Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Rädsla sprids fortare än virus – får dig ta fel beslut

Rädsla smittar. Och fort går det – särskilt i sociala medier. Negativa känslor sätter djupare spår och fort­plantar sig snabbare än någon annan information. Till och med fortare än ett virus.

Uppdaterad
Publicerad

– Alla emotioner kan spridas snabbt på internet, och negativ information som sätter igång rädsla kan spridas ännu mer, berättar psykologiprofessor Andreas Olsson.

När jag ringer honom, hemmaarbetande från Karolinska institutet, har jag följt säkert elva nyhetssändningar den dagen. Det vanligaste uttalandet från experterna är ”Det finns ingen forskning.” ”Vi saknar belägg.” ”Vi har inget att luta oss mot.”

Vad händer med oss då?

– Hotet är osynligt och förenat med en stor osäkerhet, säger Andreas Olsson. Det är inte ett lejon vi kan se därute på savannen, utan något lurigt som kan finnas överallt. Osäkerheten späs på med en enorm mediebevakning. 

Och rädslan som vi då känner, den smittar?

– Ja, det kan man verkligen säga.

När man ser andras rädsla går smittan väldigt, väldigt snabbt.

Förutom Andreas Olsson har jag pratat med andra som arbetar hemifrån – författaren, entreprenören och hjärnforskaren Katarina Gospic i Stockholm och emotionsforskaren Thomas Ågren som hanterar barnen i bakgrunden hemma i Uppsala. De utgår alla från vad som händer fysiologiskt när vi uppfattar hot, enklast beskrivet som en förberedelse på kamp eller flykt.

Därutöver säger de: 

  • Att rädslan är starkare ju närmare hotet befinner sig: geografiskt, kulturellt respektive emotionellt.
  • Att det finns tre vägar till rädsla: verkliga hot, att se någon annan uttrycka rädsla samt vår egen fantasi. 
  • Att oro och rädsla kan utlösa ett flockbeteende.
  • Att rädsla står i vägen för rationella beslut.
  • Att oron smittar snabbt såväl mellan individer som digitalt.

– När man ser andras rädsla i ansiktsuttryck och kroppsrörelser går smittan väldigt, väldigt snabbt, särskilt om personen är viktig för oss, berättar Andreas Olsson som studerar den biologiska grunden för hur vi lär oss rädslor och alltmer intresserat sig för hur rädsla och oro smittar digitalt.

Annons
Andreas Olsson, psykologiprofessor på KI.
Andreas Olsson, psykologiprofessor på KI. Foto: Ulf Sirborn

Genom stora datamängder från Facebook och Twitter har forskare sett att känslomässig information delas i hög grad, framför allt inom samma grupperingar. Enskilda individers negativa uttryck fortplantar sig snabbt på sociala medier. 

Och smittan riskerar att stanna kvar: överföringen kan skapa starka minnen i oss, bara genom att vi observerar och lyssnar på andra som uttrycker oro och rädsla, har Andreas Olsson och hans forskningsgrupp upptäckt. Sådana minnen kan till och med stå i vägen för vår förmåga att ta till oss ny och användbar information genom egna erfarenheter.

I en ny studie undersöker gruppen hur orosminnen kan uppstå online, och där har det räckt för försökspersonerna att läsa om andras oro för att deras egen ska öka markant.

Annons

När viruset dyker upp i Italien och kompisar kanske har varit där flyttar reaktionen till reptilhjärnan.

– Oron smittade snabbt fastän de inte hade sett källan till oron, säger Andreas Olsson. Det är som med viruset, vi har aldrig sett det och vet inte hur det påverkar oss, ändå är vi oroliga på basis av informationen. Om den är negativ sätter våra hjärnor igång vårt imaginära tröskverk och vi ser hemska saker framför oss.

När hot är på avstånd reagerar vi inte så starkt. Ju närmare det kommer, desto mer slår kamp-flykt-responsen till.

– I början behövde vi inte bry oss så mycket, för viruset fanns i Kina, säger Katarina Gospic och berättar att det är normalt när hotet är långt bort, både geografiskt och kulturellt.

Katarina Gospic, författare, entreprenör och hjärnforskare.
Katarina Gospic, författare, entreprenör och hjärnforskare. Foto: Annika af Klercker
Annons

– Då använder vi de kognitiva delarna av hjärnan och kan förklara för oss själva att hotet är hemskt, men inte är större än så. När viruset dyker upp i Italien och kompisar som vi umgås med har varit där flyttar reaktionen till reptilhjärnan.

Och då är det som att ha lejonet framför sig på savannen. Allt sker instinktivt – kamp eller flykt? Eller, om lejonet inte har upptäckt oss, frys? Vi stelnar till som för att hämta mer information innan vi agerar och Katarina Gospic drar parallellen till många funktioner i samhället just nu.

– I frysresponsen sänker vi all aktivitet i kroppen. Nu upphör all handel, ingen går ut och shoppar, vi gör ingenting.

Efter reklamen visas:
Så funkar våra hjärnor i kris

Samtidigt beskriver hon typiska uttryck för kampresponsen på temat ”håll er hemma” – konkreta åtgärder. Det är svårt för beslutsfattare i detta läge är att balansera mellan känslomässiga, rationella, långsiktiga och medicinskt motiverade beslut, menar Katarina Gospic. De vill slippa kritik för att inte ha visat handlingskraft. Vi har ofta svårt att omvärdera beslut och komma fram till motsatsen fast vi har ny information, menar hon.

Annons

– Vi har också en tendens att föredra aktiva handlingar, som att stänga skolor, framför avvaktande som upplevs som svårare att utvärdera, säger Katarina Gospic som förutom höstens bok ”Orädd. Om rädslan som drivkraft” har skrivit ”Välj rätt. En guide till bra beslut” (bägge Brombergs förlag).

Det är sånt som hände under andra världskriget.

Varför blir det så?

– Inget triggar amygdala mer än osäkerhet. Det ser vi på alla nivåer. Osäkerhet föder ju rädsla, vilket gör det ännu svårare att vara rationell.

I rådande läge tar känslorna mycket plats från klartänktheten, ”slår på alla cylindrar”, som hon säger.

– Jag hörde om en person som fått en lapp i brevlådan med uppmaningen att ange om man själv eller någon granne var sjuk. Det är sånt som hände under andra världskriget.

Thomas Ågren, som gör grundforskning vid Uppsala universitet om rädslans fysiologiska förutsättningar, berättar att rädslan har en mycket stark dragningskraft.

Thomas Ågren, forskare.
Thomas Ågren, forskare. Foto: Privat
Annons

– Människor har väldigt svårt att inte följa sin rädsla, för att göra det krävs disciplin och träning. Det är ett stort problem som populismen utnyttjar. 

Att rädslan sätter sig så djupt beror på att den har ett starkt överlevnadsvärde, som forskarna kallar det. Den gör oss uppmärksam på det som är potentiellt hotfullt, lärs snabbt in och kan vidmakthållas under lång tid, vare sig den väcks i verkliga livet eller över virtuella nätverk.

Dessutom kan vi bli rädda av att fantisera om kommande händelser.

– Den som kan föreställa sig något hemskt skaffar sig ett framtida minne, säger Thomas Ågren.

– Man kan minnas också det man simulerar ska hända. Den här föreställningsvägen till rädsla backas just nu upp av bilderna i nyhetsflödet.

Och när fantasin får fritt spelrum, menar Andreas Olsson att vi måste lyssna på experterna.

– Det är jätteviktigt, säger han.

Man måste ibland säga ifrån mot människor också, provocera.

Katarina Gospic påpekar många gånger under vårt samtal att vi borde sätta coronavirusets farlighet i relation till andra sjukdomar i världen – malaria, lunginflammation, barnadödlighet.

– De sjukdomarna är dödliga på grund av fattigdom, apropå vad vi gör med ekonomin just nu. Om vi bidrar till ännu mer fattigdom kommer det att leda till ännu mer död. Men det är ju inte vi i Sverige som drabbas …

Precis som avståndet avgör hur rädda vi blir, reagerar vi också olika på fara. Vi blir olika rädda och olika lugnade genom olika sätt att kommunicera i ett osäkert läge. 

Skulle den som är orolig behöva bli mer bekräftad i sin känsla?

– Både ja och nej, svarar Katarina Gospic. För att undvika att sprida rädsla måste man ibland säga ifrån mot människor också, provocera. Annars går vi in i den där rädslan tillsammans, alla åker in i ett hål och så ska alla vara där nere. Det är inte konstruktivt. Så stor eloge till alla som hållit huvudet kallt.

Andreas Olsson, psykologiprofessor på KI.

Foto: Ulf Sirborn

Katarina Gospic, författare, entreprenör och hjärnforskare.

Foto: Annika af Klercker

Thomas Ågren, forskare.

Foto: Privat