Annons

Artisten Ison: ”Hatade känslan av kronor i hand”

Rapparen Ison Glasgow tvingades ut på Stockholms gator på 80-talet.
Rapparen Ison Glasgow tvingades ut på Stockholms gator på 80-talet. Foto: Veronica Johansson

Som barn tvingades artisten och programledaren Ison Glasgow tigga. Han glömmer aldrig ljudet av mynt som kastades mot honom på Drottninggatan.

– Jag märkte hur dåligt gamla gubbar mådde när de såg mig. Man fick lära sig hantera deras ångest. Annars blev det inga pengar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Meli Petersson Ellafi

Ison Glasgow har varit med och format den moderna svenska hiphopscenen som del av duon Ison & Fille.

Foto: Veronica Johansson
Foto: Meli Petersson Ellafi

På 80-talet flydde Ison och hans mamma från Queens, New York, när en våg av droger och kriminalitet svepte genom villakvarteren.

De reste till Sverige på jakt efter Isons pappa. När han lämnade landet tvingades mamma och barn ut på Stockholms gator.

I mitten av 80-talet levde de runt Kungsträdgården och på Drottninggatan, där mamman dansade för pengar medan Ison, åtta år gammal, knuffades fram med en hatt i handen.

– Jag hatade känslan av kronor i min hand. Normala människor hade sedlar. Att ha bara kronor i fickan betydde: det här är allt jag har, säger han idag.

Som barn hade Ison svårt att ta emot hjälp. Det tog emot att gå in i rollen som någon som behöver jaga mynt som rullar nedför gatan.

– Ibland när hjälpen kom blev det ofta att man sa nej. För jag har lite stolthet, jag är inte helt på botten än. Jag har lite kvar.

Minns du hur det kändes att ändå be om pengar?

– Det kändes som att folk kunde se rakt igenom mig. Ofta blev det inte ens att jag sade något. Jag gick bara runt med ledsen blick. Senare i livet var jag på Kolmården och såg några gorillor i en bur. Då tänkte jag på den här tiden.

Annons
Annons
Foto: Meli Petersson Ellafi

Man har liksom tvingat en människa till något bara genom att stå där.

Isons mamma Linda, som varit dansare i New York, hade lättare att föra sig på gatorna. Hon höll sin ångest borta från mötet med världen. Med ett leende skapade hon en plats på gatan där hon kunde behålla sin värdighet. Tricket var att inte sätta personer hon mötte i en obekväm situation.

– För mamma var det som att andas, minns Ison. Hon älskade att stå i centrum.

Mamman påminde Ison: de som ger kommer att bli obekväma, om vi ser ut att vara obekväma.

– Man fick aldrig göra det på ett sätt så att folk började tycka synd om en, säger Ison.

– Det pajade stämningen. Så jag började testa att le. Istället för att bara gå med hatten framför mig kunde jag slänga in ett danssteg innan den sträcktes fram. Varje gång det funkade vågade jag lite mer. Varje gång någon fnös eller skrattade så krympte jag ihop igen.

Varför måste den som tigger göra andra bekväma?

– Det blir inga pengar annars. Många gånger var det verkligen som att jag drog fram skammen ur människor. De såg skammen i sig själva. Det jobbigaste var att det var så otroligt tydligt när en människa känner att de får det här barnet för långt in i sin bekvämlighetszon. Man kom in bakom en mur där man inte skulle vara. Då gällde det att uppföra sig. Man har liksom tvingat en människa till något bara genom att stå där.

Foto: Meli Petersson Ellafi
Annons
Annons

Tiden på Drottninggatan lärde Ison att läsa av människors känslor på ett ögonblick.

– Jag har starka minnen av folks ansikten, att de ofta såg så förvånade ut. Inte arga, men liksom helt nakna, förvirrade. Då blev det mitt jobb att komma med något annat än min ångest. Le, showa lite, få kontakt, för att lugna dem. Mamma var som en bartender – man kunde prata om allt med henne. En gubbe ser arg ut? Honom måste jag få att le, tänkte hon.

Åttaåringen Ison följde människor med blicken långt efter att de passerat honom på gatan.

– Det var så tydligt att man blev inpräntad i deras minnen. Ofta tittade de tillbaka. De gick sex, sju steg och kollade på mig igen. Funderade om de borde gjort på något annat sätt. Det märktes att bilden av att man satt där följde med dem.

I dag lever Ison ett annat liv, i samma stad. Som hyllad rappare och programledare blir han ofta igenkänd. När han möter någon som tigger minns han barndomen.

– I dag mår jag också dåligt när jag möter den där ångesten. Även jag har byggt upp mina murar. Samtidigt försöker jag att inte glömma bort det vi gått igenom.

Under en promenad genom Stockholm med Ison märks de tidigare erfarenheterna i hur han förhåller sig till människor.

Man får aldrig ta folks mänsklighet från dem.

Varje person som kommer fram och ber om något får ett svar. Ison möter med blicken, pratar, frågar hur det är – trots att han vanligtvis är en ganska tystlåten person.

Samtidigt kan Ison vara rak, nästan hård, mot personer som ber om pengar. Varför ska jag ge dig något? Vad ska du göra med pengar? Vad leder det till? Han ställer krav och köper sig inte fri från det obekväma i mötet.

Annons
Annons

Ison Glasgow har varit med och format den moderna svenska hiphopscenen som del av duon Ison & Fille.

Foto: Veronica Johansson

– Jag kan se någon som bara sitter ner. Och så ger jag inget. Sedan ser jag någon som har lagt lite musik, som dansar, som bidrar, och känna: ”Jag ser vad du försöker göra, låt mig hjälpa dig med det här”.

Ison Glasgow har varit med och format den moderna svenska hiphopscenen som del av duon Ison & Fille.
Ison Glasgow har varit med och format den moderna svenska hiphopscenen som del av duon Ison & Fille. Foto: Veronica Johansson

– Det är förståeligt att man bara sitter ner. Men samtidigt: du har förmodligen gått igenom ett helvete bara för att ta dig hit. Krigat. Nu är det bara lite kvar. Sista steget. Ge inte upp. Så pushade min mamma mig och utan det hade jag gått under. Så kom inte bara fram med din ångest. Visa mig något, så kan vi försöka tillsammans i stället.

Vad var det viktigaste för dig att möta när du satt på gatan?

– Ögonkontakten. Man får aldrig ta folks mänsklighet från dem. Jag tittar på dig för att du är en människa. Man behöver bli sedd som något annat än en hög skräp.

Som samhälle måste vi ge något slags svar om någon ber om något.

– Fråga vad personen ska göra i helgen. Dricka på en parkbänk? Ha så roligt. Eller: ska du inte sluta med det? Själva åsikten är inte det viktiga, utan mötet, att reagera på någon som att den är en person.

Vad tycker du om förbuden mot tiggande?

– Jag vet ärligt talat inte. Det måste nog bli två svar. I grunden tycker jag att det är något dåligt, något fel med samhället, som leder till sådant. Människor behöver ha rätt att försöka överleva. Samtidigt: om man har ett företag och det här förstör något, så kanske man behöver möjlighet att ändra på det också?

Annons
Annons
Foto: Meli Petersson Ellafi
Efter reklamen visas:
Hur tänker du idag när du möter en tiggare?

Hur menar du?

– Om NK inte vill ha massor av människor som slår läger utanför dörren, så kanske man kan förstå det. Samtidigt ser jag ju situationen: de där lamporna som sitter utanför NK:s dörr, de är starka, rätt bra värme. Där hade jag och mamma satt oss direkt. Men det måste finnas ett mellanting. Som samhälle måste vi ge något slags svar om någon ber om något. Vi kan inte bara vifta bort frågan.

Hur ser du på din tid på gatan i dag?

– Jag lärde mig mycket av den. Mycket har jag med mig som bra kunskap i dag.

De tittade på mig som om jag var en utomjording.

Vad var jobbigast?

– Det var väl egentligen bara barnen som jag inte klarade av. Om familjer stannade och tittade så var det ofta barnen som skulle ge kronorna till mig.

Varför det?

– Det var väl för att barnen skulle lära sig något, antar jag. Att vara fina medmänniskor. Men det degraderade mig. Verkligheten slog till. Skillnaden på oss.

Vad hände?

– De tittade på mig som om jag var en utomjording. Liksom kastade pengarna i hatten, för att inte råka röra vid den eller nudda mig på något sätt. Som om de skulle få baciller av det. De släppte pengarna och sprang tillbaka som om de var nöjda över att ha klarat det. Som om de lyckats närma sig det här konstiga djuret på zoo. Så skulle jag nog inte lägga upp det idag, om någon bad mig om pengar.

Foto: Meli Petersson Ellafi
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons