Annons

Catarina Kärkkäinen:Rätt med polisens kartläggning

Sverige har 60 utsatta områden respektive 22 särskilt utsatta områden.
Sverige har 60 utsatta områden respektive 22 särskilt utsatta områden. Foto: Johan Nilsson/TT

Försvaret av medborgarnas frihet kräver fullgod information och handling utifrån lärdomarna.

Publicerad

Det finns en särskild tjusning i bostadsannonser. Hantverket är sitt alldeles eget. Mäklaren är den eviga optimisten.

Rejält renoveringsbehov blir ”lysande tillfälle till ett hus med stor potential”. Att med extremt bra syn hänga sig ut från balkongen med en vinklad spegel och få en glimt av vatten, blir ”sjöutsikt”. Lägenheten belägen rakt ovanför stadens största raveklubb blir “nära stadens puls”.

Det är inte så farligt, utan tvärtom lite charmigt, därför att alla vet vad omskrivningarna betyder. Det finns tillfällen för raka sanningar, och det finns tillfällen för eufemismer.

Annons

Politikens och rättsväsendets beskrivningar av samhällets förutsättningar, problem och utmaningar hör inte till de senare. Folkvalda och tjänstemän ska varken vara konstnärer eller säljare.

Därför är det glädjande att polisen i måndags valde att presentera sin kartläggning av utsatta områden – trots ifrågasättandet av att listan görs offentlig.

Den samlade bedömningen är att situationen i områdena utvecklas i rätt riktning – men i små steg. Polisen upplever att benägenheten att samarbeta har ökat sedan den senaste bedömningen 2017. Polisen möts också av mindre våld och öppna konfrontationer, och fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är mer sällsynta.

Orsaker som lyfts fram är kontinuerlig närvaro av poliser och ökad förmåga att faktiskt interagera och lösa olika problem i det lokala samhället. Större medvetenhet och samarbete till följd av just kartläggningarna är också en framgångsfaktor.

Det är positiva tendenser utifrån ett mycket tufft utgångsläge. I dag är 60 områden utsatta, varav 22 är särskilt utsatta. Det ska jämföras med 2017: 61 utsatta områden och 23 särskilt utsatta.

Utsatta områden kännetecknas av låg socioekonomisk status, minskad benägenhet att anmäla brott och delta i rättsprocesser, kriminell inverkan på samhället genom direkta påtryckningar, offentligt våld som riskerar att skada oskyldiga, öppen narkotikahandel och utåtagerande missnöje mot samhället.

Särskilt utsatta områden kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocesser, och sådana systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare att det blir svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Områdena präglas av parallella samhällsstrukturer och extremism.

Det är naturligtvis glädjande att utvecklingen inte går åt fel håll. Men det är fortfarande ett anmärkningsvärt allvarligt läge att Sverige har inte mindre än 60 respektive 22 sådana områden.

Mot den bakgrunden, och ur lärdomarna att ökad polisiär närvaro och lokal samvaro är särskilt viktigt, är det beklagligt att flera kommunpolitiker under våren vände sig emot publiceringen av kartläggningen.

”Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig. […] Gör man det jobb som krävs behöver man inte peka ut områden på nationella listor”, sade kommunalrådet i Linköping, Niklas Borg (M), i april.

”Det var som att vi fick betala priset för hur polisen sköter sin interna resursfördelning”, sade Erik Pelling (S), kommunstyrelsens ordförande i Uppsala. På frågan om risken att bli av med den polisiära förstärkningen om stadsdelen tas bort från listan svarade han: ”Det får det i så fall vara värt.”

Deras fokus imponerar inte. Försvaret av medborgarnas frihet – såväl i Stockholms innerstad som i Skäggetorp och Gottsunda – är det offentligas viktigaste löfte. För att det ska uppfyllas behövs fullgod information och handling utifrån lärdomarna.

Då kan inte polisen krävas agera kommunernas mäklare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons