Äntligen återser Nazi Swirakly sin son Rodan som springer fram till mamma på Arlanda. Men plötsligt är det som blygheten kommer över honom. Två är är lång tid i en sjuårings liv.
Äntligen återser Nazi Swirakly sin son Rodan som springer fram till mamma på Arlanda. Men plötsligt är det som blygheten kommer över honom. Två är är lång tid i en sjuårings liv. Foto: Malin Hoelstad

Räddades ur havet – nu får Rodan träffa mamma igen

Vad får en pappa att lämna sin fru och två av sina barn i ett krigshärjat land? Mer än två år har gått sedan familjen Swirakly splittrades. Nu får de äntligen återförenas. SvD:s Jonas Fröberg berättar om resan från Syrien till Borås.

Uppdaterad
Publicerad

Norrby, Borås, fredag kväll

Hissdörren glider upp. Fjärde våningens trappavsats brer ut sig och Nazi Swirakly tittar på fanérdörren till sitt nya hem. En tom lägenhet. Hon stryker håret på sonen Rodan, 7.

Han har ett nytt språk, nya vanor och hon har gått miste om en tredjedel av hans liv.

Nu, efter två år och två månaders längtan, är hon och barnen Abudi, 10, och Sham, 13, återförenade med hennes man och deras pappa Khaled. Och med Rodan.

Alla står här. Syskonen tar hela tiden på varandra, som nykära tonåringar.

1/3

Borås lördag. Nu inleds nästa resa – in i det svenska samhället. Lägenheten är fortfarande tom förutom sovmadrasser. Från vänster en trött pappa Khaled, mamma Nazi, Sham och Abudi. Bakom hoppar Rodan.

Foto: Malin Hoelstad
2/3

Första dagen i Sverige. Barnen är ute i snön. Kylan är svår att vänja sig vid.

Foto: Malin Hoelstad
3/3

En spontandans till syrisk musik – det är där vi lämnar familjen på lördagen.

Foto: Malin Hoelstad

Khaled håller nyckelknippan i handen, letar Nazis blick men hittar den inte. Hon klipper med ögonen av trötthet. Han vill att hon ska låsa upp dörren till deras nya liv. Hon tvekar men vrider upp dörrens låskolv. Det klickar metalliskt. Barnen och Khaled försvinner in.

Han har ett nytt språk, nya vanor och hon har gått miste om en tredjedel av hans liv.

Nazi smyger efter. Ser ut som efter en hel dags bröllop, eller begravning. När intrycken blir för många. För stora. När man inte längre kan ta in.

Annons

Borta vid balkongdörren lyser stoltheten ur Khaleds ögon. Han pekar ut över ån Viskan i bostadsområdet Norrby, som klassats som särskilt utsatt område av polisens nationella operativa avdelning. Det vet inte Khaled om.

Nazi står kvar medan barnen glädjespringer ut till köket. Khaled glider upp vid hennes högra sida och det nylagda mörkröda nagellacket blänker till.

Hennes blick är långt ut i Norrbys mörker och djupt inne i henne själv.

Han trevar försiktigt efter hennes hand. Tio fingrar flätar sig runt varandra. Oändligt försiktigt.

I syriska staden Latakia 12 mil från gränsen till Libanon packar Nazi, Sham och Abudi sina väskor. Svärfar, pappa till Khaled som nu väntar i Borås, tittar på dem från soffan.
I syriska staden Latakia 12 mil från gränsen till Libanon packar Nazi, Sham och Abudi sina väskor. Svärfar, pappa till Khaled som nu väntar i Borås, tittar på dem från soffan. Foto: Privat

Latakia, Syrien, onsdag kväll

Annons

Två dygn tidigare ligger en stor svart resväska och en mindre rödflammig uppfläkta på en rödsvart persisk matta. I vardagsrummet i den syriska staden Latakia, 12 mil från gränsen till Libanon, är det uppbrottsstämning. Nazi, Sham och Abudi sitter på golvet, packar lager av minutiöst vikta tröjor, skjortor och mjukisbyxor, klockan tickar. Det är de sista timmarna i Syrien.

Barnens farfar följer allt från soffan. Kanske är det sista gången i livet han träffar dem.

På väg. Nazi, Abudi och Sham är förväntansfulla.
På väg. Nazi, Abudi och Sham är förväntansfulla. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Beirut, Libanon, torsdag morgon

Några timmar senare, 20 mil söderut, möts min och fotograf Magnus Hjalmarson Neidemans blick över kaffeångorna på hotellfrukosten i Beirut. En känslorörelse drar genom bröstet. I dag inleds familjens stora resa.

SvD:s andra reporterteam, fotograf Malin Hoelstad och reporter Erica Treijs, är samtidigt på väg till Borås för att följa Khaleds och Rodans tågresa till Arlanda.

Vid fredag lunch ska det som en gång var en vanlig kurdisk medelklassfamilj återförenas.

1/4

Khaled och och hans lille son Rodan flyter på en plywoodskiva och räddas i sista stund av Gula båtarna på Medelhavet i oktober 2015.

Foto: Malin Hoelstad
2/4

Väntan på Migrationsverket i Borås, augusti 2016.

Foto: Malin Hoelstad
3/4

Viskafors, februari 2016. Rodan har börjat förskolan. Pappa Khaled är med en stund på morgonen. Rodan serverar låtsaskaffe.

Foto: Malin Hoelstad
4/4

Sommaren 2016. Khaled och Rodan fiskar vid Storsjön utanför Borås och har fått sin livs första abborre.

Foto: Malin Hoelstad
Annons

SvD har följt Khaled och Rodan sedan en morgon i Medelhavet i oktober 2015, när fadern och yngste sonen flydde till Europa medan Nazi och de två äldre barnen stannade. I en överfull gummibåt hade hade Khaled och Rodan åkt i kaos över Medelhavet under nattens mörker.

Hade de kommit åtta dagar senare hade resten av familjen inte fått komma efter.

På morgonen, med 80 meter kvar till Europas kust, sjönk den läckande gummibåten utanför grekiska ön Samos. En hårsmån från döden räddades de av Gula Båtarna, Sjöräddningssällskapets och mediekoncernen Schibsteds satsning för att rädda flyktingar på Medelhavet. En av livräddarna var Malin Hoelstad.

Jag kom dit tre dagar efteråt och vi har tillsammans följt familjen sedan dess.

Far och son hamnade i Sverige, i Borås. Där har Khaled periodvis varit paralyserad av saknad efter Nazi och de två barnen. Ångrat sig. Haft svårt att lära sig svenska.

De hade ändå tur. Khaled och Rodan anlände till Sverige den 16 november 2015, precis innan regeringen vred åt flyktingpolitiken och begränsade anhöriginvandringen. Hade de kommit åtta dagar senare hade resten av familjen inte fått komma efter.

Annons

Nu är klockan strax efter sju. Magnus, jag och fixaren George åker i hans gamla BMW på väg ut från Beirut. Fjärilar i magen ackompanjerar fyra filer av molande bilköer i morgonrusningen. Vi tänker på Nazi, Sham och Abudi som var uppe redan vid fyra och tog farväl av alla. Kanske för alltid.

Syriska gränsen i norra Libanon. George, vår översättare, vill inte berätta för familjen att vi står här. Han menar att den syriska sidans vakter kan vara problematiska.
Syriska gränsen i norra Libanon. George, vår översättare, vill inte berätta för familjen att vi står här. Han menar att den syriska sidans vakter kan vara problematiska. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Syriska gränsen, torsdag förmiddag

Vi blir åtsagda att stå 100 meter bort från gränsövergången i byn Arida. Gamla Mercedesbilar och Volvolastbilar stönar dovt förbi. Plymer av svart rök sticker i näsan när vi otåligt trampar omkring, precis invid Medelhavet. Vi vet att Nazi och barnen gått in med sina papper till den syriska gränskontrollen. George håller kontakt med deras chaufför, som är märkligt kort i tonen. Lägger på i örat hela tiden. Han håller telefonen i handen som en kommunikationsradio.

Alla tittar på Magnus kamera och mick. Även gränsvakterna. Minuterna går. Ingen säger något. George har berättat att den syriska gränskontrollen är nyckfull.

Annons

Så kommer samtalet. Nazi och barnen har passerat den syriska gränsen.

Vinden tar i när deras hoplappade kinesiska bil stannar vid vägkanten. Vi kramas snabbt. Snart sitter vi alla i samma bil – på väg till Beirut.

Efter reklamen visas:
Kriget splittrade familjen i två år – nu återförenas de

Beirut, torsdag lunch

10-årige Abudi tittar storögt upp på alla vi möter på trottoaren upp på fasaderna. Allt fascinerar honom längs den hippa Gemmayze-gatan. Han har klätt upp sig för att möta Sverige, med stärkt vit skjorta och ordentligt med gelé i håret. Men få möter honom med blicken.

Nazi är i Beirut för första gången i sitt liv, trots att hon de senaste åren bott 12 mil från gränsen. Jag och Magnus ser stadens air av internationell öppenhet. Nazi ser stängda blickar. Libanons 4,5 miljoner invånare har tagit emot 1,5 miljoner krigsflyktingar, varav nära 1 miljon är fattiga syrier där 74 procent saknar uppehållstillstånd. Nazi är inte välkommen.

Annons

Hotellobbyn är som tagen ur en amerikansk film. Amerikanska affärsmän trängs med franska hjälparbetare. Vi är inte de enda svenskarna här. Ett stort leende kommer gående över det vita marmorgolvet, Ammal Safar är här för att följa sin dotter på inköpsresa. Nu har hon hört att vi pratar svenska och arabiska. Själv kom hon till Sverige från Syrien för 41 år sedan och jobbar egentligen som arbetsledare på Samhall i Södertälje.

Hon hälsar Nazi välkommen till Sverige och ger ett råd på arabiska:

– Gå vidare med livet. Det blir aldrig samma som i Syrien. Läs vidare. Utvecklas. Kämpa och sitt inte hemma – de som sitter hemma i lägenheten går det ofta inte bra för.

1/2

Torsdag 14.50. Familjen har fått en liten tvåa i Borås och det viktigaste är att ordna sängplatser till alla. Khaled och Rodan ska pumpa upp en luftmadrass.

Foto: Malin Hoelstad
2/2
Foto: Malin Hoelstad

Borås, torsdag eftermiddag

Khaled och Rodan stampar av sig snön innanför dörren i den ekande tomma lägenheten. De har med en veckas varsel flyttat från en möblerad etta till en tom tvåa.

Ännu finns bara tre madrasser som väntar på barnen i det enda sovrummet, men drömmarna når högre än Khaleds 71 kronor i dagersättning.

– En dag ska pappa köpa Playstation till oss. Och en stor tv. Den ska vara på hela väggen. Visst? säger Rodan.

Khaled nickar. Han är spänd inför morgondagen.

Rodan räknar och läser svenska som vilken annan sjuåring som helt. Hur ska det bli att träffa mamma igen efter över två år? Han vet inte. Men han längtar.

– Jag ska krama och pussa mamma. Hon längtar efter mig.

Annons
Lunchpaus i Beirut. Abudi och Nazi har beställt hamburgare.
Lunchpaus i Beirut. Abudi och Nazi har beställt hamburgare. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Beirut, torsdag kväll

– Det är Rodan jag saknar mest, han var ju så ung när han åkte, säger Nazi på snabbmatstället där vi ätit.

Hennes yngste son var fem år när de skildes åt.

– Kontakten har varit svår. Avståndet gjorde att det blev jobbigt.

Hennes tomma hamburgertallrik badar i blåkallt lysrörsljus. Vi närmar oss det svåra: hur Khaled kunde åka med sin yngsta son – medan hon blev kvar med två äldre barn i krigets Syrien.

Nazi lägger högerbenet över det vänstra och pratar flera minuter på arabiska, målmedvetet. George nickar, ställer en kontrollfråga, blundar och suckar. Sedan tar han sats och börjar översätta.

I Raqqa var Nazi hårfrisörska och Khaled kassör på Pepsi-Cola. Båda är kurder och därmed villebråd för IS som utropat Raqqa som huvudstad. De blev av med jobben. Nazis kusiner togs tillfånga av IS – men friades.

Nazi tittar ner i bordet.

Vi hade inte ekonomiska möjligheter att åka allihop. Jag sa ja, det var enda utvägen för oss.

Annons

– En gång var det bara en kvart kvar av ramadan. Vi hörde först ljudet av krigsplanen, såg dem sedan avtecknas på en klarblå himmel. Syriska armén bombade hela Raqqa, säger hon.

Under 15 minuter släppte regimen 13 ”bombtunnor”, gamla oljefat fyllda med sprängämnen. En bombtunna kunde slå ut ett helt kvarter.

– Vårt hus hamnade mellan två nedslag.

De flydde igen. Nu till Nazis föräldrars lägenhet i staden Tall abyad. Khaleds bror och hans familj hade bestämt sig: De skulle åka till Europa. Samtidigt blev Khaled hotad att ställa in sig för krigstjänstgöring. En livsfara.

Samtalet hölls en sen kväll i vardagsrummet.

– Khaled sa: ”Jag vill ta med mig Rodan och åka. Sedan ansluter ni så fort det går.” Vi hade inte ekonomiska möjligheter att åka allihop. Jag sa ja, det var enda utvägen för oss.

Nazi biter sig i läppen.

– Han åkte om natten. Med Rodan.

Klockan är 02.30. Den stora resan mot Arlanda börjar på riktigt i Beirut. Vår fixare och chaufför George hjälper till med den svarta väskan på flygplatsen. Förväntan, spänning fyller luften för 10-årige Abudi och 13-åriga Sham. Mamma Nazi kommer med mer packning.
Klockan är 02.30. Den stora resan mot Arlanda börjar på riktigt i Beirut. Vår fixare och chaufför George hjälper till med den svarta väskan på flygplatsen. Förväntan, spänning fyller luften för 10-årige Abudi och 13-åriga Sham. Mamma Nazi kommer med mer packning. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Beirut, natt mot fredag

Annons

Hotellets telefonväckning ringer 01.45. Flyget ska gå 04.45. Om det gör det. Tjuten av vindilarna kommer med jämna mellanrum, skakar balkongdörren.

Egentligen anlände den redan kvällen innan. Stormen.

Det är kraftiga förseningar, säger George bakom ratten på väg ut.

I baksätet hörs endast fyra personers andetag.

1/2

Tidig morgon Herrljunga. Tågresan till återföreningen inleds för 7-årige Rodan och pappa Khaled. Det ryker ur deras munnar. Khaled har inte sovit alls. Allt är nervöst.

Foto: Malin Hoelstad
2/2

Fredag 8.40. Vi färdas genom ett vackert Sverige i vinterskrud. När vi kommer fram har gryningen övergått till dag.

Foto: Malin Hoelstad

Borås järnvägsstation, fredag morgon

Rodan har packat skolryggsäcken med smörgåsar och juice. Men också en liten ask, noggrant omsluten med en rosett. I den finns presenter. Hårspännen, en nyckelring, pärlplatta och ett armband som han gjort på fritids.

Armbandet med ljusa pärlor är till mamma.

