Annons

”Rätt kunskap saknas på ungdomshemmen”

Foto: Marcus Ericsson/TT

Tyvärr är inte all personal på ungdomshemmen rustad för att ge den vård och behandling som ungdomarna behöver. Placeringen av unga riskerar att bara bli förvaring, skriver Peter Andersson, socionom, psykoterapeut och forskare.

Under strecket
Publicerad
Foto: Stockholms universitet

DEBATT | UNGDOMSHEM

Den senaste tiden har det i medierna rapporterats mycket om ungdomar som rånar andra ungdomar. Vissa ropar på sänkt straffålder, andra på att socialtjänsten behöver få fler möjligheter att arbeta med denna grupp ungdomar. Det som saknas är en kritisk diskussion kring dem som i nuläget faktiskt tar hand om vissa av dessa ungdomar. I nuläget hamnar en del av ungdomarna på de särskilda ungdomshem som drivs av myndigheten Statens Institutionsstyrelse (SiS). Varje år placeras cirka 1 000 ungdomar på de 23 olika statliga ungdomshemmen. De flesta placeras utifrån LVU (lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga), som i huvudsak är en vårdande insats. Årligen döms också ett mindre antal ungdomar i åldern 15–17 år enligt LSU (lagen 1998:603 om verkställighet av sluten ungdomsvård). Dessa ungdomar blandas ofta på institutionerna, vilket kan förstärka spänningen mellan vård och kontroll som personalen har att hantera.

Personalen på SiS har ett svårt uppdrag, de ska balansera tvång och vård. Gruppen ungdomar som placeras på SiS är en blandad grupp, med en komplex problematik. Att bedriva vård under låsta former är inte lätt och det finns forskning som visar att inlåsning av barn och ungdomar inte är ett framgångsrecept. Å andra sidan visar också forskning att för en specifik grupp ungdomar är en institutionsplacering under specifika omständigheter en adekvat insats. Tyvärr är inte all personal rustad för att ge den vård och behandling som ungdomarna behöver på grund av bristande utbildning – det är dock ett organisatoriskt tillkortakommande, mer än ett individuellt. Regeringen, genom socialminister Lena Hallengren, meddelade under våren 2019 ett välkommet åtgärdspaket, bland annat innehållandes att IVO (Inspektionen för vård och omsorg) ska analysera situationen på de statliga ungdomshemmen och HVB-hem i landet samt personalens och verksamhetsansvarigas kompetens.

Annons
Annons

Som institutions- och våldsforskare med fokus på de särskilda ungdomshemmen ser jag ett behov av att fokus nu riktas mot personalen på de särskilda ungdomshemmen, eftersom de behöver rustas med kunskap och utbildning för att faktiskt kunna jobba med de ungdomar som antingen döms eller placeras av socialtjänsten.

  • Stärk kraven på utbildning. Behandlingsassistenterna är den professionsgrupp som arbetar närmast ungdomarna. Officiellt kräver SiS en tvåårig eftergymnasial utbildning, vilket ofta innebär utbildning på en yrkeshögskola eller folkhögskola. De olika utbildningarna som finns innehåller bland annat undervisning i samtalsmetodik, kriminalitet, psykisk ohälsa, psykologi och lagstiftning. Men långt ifrån alla behandlingsassistenter har en utbildning. Både svensk och internationell forskning pekar på personalens bristande utbildning och svårigheten att på plats vidareutbilda personalen. Det leder bland annat till negativa konsekvenser avseende relationen mellan personal och ungdom, vilket också kan påverka den övergripande atmosfären på institutionen negativt. Det belyser ett samhälleligt tillkortakommande på så sätt att dessa institutioner ofta benämns som en form av ”sista anhalt” för väldigt problemtyngda barn och ungdomar vilket inte alltid personalen är rustad för rent utbildningsmässigt. I andra europeiska länder ställs betydligt högre krav på personalen, till exempel skulle lärdomar kunna dras från Holland som har avsevärt fler socionomer och psykologer som arbetar direkt med ungdomarna på avdelningarna.
  • Tydliggör hur personalen ska hantera den inbyggda spänningen mellan att vårda och kontrollera. Behandlingsassistenterna ställs dagligen inför den svåra uppgiften att balansera vård och kontroll. Den dubbelheten kräver hela tiden manövrering, en spänning som i Sverige går tillbaka till början av 1900-talet och som än i dag är synlig. Det handlar om det straffrättsliga och det socialrättsliga perspektivet, där man ofta vill tillskriva insatsen antigen eller. Men, eftersom insatserna i huvudsak sker med tvång, behöver personalen kunskap om hur vård kan ges under tvång på bästa sätt. Det finns också ett styrande synsätt kring hur personalen ska göra för att agera professionellt i sitt arbete, exempelvis betonas rationalitet samt att personalen inte ska engagera sig känslomässigt. Forskning pekar samtidigt på att personalen ibland blandar ihop ”att vara personlig” med vad professionalism innebär. Det kan få konsekvensen att personalen inte riktigt vet vad syftet med arbetet är. På så sätt blir arbetet ibland oklart utifrån vad insatserna för ungdomen har för mål, vilket kan få till följd att varken vård eller kontroll utövas.
  • Glöm inte bakgrunden till ungdomarnas institutionsvistelse. De ungdomar som placeras har ofta varit föremål för en rad olika insatser via socialtjänsten innan de placeras på ett av de särskilda ungdomshemmen. De är svårt att enhetligt fånga in och beskriva denna grupp barn och ungdomar, ofta har de blivit tillskrivna etiketter som ”problembarn”. Ungdomarna som placeras på ungdomsinstitutioner beskrivs ofta ha allvarliga beteendeproblem eller/och social utsatthet, oavsett svensk eller internationell forskning. I och med den senaste tidens medierapportering finns det en risk att bilden av ”farliga och våldsamma ungdomen” förstärks och blir den enda förklaringsmodellen, vilket kan få konsekvensen att de faktiska vårdbehoven för denna grupp negligeras.
Annons
Annons
Foto: Stockholms universitet

Behandlingsassistenterna gör många gånger ett mycket bra arbete på ungdomshemmen. Samtidigt behöver personalen vara bättre rustad, till exempel känslomässigt. Forskning lyfter fram personalens rädsla som en faktor på så sätt att rädslan kan göra att personalen upplever sig maktlös. Att ungdomar och personal befinner sig en maktkamp är destruktivt. Det som personalen i stället lyfter fram att de behöver är: (1) kollegiala samarbeten, (2) ett organisatoriskt stöd, (3) möjlighet till handledning och vidareutbildning och (4) att de får möjlighet att känna för vården/ungdomarna. Det är av yttersta vikt att personalen erhåller utbildning, vidareutbildning och stöd för att de ordentligt ska kunna arbeta med de ungdomar som placeras, annars blir det bara förvaring. I ett europeiskt perspektiv har det under de senaste åren skrivits om ”terapeutiska institutioner”, där traumabaserad vård lyfts fram. Det är en diskussion som behövs även i Sverige.

Foto: Stockholms universitet

Peter Andersson
socionom, legitimerad psykoterapeut, tidigare avdelningsföreståndare vid SiS-institution, doktorerar på Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, med en avhandling om våld och emotionshantering utifrån ett personalperspektiv på de särskilda ungdomshemmen

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons