Annons

Rappare med rätt att rimma

Den har stämplats som våldsfixerad och sexistisk, men hiphoppen har mer än någon annan sen­tida ordkonst utnyttjat rimmens möjligheter. Litteraturvetaren Adam Bradley har använt traditionella metoder för att analysera rappens ofta mycket avancerade texter.

Under strecket
Publicerad

Jay-Z under en konsert i Miami hösten 2008.

Foto: Brock Miller/IBL Bild 1 av 1

Jay-Z under en konsert i Miami hösten 2008.

Foto: Brock Miller/IBL Bild 1 av 1
Jay-Z under en konsert i Miami hösten 2008.
Jay-Z under en konsert i Miami hösten 2008. Foto: Brock Miller/IBL

Alltsedan den så kallade gangsterrappens genombrott i slutet av 80-talet har hiphoppen brottats med en långtifrån alltid oförtjänt stämpel av våldsfixering och sexism. Samtidigt torde det finnas få andra popkulturella sammanhang där språklig virtuositet värderas så högt. Även om en del rappare hävdar att de improviserar texter i studion medger de flesta mer än gärna att deras texter är resultatet av ett omsorgsfullt arbete med papper och penna.

I Book of Rhymes: The Poetics of Hip Hop (BasicCivitas Books, 272 s) ger
Adam Bradley en introduktion till rappens poetiska uttrycksmedel. Bradley är litteraturvetare med en PhD från Harvard och stor hiphop-entusiast. Därigenom tillhör han de forskare som inte betraktar popkultur utifrån, i ett försök att förstå dess verkan på sin publik, utan initierat belyser ämnet inifrån. De flesta som ägnat någon tid åt att lyssna på hiphop har skaffat sig en – vanligen omedveten – förståelse för hur rappens ofta mycket avancerade språk fungerar. Vad Bradley gör är att förklara och precisera detta med hjälp av traditionella litteraturvetenskapliga metoder, framför allt versläran.

Annons
Annons

Poesi i bunden form följer en bestämd struktur av betonade och obetonade stavelser. Dessa delas vanligen in i versfötter som består av en betonad stavelse och ett visst antal obetonade stavelser. Så utgör exempelvis en obetonad stavelse följd av en betonad den versfot som kallas jamb. Versfötterna sätts i sin tur samman till ett regelbundet mönster som utgör diktens meter. I den blankvers som Shakespeare skrev sina dramer på består till exempel varje rad av fem jamber, vilket innebär att varannan stavelse är betonad: ”To be , or not to be : that is the ques tion”.

I rap motsvaras en versfot av ett taktslag och en versrad av en takt. Eftersom nästan all hiphop går i 4/4-takt omfattar en rad alltså fyra taktslag. Bradley understryker vikten av att transkribera raptexter på detta sätt om deras rytmiska och rimtekniska konstruktion ska träda fram.

Rap skiljer sig dock från vanlig bunden vers i ett viktigt avseende. I vanlig vers är metern ett teoretiskt schema som läsaren måste sluta sig till utifrån orden. Ordens betoningar kommer i praktiken att ibland avvika från schemat – i raden från ”Hamlet” är det exempelvis rimligare att den fjärde betoningen ligger på ”that” än på ”is”. Tack vare sådana spänningar mellan ordens faktiska betoningar och de betoningar som schemat föreskriver blir versens rytm levande, men skillnaden får inte vara så stor att läsaren inte tydligt kan uppfatta den regelbundna metern. I rap är metern däremot inte ett teoretiskt schema, utan fullt hörbar i form av beatet. Beatets stabila grund frigör rapparen att använda synkoperingar, pauser och oväntade betoningar som annars skulle ge ett formlöst intryck. Jay-Z har därför ett helt annat utrymme för rytmiska experiment än vad Shakespeare hade.

Annons
Annons

Lyssnar man i dag old school -rap gör den ofta ett charmigt och kanske lite naivt intryck. De tidiga rapparna höll sig nära den meter beatet markerar och de anslöt sig i hög utsträckning till fasta mönster. I Sugar Hill Gangs ”Rapper’s Delight” från 1979 använder Wonder Mike den form som kallas balladstrof, fyra rader med omväxlande fyra och tre betoningar där den andra och fjärde raden rimmar:

Now what you hear is not a test

I’m rappin’ to the beat.

And me, the groove, and my friends

are gonna try to move your feet.

Att formen har medeltida rötter och använts i exempelvis Coleridges ”The Rime of the Ancient Mariner” var Wonder Mike säkert lika lite som de flesta av oss medveten om. Det rör sig om ett versmått så vanligt att nästan alla lyssnare finner det välbekant och tilltalande. Samtidigt låter
old school -rappens enkla former förstås också osofistikerade nu när rappare utvecklat de mest avancerade sätt att utnyttja den rytmiska frihet som beatet ger dem.

Även rimtekniskt har Wonder Mikes rader blivit ålderdomliga.
Old school -rappens regelbundna rim som markerar radsluten och inte sällan följs av en kort paus, har ersatts av en mindre dramatisk och mer subtil stil där inrim (rim inuti raderna) är minst lika viktiga som slutrim. Hiphop har mer än någon annan sentida ordkonst utvidgat rimmens möjligheter, menar Bradley, och raptexter har under åtminstone de senaste 20 åren ofta utgjort veritabla provkartor över alla upptänkliga rimtekniker. Ta till exempel de första raderna i Eric B & Rakims ”Follow the Leader” (1988):

Annons
Annons

Follow me into a solo

get in the flow, and you can picture like a photo.

Music mixed mellow maintains the make

melodies for MCs motivates the breaks.

I’m everlastin’, I can go on and on for days and days

with rhyme displays that engrave deep as X-rays.

I can take a phrase that’s rarely heard,

flip it, now it’s a daily word.

Som slutrim använder Rakim här utöver vanliga så kallade helrim (”days” – ”X-rays”, ”rarely heard” – ”daily word”) även halvrim (”solo” – ”photo”, ”the make” – ”the breaks”). Inrim förekommer både självständigt (”melodies” – ”MCs”) och som förstärkning av slutrim (”displays”). Därutöver binds raderna parvis samman av allitterationer, det vill säga ljudöverensstämmelse i början av ord. I de första raderna upprepas f-ljudet, i tredje och fjärde raden m-ljudet och i femte och sjätte d-ljudet. Slutligen använder Rakim också assonans – ljudöverensstämmelse inuti ord – främst i form av återkommande o- och i-ljud. Som Bradley påpekar är rim inte bara välljudande utan kan också fylla rytmiska och betydelsebärande funktioner. Här kan man bland annat notera hur Rakim understryker innebörden i de båda sista raderna genom att rimma antiteserna ”rarely heard” och ”daily word”.

Andra rimtekniker som blivit vanliga är flerstaviga rim (”inebriated” – ”deviated” – ”alleviated”), kluvna rim (”on top of me” – ”Monopoly”) och medvetet krystade rim – Notorious B.I.G. lyckas till exempel rimma ”birthdays” och ”worst days” med ”thirst-ay”. Särskilt de båda senare teknikerna har traditionellt främst använts för komiska eller ironiska effekter, som när Byron rimmar ”intellectual” med ”hen-peck’d you all” eller Hjalmar Gullberg rimmar ”revir i” med ”harakiri”. Så inte i rap.

Annons
Annons

Bradley gör flera intressanta jämförelser mellan rim i raptexter och hos författare som Milton och Keats. Vad man kan notera är att även om teknikerna i sig naturligtvis inte är nya torde det höra till ovanligheterna att man som i de senaste decenniernas rap använder så många samtidigt. Detta rimbruk gör att rap ofta prioriterar välljudet framför betydelsen.

Samtidigt experimenterar rappare också flitigt med orden även på betydelsenivå med hjälp av bland annat liknelser. Den enkla liknelsen där något (sakledet) bara jämförs med något annat (bildledet) – som ”I’ll experiment like a scientist” – är dock mindre vanlig. I stället används en mer avancerad och fyndig typ där liknelsen kombineras med något slags ordvits, ofta i form av homofoner, alltså ord som uttalas lika men har olika betydelser. När Jay-Z rappar ”I pack heat like I’m the oven door” utnyttjar han att ”heat” både betyder värme och är slang för skjutvapen, medan Immortal Technique leker med betydelserna ”begripa” och ”smittas av” hos det avslutande ordet i raden ”My metaphors are dirty like herpes but harder to catch”. Ibland använder rappare även utvidgade liknelser och metaforer. Sådana konstfulla liknelser – så kallade ”conceits” – var särskilt vanliga hos 1600-talspoeter som John Donne, i vars ”A Valediction: Forbidding Mourning” relationen mellan två älskande jämförs med en passares båda ben, en liknelse som upptar tre strofer. Ett känt rapexempel är Commons ”I Used to Love H.E.R.” (1994) vars hela text består av en utvidgad liknelse där hiphoppens historia jämförs med en kvinnas levnadsöde.

Annons
Annons

Bradley använder också andra termer från den klassiska stil- och figurläran för att beskriva rappens ordlekar, såsom ”metonymi” och ”kiasm”. Även rappares sätt att ge sig själva glorifierande beteckningar betraktar Bradley utifrån en poetisk tradition. Hiphoppen återupplivar, menar han, det slags omskrivning som kallas kenning och för oss främst är bekant från den fornisländska diktningen. Att beteckna en krigare ”svärdets svingare” eller ”korpens gödare” ligger inte långt ifrån vad GZA gör när han rappar: ”I be the body-dropper, the heartbeat-stopper / child-educator plus head-amputator.”

I en tid när åtminstone svenska humanister alltmer desperat försöker försvara nyttan i sin verksamhet visar Bradley på detta sätt hur användbara så gamla redskap som versläran – vilken numera sällan får någon framträdande plats i litteraturundervisningen – är för att förstå vår samtids populärkultur.

Tyvärr har Bradley mindre att säga när han vänder sig till texternas innehåll. Här ägnar han sig mer åt att försvara än att förklara. Att texterna inte måste ses som ett direkt uttryck för artisternas uppfattningar är dessutom inte något nytt argument. Detsamma gäller vikten av att förstå rappares framhävande av sig själva och nedgörande av konkurrenterna i relation till den afrikansk-amerikanska traditionen av verbala tävlingar såsom ”the dozens”, ett lekfullt förolämpande av varandras familjemedlemmar. Mer nyskapande hade det kunnat bli om Bradley även här använt sina litteraturvetenskapliga kunskaper till att belysa hur texterna faktiskt är uppbyggda.

Annons
Annons

Att en raptext utgörs av en sammanhängande berättelse är ganska ovanligt. Istället är, påpekar Bradley, rappares vanligaste ämnen hyllningar av sig själva, kritik mot motståndare och ”shit-talking in every other possible way”. Denna beskrivning må vara korrekt, men det är synd att Bradley stannar där. Hur – frågar man sig – är skitsnacket konstruerat? Går det verkligen inte att säga något mer bestämt om hur rappare tar sig från den första raden till den sista?

De jämförelser Bradley gör med en lång rad klassiska diktare från Homeros och framåt tjänar inte bara till att belysa rapparnas litterära tekniker. Bradley är också ute efter att bereda de bästa raptexterna en plats i den litterära kanon och han är en av redaktörerna för ”The Yale Anthology of Rap” som ges ut nästa år. Detta är säkert på sina håll ett provocerande projekt. Själv är jag mer förbryllad av Bradleys önskan att hiphop ska accepteras som konst och hans förhoppning om att den i framtiden ska förmå uttrycka mänsklig erfarenhet i dess fulla bredd och komplexitet för att på så vis ge ett varaktigt bidrag till vår kultur. Alldeles bortsett från hur tråkig denna musik antagligen skulle vara, är det knappast rimligt att bedöma dess värde efter detta – för övrigt ganska intetsägande – kriterium. Att hävda att rappens motivkrets är alltför begränsad är som att beklaga att så många poplåtar (och för den delen sonetter) handlar om kärlek. Det är att kräva att den ska vara något helt annat än vad den är.

Varför är det då så viktigt för Bradley att göra raptexter till respekterad poesi? Kanske är uppfattningen att endast högtstående litteratur är värdig litteraturforskarens uppmärksamhet så stark att han bara på detta sätt kan legitimera sin verksamhet. Det är i så fall något att beklaga. För nog vore det bättre för vår förståelse av de mänskliga erfarenheterna i hela deras bredd om all slags litteratur blev föremål för noggranna studier i stället för hastiga värdeomdömen. Bradley visar att Method Mans ”Bring the Pain” mycket väl låter sig dissekeras med samma verktyg som Miltons ”Paradise Regained”. Ifall dessa texter kommer att leva lika länge är en fråga som han med fördel kunde överlämna till historien att avgöra. Det skulle inte på något sätt göra en bok som denna mindre intressant.

Henrik Wallheim
Henrik Wallheim är fil dr i litteraturvetenskap.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons