Annons

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bokRasande hat efter sonens död – outsägligt vackert

Till en början är smärtan efter sonens död så stark att hon förlorar sitt språk. Men författaren Naja Marie Aidt började till sist skriva om förlusten trots allt, i korta fragment som hon fogar ihop kring det hon kallar ”chocktexten”, berättelsen om vad som hände då hon fick beskedet.

Under strecket
Publicerad

Naja Marie Aidt tillsammans med Carl i deras hem 1990.

Foto: PrivatBild 1 av 2

”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet.

Foto: Daniel NilssonBild 2 av 2

Naja Marie Aidt tillsammans med Carl i deras hem 1990.

Foto: PrivatBild 1 av 1
Naja Marie Aidt tillsammans med Carl i deras hem 1990.
Naja Marie Aidt tillsammans med Carl i deras hem 1990. Foto: Privat

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bok

Författare
Naja Marie Aidt
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

Övers: Johanne Lykke Holm 157 s.

Livet började om på en servett. På den skrev poeten Naja Marie Aidt ner några ord, en parafras på en Inger Christensen-dikt. Hon klarade inte riktigt av att spegla Christensens form, skrev valhänt och dröjande. Men så var orden också de första hon skrev på nio månader. Naja Marie Aidt hade inte skrivit en rad sedan den dag i mars 2015 då telefonsamtalet kom. Det fasansfulla telefonsamtal som berättade att hennes son, Carl, låg på Rigshospitalet och svävade mellan liv och död.

Den 25-årige sonen, som inte hade några missbruksproblem, hade provat magiska svampar med en vän. Trippen slutade illa. Carl fick en akut psykos, hoppade eller ramlade ut genom ett fönster och föll fyra våningar. Två dagar senare var han död.

Annons
Annons

”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet.

Foto: Daniel NilssonBild 1 av 1

När Naja Marie Aidt mister sin son, förlorar hon även sitt språk. Hon som har levt i och av språket – och skrivit hyllade barnböcker, romaner, noveller, dikter och pjäser – förmår inte längre formulera sig. Världen har gått i bitar, språket likaså. ”Språket, tomt, ihåligt / Vitt som i vitt brus / vita nätter. / Brudslöja, liksvepning, / mjölktänder, modersmjölk”

När Aidt väl börjar kunna skriva igen, klarar hon inte av att skapa längre texter. Det blir i stället små anteckningar på det som råkar finnas till hands: kuvert, kvitton, biljetter. Små brottstycken av text som pendlar mellan vanmaktens raseri, självanklagelsens bitterhet och minnenas sötma. ”MIN SORG GÖR MIG RASANDE HATISK JAG ÄR RASANDE ÖVER ATT VARA ISOLERAD I MIN SORG JAG HATAR KONST JAG HATAR ALLT JAG SJÄLV HAR SKRIVIT OM DÖDEN FÖRUT”

Hon söker tröst i litteraturen, hos andra författare som berövats närstående. I C S Lewis ”Anteckningar under dagar av sorg” finner hon en exakt beskrivning av den panik hon känner: ”Ingen hade talat om för mig att känslan av sorg var så lik känslan av fruktan. Jag är inte rädd, men upplevelsen påminner om rädsla.”

”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet.
”Det är som om jag drömmer. Jag fryser, jag skakar. Det är som om livet sipprar ur mig. Så börjar jag skrika igen och skriket låter som om det kommer från ett djupt urtillstånd, det är inte min röst, och rösten jag hör skrämmer vettet ur mig.” I sin bok skildrar Naja Marie Aidt känslan direkt efter dödsbeskedet. Foto: Daniel Nilsson

Till sin lättnad upptäcker hon att C S Lewis, Stéphane Mallarmé, Joan Didion, Anne Carson och många, många andra beskriver samma fenomen som hon själv upplever: att tillvaron tycks omöjlig att formulera i annat än fragment. Språket förmår inte att rymma sorgen hos den som berövats någon älskad.

Annons
Annons

Först ett år efter Carls död orkar Aidt sätta ihop sorgestyckena till en helhet. Hon fogar ihop dem runt det hon kallar ”chocktexten”, berättelsen om vad som hände när hon fick beskedet om Carls olycka. Gång på gång återkommer hon till berättelsen, låter den löpa lite längre för var gång. Hon flikar in sina egna och andras minnesbilder av Carl, men väver även in Mallarmés och andra författares reflektioner kring sina sorgeprocesser.

Det är lika mycket en fysisk som psykisk process, handens rörelse frigör själen.

Långsamt skriver Aidt fram Carl ur skuggorna, och sig själv ur sorgen. Det är lika mycket en fysisk som psykisk process, handens rörelse frigör själen. Till slut når hon fram till en sorts katharsis och förmår att ta in det som skett. Carl är död och kommer inte tillbaka, men genom att skriva om honom håller hon hans minne levande: ”Jag tänker på mitt döda barn; hans tid och hans liv är inhöljda i mig. Jag har fött honom. Jag ska härbärgera hans död. Jag kommer fortfarande att kämpa som en lejoninna för honom. Ingen ska göra honom orätt. Ingen ska glömma honom.”

Naja Marie Aidts ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” – i kongenial översättning av Johanne Lykke Holm – formar sig till en vacker och starkt berörande skildring av sorgens väsen. Att läsa den i ett sträck är omöjligt, därtill är författarens smärta för stor. Känslorna kastar åt alla håll, typografin i boken likaså: stora, fetade versaler samsas med knappt synliga, kursiverade gemener. Men mitt i all ångest och nattsvart sorg öppnar sig gläntor av kärlek och tacksamhet i texten. Det är outsägligt vackert.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons