Annons

Janerik Larsson:Rädslans kultur är det verkliga hotet

 En ledsen pojke sitter på golvet i ett hörn med händerna för ansiktet 
En ledsen pojke sitter på golvet i ett hörn med händerna för ansiktet  Foto: JONAS EKSTRÖMER
Under strecket
Publicerad

I början av månaden lyssnade jag på programmet Filosofiska rummet i P1). Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen och socialpsykologen Lasse Dencik diskuterade existensen av en rädslokultur, vad rädsla gör med oss som individer och med samhället.

Jag har länge funderat över själva frågeställningen. Redan när jag studerade på Stanford i början av 1970-talet slogs jag av hur populära katastrofperspektiv var. Jag har tidigare skrivit om just det:

Universitetets stora stjärna då var professor Paul Ehrlich som publicerat sin bestseller "The Population Bomb" som inleds så här:

"The battle to feed all of humanity is over. In the 1970s hundreds of millions of people will starve to death in spite of any crash programs embarked upon now. At this late date nothing can prevent a substantial increase in the world death rate."

Att hävda att han hade fel var närmast otänkbart i det idéklimat som rådde då.

En bra bild av det tidiga 70-talets framtidssyn ges i denna nu 18 år gamla artikel.

Åtminstone sen kristendomens genombrott - men förmodligen långt tidigare - har många älskat undergångsprofetior av detta slag. De är fortsatt mycket populära och marknadsförs som religioner.

Annons
Annons

En person som inte minst idag förtjänar stor plats i samhällsdebatten Hans Rosling som trots att han gått bort är högaktuell med boken "Factfullness" (med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund) som reder ut missuppfattningar om tillståndet på jorden.

Jag har nu läst Svendsens bok ”Rädslans filosofi” med dess angrepp på tendensen att betrakta alla företeelser från ett rädsloperspektiv. Han skriver bl a: ”Det paradoxala med rädslokulturen är att den växer fram i en tid då vi av allt att döma lever ett tryggare liv än någonsin förr”.

Han skriver om de mycket skadliga effekter som den s å kallade försiktighetsprincipen fått: ”Ju mer försiktighet, desto oftare vill vi att åtgärder sätts in för att förhindra skador som aldrig skulle ha uppstått. Alla dessa åtgärder är resurskrävande, och det innebär att det blir mindre resurser till andra saker. (—) Många strävanden att reducera faror har i realiteten ökat dem dramatiskt.”

I Filosofiska rummet diskuterades också Frank Furedis nya bok ”How fear works - Culture of fear in the 21st century (2018)”. Jag har nu läst också den och hoppas den översätts. Den avslutas med en serie rekommendationer om hur man ska besegra ”rädslokulturen” som vi lever i och som inte minst medielogiken hela tiden förstärker. Han pekar bl a på vikten av att barn uppfostras så att de ser med mindre rädsla på framtiden. Vi måste lära oss själva och våra barn att hantera osäkerhet och undvika paralyserande rädsla.

“Only Thing We Have to Fear Is Fear Itself” sa president Roosevelt när han installerades den 4 mars 1933 - i början av den fruktansvärda depressionen.

Annons
Annons

Mediernas ansvariga borde fundera över sitt ansvar.

Men problemen finns på många håll.

I senaste numret av tidskriften Axess finns en skrämmande artikel av Brendan O’Neill om den farsot som härjar på anglosaxiska universitet (och som kanske finns också på andra håll). Det handlar om hur studenter ska skyddas för obehagliga tankar och ord i undervisningen. Det är, skriver han,, en form av terapeutisk censur som skjuter upp vuxenlivet. Han slutar så här:

”Universitetets kris, tankefrihetens kris, det intellektuella experimenterandets kris är inte ett verk av kulturella marxister eller arméer av millenieungdomar som vill varje pris vill tvinga identitetspolitik på oss alla, något alltför många av den politiska korrekthetens kritiker försöker intala oss. Tvärtom är de en följd av att det västerländska samhället har vänt sig mot sig självt och sin historia och sitt ansvar att göra vuxna av ungdomarna.” Hans lutar sedan med att peka på vägen ut: bygg stadga, hylla modet, uppvärdera djärvheten.

I septemberutgåvan av The Atlantic skriver Greg Lukianoff och Jonathan Haidt om samma fenomen i essän ”The Coddling of the American Mind”. Deras bok The Coddling of the American Mind - How Good Intentions and Bad Ideas Are Setting Up a Generation for Failure har jag just köpt (men ännu inte läst).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons