Annons
Analys

Jenny Nordberg:Rätten att köra bil förde saudiska kvinnor bakåt

 ”Man kan hålla tyst och dö, eller prata och dö”, säger Manal al-Sharif.
”Man kan hålla tyst och dö, eller prata och dö”, säger Manal al-Sharif. Foto: Andrew H. Walker/TT

NEW YORK Första gången hon körde bil sattes hon i fängelse efteråt, i ett litet rum fyllt av kackerlackor som krälade längs väggarna. Sedan dess har hon drivits på flykt, förlorat sin son, och fått se sina vänner fängslas och torteras. ”Jag har ett nytt uppdrag nu”, säger Manal-al Sharif när vi träffas i New York.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Heltäckta kvinnor i Mecka, Saudiarabien. Arkivbild.

Foto: Hassan Ammar/AP Bild 1 av 1

Att gå ensam hem på kvällen och trakasseras och hotas av förbipasserande män var plågsamt, och hon fick ofta inte tag på en taxi. Kollektivtrafik existerade inte, och kvinnor var helt beroende av att en manlig familjemedlem skulle köra dem.

Manal al-Sharif var skild, och en av de kvinnor som gick först för att tvinga fram en förändring för att få köra bil. Hon släpptes så småningom ur cellen, men blev tillsammans med flera andra aktivister en paria, och drevs så småningom på flykt. Enligt islamsk lag togs hennes tvåårige son ifrån henne och placerades hos fadern.

När jag knackar på dörren till den lilla lägenheten vid Union Square i New York håller hon febrilt på att packa. Hon har en figursydd vit klänning och bär ingen schal. Det slutade hon med för länge sedan, säger hon.

Nu ska Manal al-Sharif köra genom hela USA, för att försöka få folk att förstå att trots att saudiska kvinnor fick rätt att köra bil 2017 gick det inte framåt, utan bakåt. Den här gången handlar det främst om hennes fängslade vänner som är kvar i Saudiarabien.

Annons
Annons

Minst tio kvinnor sitter fortfarande i isoleringsceller, där de också har torterats.

Regimen lägger ännu mer resurser på att stänga ner all diskussion om Saudiarabien online.

Nu har den saudiska regimen nämligen också börjat gripa vänner och familjer till aktivister – de har inte själva deltagit, men har tyst eller öppet stöttat protesterna. Bara förra veckan togs ytterligare tio personer. Budskapet är att alla ska vara rädda och välja tystnad. Enligt Manal al-Sharif och flera andra saudiska aktivister är alla former av sociala medier numera helt infiltrerade av saudisk säkerhetstjänst, som bevakar och trakasserar alla som försöker uttrycka någon form av missnöje. De spårar både de som fortfarande är inne i Saudiarabien, och de som lever i exil.

”Många är rädda nu”, sägar Manal al-Sharif, som själv har raderat sina konton på både Twitter och Facebook, och inte ens använder mejl längre.

Hon vet mer om detta än de flesta: Hon är utbildad dataingenjör och arbetade med informationssäkerhet för oljebolaget Aramco innan hon tvingades lämna Saudiarabien. Sedan saudiska säkerhetsstyrkor mördade Jamal Khashoggi har hon observerat hur regimen lägger ännu mer resurser på att stänga ner all diskussion om Saudiarabien online.

För Manal själv är det inget alternativ att vara tyst. ”Man kan hålla tyst och dö, eller prata och dö”, som hon uttrycker det.

Två ärr i pannan och ett under vänstra ögat visar på de gånger som mamman fick tag på en sax.

Det är alltid märkligt att träffa en människa som utstrålar extrem energi och livsglädje när man vet vad de har varit med om. En del kvinnor bryts tidigt, och andra växer sig starkare och blir ibland märkligt självlysande.

Annons
Annons

Heltäckta kvinnor i Mecka, Saudiarabien. Arkivbild.

Foto: Hassan Ammar/AP Bild 1 av 1

Manal tillhör de senare.

När hon var åtta år klippte en släkting av hennes klitoris med en trubbig sax. Hon blödde i tre dagar, innan släktingarna kom tillbaka och sydde ihop henne med synål och sytråd. På systern använde de ett rakblad, och skar bort allt.

Heltäckta kvinnor i Mecka, Saudiarabien. Arkivbild.
Heltäckta kvinnor i Mecka, Saudiarabien. Arkivbild. Foto: Hassan Ammar/AP

När Manal växte upp blev hon regelbundet slagen med en bambukäpp, eller piskad med en gummislang, av sin far. Hennes mamma var lika våldsam – hon kastade saker efter henne. Oftast hade Manal ingen aning om varför hon blev slagen, skriver hon i sin bok ”Daring to Drive”, från 2017.

Två ärr i pannan och ett under vänstra ögat visar på de gånger som mamman fick tag på en sax. Varje gång Manal ler djupnar de.

I Saudiarabien fanns ett enda acceptabelt sätt att få ut sin ilska och frustration, och i synnerhet för en kvinna, berättar Manal al-Sharif i sin bok: Att bli islamist. Det var det enda intresset för ungdomar som verkligen uppmuntrades, både i skolan och i samhället. När hon var 13 började hon bränna böcker och musik, och ägnade all sin energi åt religiösa studier och ritualer.

Nästa år fyller Manal al-Sharif själv fyrtio, och enligt saudisk lag är hennes fyraårige son hennes förmyndare.

Men för henne slutade den globala kampen och engagemanget för en islamisk stat abrupt några år senare, den elfte september 2011, när hon tittade på direktsänd teve. Då fick hon nog. När hon senare blev utbytesstudent i USA blev hon förvånad när hon upptäckte att hennes bästa väninna var av judisk börd; något hon fått lära sig i skolan var föraktligt och ondskefullt.

Annons
Annons

Något annat som gjorde stort intryck på henne var den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och det var historien om Rosa Parks som fick henne att tro att det gick att protestera det som för henne var så uppenbart fel – att saudiska kvinnor aldrig kan bli myndiga eller ha minsta rätt att bestämma över sina egna liv.

Nästa år fyller Manal al-Sharif själv fyrtio, och enligt saudisk lag är hennes fyraårige son hennes förmyndare. Och varför upprörs inte världen än i dag lika mycket av segregation på grund av kön som på grund av ras, undrar hon?

Att köra bil var inte bara en symbolhandling, utan det betydde verkligen något för saudiska kvinnors rörelsefrihet, säger hon. Manal al-Sharif började själv gråta när hon fick beskedet att förbudet lyfts 2017. Då tänkte hon att fördämningarna äntligen hade släppt, och att landet var på väg åt rätt håll. Men sedan var det som om en rädsla slog till hos de styrande, eller snarare hos den regerande kronprinsen, att det redan hade gått för långt och att alla frihetsyttringar måste slås ned innan de knappt ens hade börjat.

Själv skulle hon inte återvända till Saudiarabien nu: ”De skulle döda mig”.

Hur det står till med mänskliga rättigheter i landet vars främsta export är ”olja och terrorister” som hon uttrycker det, berör alla andra länder. Det är ingen sidofråga. Och alla länder kan göra något, inklusive Sverige. Manal al-Sharif efterlyser en variant av en global Magnitsky-lagstiftning, likt den som redan finns i USA. Den används för att frysa tillgångar i banksystemet för ryssar som utsatt andra för grova människorättsbrott och där de hindras från att resa fritt.

Annons
Annons

Men andra länder borde kunna ha något liknande, tycker Manal al-Sharif, och det borde kunna inkludera även saudier som begår brott mot sin egen befolkning. Flera amerikanska kongressledamöter föreslog just det efter det saudiska mordet på Khashoggi på konsulatet i Istanbul. När ett land inte bara förtrycker sina egna medborgare, utan även förföljer dem över hela jorden, borde det finnas internationell lagstiftning för att förhindra och straffa det, anser även Manal al-Sharif.

”Varför får saudiska prinsar åka jorden runt och köpa slott i Frankrike och leva flott överallt?”, frågar hon retoriskt.

Själv skulle hon inte återvända till Saudiarabien nu. ”De skulle döda mig” säger hon. Hon skulle heller aldrig gå in på en ambassad eller ett konsulat, eller ens resa till något land i Mellanöstern, där saudiska säkerhetstjänsten samarbetar med flygplatserna och griper kvinnor som försöker fly ut ur landet. Hon är övertygad om att fler kvinnor skulle fly om de hade möjlighet – men istället är de fångar i ett könssegregerat land där de saknar de flesta rättigheter.

Istället sätter sig Manal al-Sharif sig bakom ratten igen, denna gång i USA. Hon tänker köra förbi Birmingham i Alabama. I huvudet har hon samma desperata idé i huvudet som första gången hon körde bil, och som kanske hennes föredöme Rosa Parks också hade i någon form:

”Regnet börjar med en enda droppe.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons