Annons

Widmann & MahlerRasande skicklig viola i Widmanns stilkrockar

Fransmannen Antoine Tamestit på viola uruppför tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester Jörg Widmanns ”Violakonsert” i Berwaldhallen.
Fransmannen Antoine Tamestit på viola uruppför tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester Jörg Widmanns ”Violakonsert” i Berwaldhallen. Foto: Mattias Ahlm/SR

1960-talets instrumentalteater, dekadent sekelskifte, orientalism och hardcoremodernism möts i Jörg Widmanns nya verk för viola. Solisten Antoine Tamestit ser till att publiken inte har en tråkig minut.

Under strecket
Publicerad

Widmann & Mahler

Genre
Konsert
Var
Berwaldhallen

Jörg Widmann: Violakonsert. Gustav Mahler: Symfoni nr 9. Antoine Tamestit, viola. Sveriges Radios symfoniorkester. Dirigent: Daniel Harding.

För tyske 70-talisten Jörg Widmann finns inga begränsningar. I samarbetena med konstnären Anselm Kiefer (i kulturella ruinlandskap) och filosofen Peter Sloterdijk (en babylonisk opera) är skalan uppskruvad till det maximala. Widmann är än mer hejdlös än sin gamla lärare Wolfgang Rihm i sin rastlösa färd mellan instrumentalt brus och finstämda mollterser. Själva skiftet mellan stilar tycks ibland viktigare än de specifika stilarna.

I ett nytt beställningsverk framtaget gemensamt av orkestrar i Paris, München och Stockholm har Widmann skrivit en violakonsert för franske Antoine Tamestit. Att Radiosymfonikerna tillsammans med Daniel Harding redan gjort en utmärkt Widmannskiva tyder på att de kunnat förbereda sig väl, men med tanke på att inget av tonsättarens verk låter som ett annat så var det kanske inte till så stor hjälp.

Denna gång har Jörg Widmann lyckats kombinera element som 60-talets gladlynta instrumentalteater, dekadent sekelskifte, orientalism och hardcoremodernism. Tamestit börjar med att i skymundan på scenen klappa fram rytmer på violan (partituret säger att dirigenten ska bli irriterad!), och sedan vandrar solisten under hela verket mellan instrumentgrupper prydligt uppställda enligt familjebildningar. Störst tyngd har åtta kontrabasar, medan fiolerna bara är fyra.

Annons
Annons

Musiken rör sig så snabbt mellan stillägena att ingen kan ha tråkigt. Den klangbildande fantasin går på högvarv, och inga speltekniker får vara musikerna främmande. Dessutom uppstår situationer där violasolisten bråkar med tuban eller klonar basflöjtens sound. Det är rasande skickligt, inte minst när Tamestit ska förvandla idé till handling, men djupt engagerande först i slutpartiet där senromantiken vänder upplösningen inåt.

Synbarligen borde steget vara kort från den sönderfallande romantiken till programmets andra verk, Mahlers nionde symfoni. Men där har tonsättaren redan färdats in i en objektivitet som lämnat alla bekännelser bakom sig: Schönberg menade en gång att Mahler här inte längre talar som individ.

Daniel Harding försökte aldrig pressa in några sentimentala drag. Istället: de radikala dragen i partituret togs fram. Att hela förstasatsen genomsyras av en enda melodi klargjordes. Skärvorna av ländlerdansen var knivskarpa i den andra satsen. Skärpan blev rakbladsvass i tredjesatsens burleska kontrapunkt. Inte ens finalens oändliga adagio blev känslomässigt – Harding och orkestern gav musiken resning. Enda ”invändningen” är att orkestern inte borde ha excellerat i att spela svagt, för under de sista, skira fem minuterna överröstades musiken av publikens hostningar. Har någon tänkt på att musiker aldrig hostar?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons