Annons

”Rättssäkerheten för enskilda är nu hotad”

En ökad användning av ordningsvakter framför poliser riskerar att drabba den enskilde negativt vid olika ingripanden, skriver artikelförfattarna.
En ökad användning av ordningsvakter framför poliser riskerar att drabba den enskilde negativt vid olika ingripanden, skriver artikelförfattarna. Foto: Johan Nilsson/TT

De kriminalpolitiska förslag som nu läggs innebär en i grunden ändrad relation mellan staten och den enskilde. Det är viktigt att belysa vad dessa ogenomtänkta lagförslag kan leda till, skriver sex jurister och en kriminolog.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | KRIMINALPOLITIK

Strängare straff och hårdare tag flödar i den kriminalpolitiska debatten. I princip är alla riksdagspartier överens om den inslagna vägen framåt. Regeringen och oppositionen tävlar om att framställa sig som mest handlingskraftig när det gäller brott och straff. Förslagen kommer från både höger och vänster, och stakar ut samma riktning. Men deras effektivitet kan ifrågasättas.

En sund debatt om lag och ordning är viktig i ett demokratiskt samhälle. Den nuvarande politiska inriktningen i frågor om brott och straff kan komma att leda till skadliga och nära nog oåterkalleliga effekter på rättssystemet i stort. När rättsstatliga och grundläggande värden riskerar att urholkas är läget allvarligt; det finns redan nu tecken på att den enskildes rättssäkerhet är i fara och det är viktigt att belysa vad en fortsatt utveckling med snabba och ogenomtänkta lagförslag kan leda till.

Det har den senaste tiden förts fram ett flertal förslag från olika politiska partier som riskerar att urholka rättssäkerheten. Ett sådant är regeringens förslag om att skärpa straffen för brott som kan kopplas till kriminella uppgörelser. Ett annat är Moderaternas förslag att införa dubbla straff för gängkriminella. Förslaget innebär flera rättssäkerhetsproblem. Det finns exempelvis ingen etablerad definition av vad som utgör gängbrottslighet eller organiserad brottslighet, vilket utan en tydlig lagtext skulle lämna över bedömningen till domstolarna. Ett viktigt krav på straffrättslig lagstiftning är att den ska vara förutsebar – inte minst om bestämmelserna ska få det avsedda syftet att avhålla människor från att begå brott. Att införa lagar som man redan från början vet kommer vara svåra att tillämpa riskerar att bli tandlösa och skapa problem för rättstillämpningen, inte minst när liknande gärningar kan komma att bedömas olika av olika domstolar.

Annons
Annons

Andra exempel som är oroande utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv är förslagen om att utreda ett system med kronvittnen och anonyma vittnen. Dessa ingår i regeringens så kallade 34-punktsprogram för åtgärder mot gängbrottslighet.

Ett system med anonyma vittnen skulle kraftigt påverka den åtalades möjligheter att försvara sig. I Sverige råder den kontradiktoriska principen, det vill säga att den åtalade har en grundläggande rätt att bemöta all bevisning som staten lägger fram mot denne. Den grundläggande rätten att direkt inför domstolen få bemöta vittnesmål är viktig, inte minst eftersom den ger domstolen en möjlighet att värdera vittnets trovärdighet. Att försvaret får ställa motfrågor är också centralt för att garantera en rättvis rättegång; en rättighet som bland annat följer av Europakonventionen. Införandet av ett system med anonyma vittnen skulle därför förta den åtalade den grundläggande rätten till ett effektivt försvar och vi skulle riskera fler felaktiga domar. Vittnen som är anonyma eller som får någon form av förmån från staten för att vittna kan därtill lätt lockas att lämna felaktiga uppgifter. Även om så inte sker medvetet finns risk för att felaktiga uppgifter läggs till grund för domar om den åtalade inte vet vem som lämnar uppgiften och därför inte kan bemöta det som påstås. Redan i dag är det vanligt förekommande att vittnen misstar sig och ändrar sina berättelser i domstolen – att ytterligare urholka rättssäkerheten är därför direkt farligt. Dessutom återstår frågan: ska även den åtalade ha samma rättigheter som åklagaren att åberopa anonyma vittnen?

Annons
Annons

Ett annat förslag som har brett politiskt stöd är att ordningsvakter ska avlasta polisen, även det ett led i regeringens 34-punktsprogram. Det har också uttryckts att ordningsvakter bör få utökade befogenheter. Vi är kritiska till en ökad användning av ordningsvakter för polisiära uppgifter. En ordningsvakt genomgår en utbildning som motsvarar två arbetsveckor på heltid. En polis genomgår två och halvt års utbildning. Det går till exempel inte att utesluta att en utökad användning av ordningsvakter framför poliser riskerar att drabba den enskilde negativt vid olika ingripanden. Risken för felaktigheter vid ingripanden kommer att öka. Det finns en anledning till att polisen under två och ett halvt år bland annat fortlöpande lär sig förutsättningarna för ingripanden mot enskilda och vilka medel som bör användas i olika situationer. Det är också därför polisen är den myndighet som på goda grunder står för statens våldsmonopol.

Ännu ett belysande exempel på ett förslag som kraftigt skulle försvaga den enskildes rättssäkerhet är den av Moderaterna presenterade idén om visitationszoner. Förslaget innebär att polisen, utan misstanke om brott, ska få genomsöka någons kropp eller egendom. Men bara på vissa platser i särskilt utsatta områden. Visitationszoner är uppenbart oförenliga med grundläggande rättsstatliga värden. Förslaget är exempelvis svårförenligt med grundtanken att alla personer ska betraktas som oskyldiga. Dessutom står det enligt vår uppfattning i strid med grundlagens skydd mot kroppsligt ingripande. Detta skydd är visserligen inte absolut, utan kan inskränkas. Men det kräver en rimlig balans mellan mål och medel. I detta fall är det onekligen ett orimligt intrång i den enskildes privatliv. Att ge polisen rätt att visitera vem som helst utan misstanke om brott kan aldrig anses vara ett godtagbart medel i en rättsstat.

Annons
Annons

Sammantaget med att polisen föreslås få ökade befogenheter i form av exempelvis hemlig dataavläsning och föreslås få använda såväl kameraövervakning som tvångsmedel mer lättvindigt, riskerar vi att få ett samhälle där staten på allt svagare grunder kan ta sig in i och övervaka medborgarnas djupt personliga sfär. Det finns många exempel på länder i världen där en sådan utveckling under mer totalitärt ledarskap har omintetgjort rättigheter vi ser som självklara.

Det vi lyft fram här är bara exempel på förslag som, om de skulle bli verklighet, i grunden skulle förändra relationen mellan staten och den enskilde. Ett genomförande av dessa förslag skulle i praktiken få svåröverskådliga konsekvenser. Men en sak är i alla fall säker. Förslagen innebär sammantaget att statens maktbefogenheter skulle stärkas väsentligt till priset av en försämring av grundläggande värden som vi i Sverige sedan länge tar för givna och till priset av den enskildes rättssäkerhet.

Dennis Martinsson
lektor i rättsvetenskap, Stockholms universitet
Peter Hellman
advokat
Bengt Ivarsson
advokat och före detta ordförande i Sveriges Advokatsamfund
Christoffer Carlsson
lektor i kriminologi, Stockholms universitet
Emma Persson
advokat
Sargon De Basso
advokat
Sanna Bergenheim Everett
advokat

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons