Annons

SympatisörenRappt om agenten som slits mellan två tankesystem

Viet Thanh Nguyen har skrivit den Pulitzerbelönade idéromanen ”Sympatisören”.
Viet Thanh Nguyen har skrivit den Pulitzerbelönade idéromanen ”Sympatisören”. Foto: Mimmo Frassineti/IBL

En nordvietnamesisk agent erkänner sina synder i Viet Thanh Nguyens Pulitzerbelönade idéroman ”Sympatisören”. En bok där det förljugna USA och det kommunistiska Vietnam framställs som lika vanvettiga, skriver Henrik Sahl Johansson.

Under strecket
Publicerad

Sympatisören

Författare
Viet Thanh Nguyen
Genre
Prosa
Förlag
Tranan

Övers: Hans Berggren 421 s.

Vietnamkriget var det första krig där förlorarna skulle skriva historien i stället för segrarna, konstaterar berättaren i Viet Thanh Nguyens debutroman ”Sympatisören”. Och visst har han en poäng – alltsedan Hollywoodindustrin etablerade sin hegemoni över filmmediet har vi lärt oss att se militära konflikter ur den västerländske soldatens synvinkel. Därmed har vi inte bara fått uppleva hans triumfer utan även hans nederlag, hans skam och moraliska tvivel, medan den civila människan allt som oftast reducerats till någon som betraktas men inte kommer till tals – en statist utan repliker.

Vietnamesisk-amerikanske Thanh Nguyens skildring presenteras som nydanande just för att den erbjuder en motbild till en sådan framställning. Romanen har formen av en bekännelse där en namnlös nordvietnamesisk agent tvingas nedteckna historien om hur han för kommunisternas räkning infiltrerar sydsidans säkerhetstjänst. Hans talang är en förmåga att smidigt förflytta sig över kulturella och ideologiska gränser – med en examen från ett amerikanskt universitet och utmärkt engelskt uttal rör han sig mer eller mindre obehindrat genom fiendens salonger.

Annons
Annons

När Saigon faller är agenten således en av de högt uppsatta militärer som flygs över havet till säkerhet på amerikansk mark, där forna generaler släpar sig fram med sårad heder och tröstar sig med drömmen om att återuppta striden. Berättaren fortsätter lugnt att sända underrättelser till sin kontakt på den segrade nordsidan, ty även om kriget är över måste minsta gnista av motstånd noteras.

Nu när det är vi som har makten behöver vi inte fransmännen eller amerikanerna för att göra livet till ett helvete för oss. Det klarar vi alldeles utmärkt själva

På ytan rör det sig alltså om en spionhistoria, men bortom de kodade meddelandena och sammansvärjningarna är "Sympatisören" framför allt en berättelse om en människas inre slitning mellan två motsatta tankesystem. Som son till en fransk präst har huvudpersonen redan ena foten inne i den europeiska katolicismen; till den läggs ett lager av en amerikansk, glättig marknadsliberalism som går stick i stäv med hemlandets konfucianska lära.

Idéerna ter sig dessutom lika vanvettiga – USA är fritt men förljuget, medan den ideologi som ska frälsa Vietnam snart börjar ta efter de utländska ockupanternas metoder. Den politiske kommissarie som slutligen avkräver agenten hans bekännelse formulerar fenomenet på ett träffande sätt: "Nu när det är vi som har makten behöver vi inte fransmännen eller amerikanerna för att göra livet till ett helvete för oss. Det klarar vi alldeles utmärkt själva."

"Sympatisören" är fylld av sådana rappa iakttagelser av Vietnamkrigets olyckliga konsekvenser. I beskrivningarna av det inte alltid okomplicerade mötet mellan väst och öst märks också att Viet Thanh Nguyen utöver sitt författarskap är professor i etniska studier. När agenten plockas in som expert för ett storslaget filmprojekt, löst baserat på Francis Ford Coppolas "Apocalypse now", lyckas han förvisso övertala regissören att skriva in fler vietnamesiska roller i manuset, men inser på inspelningsplatsen att deras främsta uppgift ändå går ut på att dö på ett trovärdigt sätt. Projektet är en uppvisning i humanitär tondövhet: skådespelarna hämtas från ett läger för att spela offer i det krig de just flytt från.

Med "Sympatisören" tycks Viet Thanh Nguyen alltså vilja vända på perspektivet och blottlägga det skenheliga i Amerikas strävan att forma världen efter sin egen avbild. Däri finns också romanens problem, det didaktiska i författarens stil som förvisso leder honom till intressanta diskussioner, men samtidigt riskerar att väga över åt det tillrättalagda. Idéerna stryks under gång på gång, som om de annars skulle riskera att gå läsaren förbi. Men det är egentligen i de tillfällen då romanen rör sig bort från sina egna insikter, som i en avslutande, mycket mörk tortyrscen, som man dras ned i dess vindlande gångar och glömmer bort att man kanske skulle lära sig något också.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons