Annons

Lars Lönnroth:Ragnarök – en iransk skräckhistoria?

Världsträdet Yggdrasil skälver, Heimdal blåser i sin lur, solen och månen slukas av vargar, Midgårdsormen spottar sitt gift och den stora slut­striden är ett faktum. Bakgrunden till den ­fornnordiska myten om ­Ragnarök är inte helt klar, men en ny svensk studie finner flera spår såväl i kristendomen som i Persiens zoroastriska texter.

Under strecket
Publicerad

Ragnarök i den brittiske konstnärens George Wrights tappning, illustration ur ”Norse stories retold from the Eddas” från 1908 (beskuren).

Bild 1 av 1

Ragnarök i den brittiske konstnärens George Wrights tappning, illustration ur ”Norse stories retold from the Eddas” från 1908 (beskuren).

Bild 1 av 1
Ragnarök i den brittiske konstnärens George Wrights tappning, illustration ur ”Norse stories retold from the Eddas” från 1908 (beskuren).
Ragnarök i den brittiske konstnärens George Wrights tappning, illustration ur ”Norse stories retold from the Eddas” från 1908 (beskuren).

Att världen är på väg att gå ­under är ett budskap som inga­lunda uppfunnits av dagens miljöaktivister. Samma budskap har predikats av upprörda präster, siare och skalder i alla tider och på många olika språk. Här i Norden profeterade den hedniska spåkvinnan i eddadikten ”Völuspá” om Ragnarök i ett kraftfullt mytiskt bildspråk: 

Högt gnyr Garm

vid Gnipahålan,

fjättrarna bryts,

lös är Fenrisulven.

Mycket jag vet

och vida jag skådar,

ser Ragnarök komma,

kampgudars öde.

Denna och andra eddadikters vittnesmål om Ragnarök sammanfattades och förklarades av hövdingen Snorre Sturlasson i ”Den prosaiska Eddan”, en lärobok i skaldekonst och mytologi nedskriven på Island omkring år 1230. Det är framför allt från denna text som de flesta idag hämtar sin kunskap om Ragnaröksmyten, eftersom de äldre källorna är notoriskt svårtolkade och fragmentariska

Annons
Annons

Vad innebär då Ragnarök? Själva ordet ­betyder knappast ”gudars skymning” (som Wagner trodde) utan snarare ”gudarnas öde” eller möjligen (enligt en ny tolkning framförd av en isländsk språkvetare) ”gudarnas förnyelse”. Hursomhelst framgår det av berättelserna om Ragnarök att det inte bara är människovärlden och naturen utan själva gudarna – eller kanske snarare den gudomliga världsordningen – som drabbas av en väldig katastrof, som i sin tur innebär en förnyelse eller omstart.

Enligt Snorre förebådas katastrofens ­ankomst av hotfulla tecken och varsel. Det börjar med att människornas ondska tilltar, så att bröder sviker varandra, allt fler bryter mot ättesamhällets sexuella normer och begår allt värre våldsbrott. En förödande köldperiod, fimbulvintern, inleds och varar tre år i rad utan sommar emellan. 

Kosmiska fenomen uppträder därefter på himlen, världsträdet Yggdrasil skälver, Heimdal blåser i sin lur, solen och månen slukas av vargar, stjärnorna slocknar, monstruösa ­odjur uppträder och hotar gudarnas ordning. Fenrisulven, som dittills varit bunden, slipper lös. Midgårdsormen söker sig upp på land och spottar sitt gift. Ett skepp gjort av döda människors naglar och bemannat av det onda Muspelfolket anländer, styrt av den lede Loke, som i likhet med Fenrisulven lösgjort sig från de bojor med vilka gudarna fängslat honom. Odens utvalda krigare, de så kallade enhärjarna, ställer upp på gudarnas sida, och den stora slutstriden inleds mellan goda och onda makter. Här stupar till slut nästan alla på båda sidor: Oden och Fenrisulven dödar ömsesidigt varandra liksom Tor och Midgårdsormen. Eld-demonen Surt tänder eld på världen, och jorden sjunker i havet. 

Annons
Annons

Men därefter sker den stora omvändningen, ty efter hand reser sig jorden ur havet och är förnyat grön och vacker. Gudarnas för­lorade guldtavlor återfinns i gräset. Det visar sig att några få gudar har överlevt, likaså två människor, Liv och Livtrase, och de ger upphov till ett nytt släkte som befolkar världen på nytt. I denna nya värld kommer det att finnas goda platser för hederligt folk men också hemska platser, häribland en sal samman­flätad av ormryggar, där de onda bestraffas. 

Ragnarök innebär alltså inte en slutgiltig undergång utan en katastrof som på sikt leder till positiv förnyelse och moralisk bättring. 

Hur skiljer sig då denna fornnordiska myt från de kristnas domedag och andra skräckinjagande framtidsvisioner? Om detta har lärda religionsforskare tvistat sedan lång tid tillbaka. De flesta har menat att det handlar om en rent germansk trosföreställning som funnits i Nordeuropa sedan förhistorisk tid, fast den i huvudsak endast bevarats i forn­isländska medeltidstexter som ”Den poetiska Eddan” och Snorre Sturlassons ”Den prosaiska Eddan”. 

Andra forskare har försökt visa att Völuspás Ragnarök-vision är påverkad av de så kallade sibyllinska oraklen som spreds i olika versioner på latin och grekiska under antiken och medeltiden. Åter andra, framför allt den franske mytforskaren Georges Dumézil, har genom jämförelser med andra kulturers ­myter försökt visa att idéerna om Ragnarök är ännu äldre och bygger på en muntlig tradition som kan spåras tillbaka till våra indo­europeiska förfäder för flera tusen år sedan, innan den germanska kulturen ännu etablerats i Nordeuropa. Den uppfattningen var mycket populär för några decennier sedan, men har numera fått hård kritik, eftersom de likheter mellan nordisk och framför allt indisk mytologi som Dumézil åberopade som bevis har visat sig vara mindre betydelsefulla än de först såg ut att vara.

Annons
Annons

På senare tid har det i stället blivit vanligt att hävda att de forn­isländska Ragnaröks­myterna är starkt påverkade av kristna medel­tidsföreställningar om de yttersta tingen. När allt kommer omkring var ju 1200-talets Island ett kristet land sedan ett par århundraden tillbaka, och det Snorre berättar om gudomliga straff och belöningar påminner onekligen om den kristna domedagsmyten. 

En svensk forskare, Uppsalaprofessorn ­Anders Hultgård, har nu pub­licerat ett mäkta lärt och mycket imponerande verk, ”Midgård brinner. Ragnarök i religionshistorisk belysning” (Kungliga Gustav Adolfs Akademien). Där går han systematiskt på nytt igenom de olika teorierna, alla de fornnordiska källorna om Ragnarök – inte bara fornisländska texter utan också runinskrifter och bildframställningar från hela Nordeuropa – och nästan alla tänkbara paralleller till undergångs­myter i judiska, kristna och ”hedniska” källor från ett stort antal ­europeiska och asiatiska fornkulturer, här­ibland antikens Rom, Grekland, Iran och Indien. Liksom Dumézil ansluter han sig slut­ligen, fast efter moget över­vägande för och emot, till uppfattningen att det fornnordiska Ragnarök sannolikt går t­illbaka på indoeuropeiska föreställningar. Till skillnad från Dumézil erkänner han dock att Snorre Sturlassons framställning också påverkats av kristendomen.

Vad gäller de tecken som förebådar världskatastrofen – moraliskt förfall, olyckor, kosmiska varsel med mera – konstaterar Hultgård att sådant inte bara förekommer i judisk och kristen tradition utan också i grekisk-romerska, iranska och indiska källor, delvis också inom tidig islam. Här kan alltså inte de fornnordiska myterna sägas vara unika. Där­emot är föreställningen om den stora kölden, fimbulvintern, sällsynt i andra religioner och har tydliga paralleller endast i den iranska mytologi som återfinns i den zoroastriska ­religionens texter, tillkomna innan den muslimska läran infördes i Persien under tidig medeltid. 

Annons
Annons

De skrämmande odjur och ­demoniska motståndare som sedan uppenbarar sig vid nordbornas Ragnarök har också enligt Hultgård paralleller i flera främmande religioner. Midgårdsormen har likheter med ­Bibelns ondsinta Leviatan, varghunden Garm påminner om den grekiska mytologins ­Kerberos som vaktar ingången till dödsriket Hades, och den bundne Loke kan i viss mån ses som en motsvarighet till den fängslade Prometeus. Dock menar Hultgård att dessa utomnordiska gestalter inte på samma sätt som de nordiska är förbundna med världens undergång. Närmare paralleller finner han återigen i det forna Persiens zoroastriska texter. Där förekommer på framträdande plats fängslade demoner och odjur som släpps lösa inför den stora slutstriden. 

En sådan slutstrid förekommer också i judiska och kristna texter, bland annat i medeltida skildringar av hur ärkeängeln Mikael kämpar mot Antikrist. Hultgård argumenterar dock för att det också här är de iranska källorna som bjuder på de närmaste parallellerna till berättelserna om Ragnarök. Där före­kommer bland annat himmelska krigare som påminner om Odens enhärjar. Och de fornpersiska gudarna utkämpar strider mot onda demoner på ett sätt som åtminstone i viss mån liknar Odens kamp mot Fenrisulven eller Tors mot Midgårdsormen, där båda kombattanterna går under.

Att världen därefter ödeläggs av förgörande eld är ett motiv som återfinns i flera religioner. Däremot är det inte så vanligt att ­världen återuppstår förnyad efter den stora för­ödelsen, även om detta förekommer i såväl judisk-kristen som zoroastrisk tradition samt även i vissa muslimska källor. Hultgård argumenterar dock för att det är de iranska källornas beskrivning av den återuppståndna världen som mest liknar de fornnordiska texternas skildring av gudarnas, naturens och människornas förnyelse efter Ragnarök. 

Annons
Annons

Det finns också en del specifika detaljer som enligt Hultgård visar på ett samband mellan iransk och fornnordisk mytologi, häribland det i myterna återkommande talet nio och den betydelse som Världsträdet har i den mytiska kosmografin. Ändå kan det, menar Hultgård, knappast handla om något direkt inflytande från Iran till Norden under folkvandringstid eller vikingatid utan sambandet bör ha uppstått långt tidigare och sannolikt bero på gemensamma källor i äldre indo­europeisk tradition. Dock finns det också drag i Snorres framställning som visar på kristet inflytande, framför allt skildringen av de platser där de onda människorna bestraffas och de goda belönas. Här ser man tydliga spår av den kristna lärans himmel och helvete.

Hultgård har utan tvivel fört forskningen om Ragnarök ett rejält stycke framåt genom sin utförliga och mycket omsorgsfulla genomgång av de mytiska motiven i olika religioner. Jag blir djupt imponerad, men ändå inte helt övertygad. Likheterna mellan zoroastrisk och fornnordisk mytologi är ju trots allt för det mesta av ganska allmän art och har inte något språkligt stöd i form av närbesläktade namn på gudar eller mytiska företeelser. Kan inte många likheter trots allt bero på att religionen i båda fallen utformats i krigarsamhällen där man av naturliga skäl ansåg att världens väl och ve var beroende av å ena sidan framgång i strid, å andra sidan växlingen mellan vinter och sommar? Kan inte mer specifika likheter – som världsträdet och talet nio – bero på tillfälligheter? 

Och är inte ändå eddornas berättelse om de yttersta tingen mer förenlig med kristen­domen än med den zoroastriska läran? Heimdal som blåser i sin lur inför Ragnarök liknar till exempel, enligt mitt enkla sätt att se, ärkeängeln Mikael som kallar till domedag, mer än han liknar någon gammal persisk gudomlighet.

Men kanske har jag fel och Anders Hultgård rätt. Djupt imponerad av hans lärdom är jag förvisso.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons