Annons

Teresa Küchler:Rädslan sprider sig som en löpeld omkring mig

Milano är nästan öde.
Milano är nästan öde. Foto: TT

Jag stod vid röda zonen i norra Italien som utsänd för SvD. Såg den gamle mannen med hjärtflimmer gå tillbaka in i Europas största coronafäste. Nu sitter jag i hemmakarantän och märker hur rädslan sprider sig som en löpeld – kring mig.

Under strecket
Publicerad

SvD:s reporter Teresa Küchler.

Foto: Privat

 

BRYSSEL Jag kan inte sluta tänka på Angelo. Jag träffade 72-åringen för två veckor sedan vid gränsen till den ”röda zonen” – karantänområdet i norra Italien, där hela 13 byar och småstäder redan hölls isolerade från omvärlden på grund av coronasmittan.

Angelo hade fått hjärtflimmer och körts med ambulans ut ur det avspärrade området till ett sjukhus på andra sidan. Nu var han trött, andfådd och uppjagad.

– Som om hjärtflimret inte vore nog utan corona ovanpå det, flåsade han.

Kanske hade inte tillräckligt många dött i landet ännu, för att Angelo på allvar skulle frukta för sitt liv. Eller så visste han mycket väl att han tillhörde den högsta riskgruppen med sådana som han: äldre, andfådda och skröpliga. De med svagt hjärta.

Han visade sitt ID för de vaktande militärerna vid vägspärren, och började långsamt traska längs med vägkanten mot sin hemby inne i karantänen. Jag undrar vad som hände med honom. Klarade han sig?

Varken fotografen eller jag hade munskyddet på den kvällen vid gränsen, eller under någon av dagarna vi arbetade ihop i och omkring Milano, trots att de låg i våra väskor. En yrkesskada, skojade vi. Reportrar vill gärna visa sig tuffa och bevaka krigshärdar och sjukdomshärdar med dödsförakt, utåt i alla fall.

Annons
Annons

SvD:s reporter Teresa Küchler.

Foto: Privat

Dessutom var virussmittan fortfarande i det initiala ”inte värre än en vanlig influensa”-stadiet, även i Milano och i de flesta medier. Både spårvagnarna och torget framför den berömda katedralen var visserligen mer folktomma än vanligt – men inte helt tomma. En butiksinnehavare var tvärsäker på att de här ”tokerierna” skulle blåsa av på bara några dagar och turisterna komma tillbaka.

Väl hemma i Bryssel, där jag bor och arbetar som denna tidnings EU-korrespondent, sattes jag i två veckors hemmakarantän på inrådan av både mina chefer och av de belgiska hälsovårdsmyndigheterna. För säkerhets skull, sade de – men inget tvång. Men det spelade ingen roll. För nu märkte jag hur rädslan spred sig som en löpeld omkring mig. Vännerna ville inte träffa mig.

En kollega hade nyss fyllt 40 och skulle ha jättebaluns hos sig lördagen efter min hemkomst. Jag ringde upp. Vi småpratade lite spänt, innan jag klämde ur mig att jag satt i karantän, visserligen helt utan symptom, men ändå. Han lät mycket lättad.

– Jag hade själv tänkt ringa dig, tänkte att det kanske var bäst att du inte kom i alla fall, för man vet ju inte om någon av de andra gästerna blir arg eller så, urskuldade han sig.

SvD:s reporter Teresa Küchler.
SvD:s reporter Teresa Küchler. Foto: Privat

Dagen efter skulle jag repetera med ett gäng komeditokiga britter som varje år sätter upp ett journalistspex här i Bryssel, där jag är med och sjunger. Men jag var inte välkommen: två av dem har haft cancer nyligen, och en är 75 år och lite sjuklig. En är hypokondriker, skvallrade någon. Jag fick repetera med dem över internet.

Annons
Annons

Det är svårt att veta vad man får lov att skämta om, när man är mitt inne i ett sådant surrealistiskt scenario som coronatider, där luften själv tycks belägra sig som en hetsande fiende runtomkring en. Där jag själv kan vara en lieman, om jag smittar utan att veta om det.

Brittgänget och jag diskuterade om det var okej med coronavitsar, till exempel. Vi skojade ju friskt och studentikost om till exempel fågelinfluensan för några år sedan. För att inte tala om hur grova galna ko-skämt de alla gjort långt före min tid i Bryssel.

Men vi kom fram till att man inte kan skoja om ett virus som dödar människor och gör folk rädda för att hälsa på sina gamla föräldrar. Rädda för sina barns hälsa – rationellt eller inte. Vid det här laget började dödsantalet stiga betänkligt.

Vett och etikett i coronatider – är det för tidigt att prata om det? Får jag krama min vän? På lördag, när min karantän äntligen är över, ska vi framföra det där spexet. Borde vi ställa in?

Efter snart 12 dagar hemma och vad som känns som 3475673, minst, avsnitt av serien Vampire Diaries på Netflix, så börjar jag nästan identifiera mig med vampyrerna: de som inte tål solljuset utan lever i mörkret. Jag gick faktiskt ut en gång, lämnade min karantän mitt i natten för en snabb promenad på tomma gator. Stod inte ut längre.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons