Annons

Olof Ehrenkrona:Rädda klimatet, bygg ut kärnkraften!

Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Målrationalitet

Det börjar bli dags att säga som det är. Klimataktivisterna hotar klimatomställningen. Frågans lösning förutsätter en grundmurad folklig legitimitet i åtminstone två dimensioner. Den ena handlar om problemformuleringen: Pågår det verkligen en global uppvärmning som hotar våra levnadsbetingelser och är denna i så fall ett resultat av utsläppen av koldioxid? Den andra handlar om lösningen på problemet. Ska vi panikbromsa konsumtionen eller ska vi stadigt och säkert ersätta fossila bränslen med fossilfria alternativ?

Forskarna är bedövande ense om att jorden värms upp. Det finns olika uppfattningar om vilken roll människans utsläpp av växthusgaser spelar och om vilka åtgärder som bör sättas in, men att det pågår en uppvärmning är forskarsamhället överens om. Forskarnas enighet omfattar i stora drag också politikerna. Globalt är legitimiteten hos problemformuleringen extremt hög jämfört med alla andra frågor på agendan.

Därför vore det är rimligt att klimataktivisterna övergick till att stödja investeringar i alla fossilfria energislag för att underlätta omställningen och mildra konsekvenserna för människors livsstil och så lite som möjligt störa handelns och företagens möjligheter att bidra till den ekonomiska utvecklingen. Ju mer kostnadseffektiv omställningen är desto lättare blir det att övertyga allmänheten och deras politiska representanter om att åtgärderna som krävs är rationella i förhållande till hotbilden.

Annons

Men klimataktivisterna gör precis tvärtom. När medvetenheten växer om den globala uppvärmningen, ökar också frestelsen att föreslå extrema åtgärder för att åstadkomma en samhällsomvandling som är ideologiskt och politiskt motiverad, men som de facto försvårar övergången till fossilfri energi.

I onsdagens Dagens Industri intervjuades ekonomerna Conny Olovsson, Stockholms universitet och Per Krusell, Riksbankens forskningsenhet. De har i tio år arbetat med att försöka förstå sambanden mellan ekonomi och klimat, ett decenniums forskning som har gjort dem tämligen övertygade om att koldioxidskatt är det överlägset bästa instrumentet för att få folk att välja fossilfritt.

Det borde vara goda nyheter, eftersom det är en enkel generell åtgärd som kan, om bara viljan finns, tillämpas konkurrensneutralt mellan världens länder. Skatten som sänker relativpriset på andra energislag styr både utbudet och efterfrågan åt rätt håll. Symboliska specialdestinerade skatter blir onödiga, vilket i sin tur gynnar omställningen. I en debattartikel samma dag i DI pekar Gunnar Hökmark på att en särskild flygskatt visserligen kommer att leda till att folk flyger mindre, men också till att den ekonomiska basen för att utveckla miljövänligare flygteknologi minskar. Lönsamma företag klarar av att investera i framtidens teknologier, medan olönsamma företag fastnar i föråldrade lösningar.

Även klimataktivisternas hållning till kärnkraften illustrerar hur de ger politiken och ideologin primat över omställningen. I andra länder lyfts Sverige, som i New York Times den 5 februari och den 6 april, fram som ett av få exempel på hur det går att förena ekonomisk tillväxt med minskade koldioxidutsläpp.

Orsaken är kärnkraften som står för 40 procent av Sveriges elproduktion. Ett vanligt jämförelseland är Tyskland som ersätter kärnkraften med kol och naturgas. Men klimataktivisterna låter utan att blinka det goda bli det bästas fiende.

Omställningen till fossilfri energiproduktion år 2050 kommer att ske samtidigt som den globala förbrukningen ökar med 50 procent. Det är en ekvation som inte låter sig lösas utan en utbyggnad av kärnkraften.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons