att veta om det föreligger ett sådant starkt naturligt skäl – alltså att verklig könsdysfori föreligger – kan det behövas tid för begrundan och expertkonsultation. Tonåren är en tid då många vantrivs med sin kropp, som befinner sig i snabb och omvälvande utveckling, precis som de vantrivs med och funderar över sin personliga identitet.

Utmaningen när nu fler och fler ungdomar söker sig till könsutredningar är att identifiera dem som behöver medicinska behandlingar till skillnad från dem som behöver andra former av stöd och åtgärder. Det finns goda skäl att vänta till 18-årsdagen innan det blir aktuellt med könskorrigerande operationer – det är så lagstiftningen ser ut idag i Sverige – även om det utan tvekan drabbar en del individer som skulle vilja ansluta sig till sitt naturliga kön fullt ut redan tidigare. Bröstoperationer och hormonbehandlingar erbjuds tidigare under puberteten.

Ju vanligare diagnosen könsdysfori blir med hjälp av queera ideal, desto större är risken att behandlade personer upptäcker för sent att deras dysfori egentligen var av ett annat slag. Det är inte lika queerkorrekt att vilja byta tillbaka igen, trots att teorin egentligen förkastar varje naturligt skäl att känna sig som kvinna eller man. Det går knappast ihop med idén om könsdysfori och den naturliga längtan efter att korrigera sitt kön, men det verkar inte bekymra queerfilosoferna och deras växande supporterskaror.

Fredrik Svenaeus är professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola, och återkommande skribent i SvD.

Prideflaggan.

Flaggor: asexuell, transgender, genderqueer, genderfluid.

Flaggor: icke-binär, polysexuell.

Flaggor: intersex, bisexuell, pansexuell, asexuell.