Västtrafiks tåg 3824 börjar mödosamt röra på sig.

Vid ett stökigt kafébord på Istanbuls flygplats somnar mor och dotter ganska snart.
Vid ett stökigt kafébord på Istanbuls flygplats somnar mor och dotter ganska snart. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Istanbul, fredag morgon

Klockan 05.45, samtidigt som tåget kör från Borås, slår planet i landningsbanan i Istanbul. Vi har mellanlandat.

Annons

Vi sätter oss på Starbucks och pratar om framtiden. Nazi säger att hon vill lära sig svenska och fortsätta som hårfrisörska. Flyget till Sverige går om en timme. Passen ligger på bordet. De är som vilka européer som helst.

Det är omöjligt att inte jämföra med Khaleds och Rodans resa mot Sverige, och den där morgonen utanför Samos för över två år sedan.

Antingen dör vi tillsammans eller så överlever vi tillsammans. Jag lämnar dig inte, skrek Khaled.

Klockan var nio. Deras överfulla gummibåt hade just punkterats efter fem timmars färd genom nattens vågor. 45 huvuden guppade i ett paradisblått inferno. De kämpade mot döden. Khaled höll om Rodan i vattnet. Det blåste styv kuling när vågor bröts mot sylvassa klippor som reste sig högt över dem.

Flytvästarna fyllda med papper tyngde. De kunde inte simma.

– Kommer jag att dö? ropade Rodan i Khaleds öra.

– Antingen dör vi tillsammans eller så överlever vi tillsammans. Jag lämnar dig inte, skrek Khaled.

Det här har Khaled berättat långt senare. Hur han famnade en plywoodskiva och fick upp Rodan invid sig. Hur Rodan sedan förlorade medvetandet och Khaled skakade honom hårt så att han vaknade. Hur det gick mer än en timme och Khaleds vänstra ben och arm krampade när hans grepp runt skivan mjuknade.

Annons

Då närmade sig en båt från Sverige i vågorna.

Rodan och Khaled på tåget från Herrljunga.
Rodan och Khaled på tåget från Herrljunga. Foto: Malin Hoelstad

Någonstans i Sverige, fredag förmiddag

SJ:s tåg verkar gå enligt plan. Ännu inga förseningar eller signalfel. Alla skrattar åt att oron är så stor just för tågresan från Borås.

Khaled vet att han måste skynda på med språket. För utan svenska, inget jobb.

Khaled blickar ut. Samtalet kommer in på det jobbiga. Hur de splittrades.

Varför blev det Rodan som följde med?

– Rodan var väldigt nära mig. Det var till mig han kom när han vaknade på natten. Det hade varit ännu svårare för Nazi att ensam ta hand om tre barn i Syrien. Och jag hade hört att om man har ett barn med dig så blir det lättare att få hit resten av familjen. Men vi trodde att det skulle ta max ett år.

Annars talar vi mest om framtiden. Att den snart är gripbar.

Annons

Khaled vet att han måste skynda på med språket. För utan svenska, inget jobb. Helst vill han jobba med logistik, kanske på ett lager?

Rodan vill bli pilot. För då kan man flyga mammor och syskon till Sverige. I ryggsäcken ligger två par extra vantar.

– Till Abudi och Sham. Det är så kallt här.

1/2

Fredag 12:30. Rodan har svårt att stå still. Han går runt, runt som en osalig ande. Otålig. Väntan känns oändlig. De borde vara här nu. Vi får ett sms om att det är trassel med bagaget.

Foto: Malin Hoelstad
2/2

Nu händer det strax. Nervöst skyndar de på stegen mot utgången. Vi är i Sverige och runt hörnet väntar Rodan och Khaled.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Arlanda, fredag lunch

Stockholms skärgårds snöiga kobbar och skär ser lustigt små ut långt nedanför det ovala flygplansfönstret. 10-årige Abudi trycker ansiktet mot flygplansfönstret. Ögonen lyser.

– Swed?

– Ja, Sverige, säger jag.

I sätet på andra sidan gången fiskar Nazi fram en liten svart sminkväska. Händerna med mörkrött nagellack darrar svagt när hon fixar mascaran. Hon tittar noggrant på sitt ansikte i en liten rosa spegel. Ett tuggummi får ersätta tandborstning efter den långa flygresan.

Bredvid torkar 13-åriga Sham sina sömndruckna ögon med en servett.

Här på andra sidan gången rycker Abudi i mig, tittar ut genom fönstret med sin fascinerade blick. Hans vänsterben ligger över det högra.

– Friends! säger han glatt och pekar ner mot Täbys villaområden.

Annons

Vi rundar av mot tullkorridoren och möts av tre tulltjänstemän. De står mitt i gången med raka ryggar och korsade armar. Nazis ögon spärras upp.

Alla tittar ut. Tysta. Två år och två månaders längtan förtätar kabinluften runt den 21:a sätesraden.

Klockan 12.38 dunsar vi i landningsbanan. Nervositeten går upp i maxläge.

Snart har stämplarna i passen kommit med ett svagt leende från polisdamen.

Vi trampar mot utgången. Den stora svarta väskan och den mindre åker på en väskvagn. Vi rundar av mot tullkorridoren och möts av tre tulltjänstemän. De står mitt i gången med raka ryggar och korsade armar. Nazis ögon spärras upp. Hon stannar till.

Sedan går vi sakta förbi, och har bara meter kvar till ankomsthallen.

1/5

Fredag 20 januari 2018 kl 13.18. Det är svårt att inte gråta. Känslorna på Arlanda vid återföreningen är obeskrivliga. Efter mer än två år får Nazi äntligen krama om sin son Rodan.

Foto: Malin Hoelstad
2/5
Foto: Malin Hoelstad
3/5

Familjen är samlad och alla har kramat varandra. Mer än en gång.

Foto: Malin Hoelstad
4/5

Är det sant, är det verkligen du Rodan? tycks Nazi tänka.

Foto: Malin Hoelstad
5/5

Känslorna är så stora att de knappt kommer ut ur kroppen. Pappa Khaled, Abudi och mamma Nazi står bakom Abudi och Rodan som inte kan sluta kramas och ta på varandra. Sham, till höger, har svårt att ta in: Det är på riktigt.

Foto: Malin Hoelstad

Ljuset möter oss. Det står väntande överallt. Vi vet inte var de är. Lilla Abudi får syn på någon. Han börjar springa.

Nazi tar sig för munnen och det blänker till i ögonen.

Abudi hoppar upp i sin pappas famn. Hans ben och blå skor hänger lealöst i luften vid Khaleds knän.

Abudi hoppar upp i sin pappas famn. Hans ben och blå skor hänger lealöst i luften vid Khaleds knän. De blundar. Andas.

Annons

Rodan springer mot sin mamma med en bukett tulpaner i näven. De kramas. In i duon kommer Sham som sedan kramar bara Rodan.

Så går Nazi och Khaled mot varandra. Två nakna ansikten. Sakta faller de i varandras armar.

Nu börjar nästa resa – in i det svenska samhället.

Borås lördag. Nu inleds nästa resa – in i det svenska samhället. Lägenheten är fortfarande tom förutom sovmadrasser. Från vänster en trött pappa Khaled, mamma Nazi, Sham och Abudi. Bakom hoppar Rodan.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 25

Första dagen i Sverige. Barnen är ute i snön. Kylan är svår att vänja sig vid.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 25

En spontandans till syrisk musik – det är där vi lämnar familjen på lördagen.

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 25

I syriska staden Latakia 12 mil från gränsen till Libanon packar Nazi, Sham och Abudi sina väskor. Svärfar, pappa till Khaled som nu väntar i Borås, tittar på dem från soffan.

Foto: Privat Bild 4 av 25

På väg. Nazi, Abudi och Sham är förväntansfulla.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 5 av 25

Khaled och och hans lille son Rodan flyter på en plywoodskiva och räddas i sista stund av Gula båtarna på Medelhavet i oktober 2015.

Foto: Malin Hoelstad Bild 6 av 25

Väntan på Migrationsverket i Borås, augusti 2016.

Foto: Malin Hoelstad Bild 7 av 25

Viskafors, februari 2016. Rodan har börjat förskolan. Pappa Khaled är med en stund på morgonen. Rodan serverar låtsaskaffe.

Foto: Malin Hoelstad Bild 8 av 25

Sommaren 2016. Khaled och Rodan fiskar vid Storsjön utanför Borås och har fått sin livs första abborre.

Foto: Malin Hoelstad Bild 9 av 25

Syriska gränsen i norra Libanon. George, vår översättare, vill inte berätta för familjen att vi står här. Han menar att den syriska sidans vakter kan vara problematiska.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 10 av 25

Torsdag 14.50. Familjen har fått en liten tvåa i Borås och det viktigaste är att ordna sängplatser till alla. Khaled och Rodan ska pumpa upp en luftmadrass.

Foto: Malin Hoelstad Bild 11 av 25
Foto: Malin Hoelstad Bild 12 av 25

Lunchpaus i Beirut. Abudi och Nazi har beställt hamburgare.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 13 av 25

Klockan är 02.30. Den stora resan mot Arlanda börjar på riktigt i Beirut. Vår fixare och chaufför George hjälper till med den svarta väskan på flygplatsen. Förväntan, spänning fyller luften för 10-årige Abudi och 13-åriga Sham. Mamma Nazi kommer med mer packning.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 14 av 25

Tidig morgon Herrljunga. Tågresan till återföreningen inleds för 7-årige Rodan och pappa Khaled. Det ryker ur deras munnar. Khaled har inte sovit alls. Allt är nervöst.

Foto: Malin Hoelstad Bild 15 av 25

Fredag 8.40. Vi färdas genom ett vackert Sverige i vinterskrud. När vi kommer fram har gryningen övergått till dag.

Foto: Malin Hoelstad Bild 16 av 25

Vid ett stökigt kafébord på Istanbuls flygplats somnar mor och dotter ganska snart.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 17 av 25

Rodan och Khaled på tåget från Herrljunga.

Foto: Malin Hoelstad Bild 18 av 25

Fredag 12:30. Rodan har svårt att stå still. Han går runt, runt som en osalig ande. Otålig. Väntan känns oändlig. De borde vara här nu. Vi får ett sms om att det är trassel med bagaget.

Foto: Malin Hoelstad Bild 19 av 25

Nu händer det strax. Nervöst skyndar de på stegen mot utgången. Vi är i Sverige och runt hörnet väntar Rodan och Khaled.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 20 av 25

Fredag 20 januari 2018 kl 13.18. Det är svårt att inte gråta. Känslorna på Arlanda vid återföreningen är obeskrivliga. Efter mer än två år får Nazi äntligen krama om sin son Rodan.

Foto: Malin Hoelstad Bild 21 av 25
Foto: Malin Hoelstad Bild 22 av 25

Familjen är samlad och alla har kramat varandra. Mer än en gång.

Foto: Malin Hoelstad Bild 23 av 25

Är det sant, är det verkligen du Rodan? tycks Nazi tänka.

Foto: Malin Hoelstad Bild 24 av 25

Känslorna är så stora att de knappt kommer ut ur kroppen. Pappa Khaled, Abudi och mamma Nazi står bakom Abudi och Rodan som inte kan sluta kramas och ta på varandra. Sham, till höger, har svårt att ta in: Det är på riktigt.

Foto: Malin Hoelstad Bild 25 av 25