Annons
Ledare

Tove Lifvendahl:Skyddet av äldre var bara önsketänkande

Ansvariga för krishanteringen.
Ansvariga för krishanteringen. Foto: Pontus Lundahl/TT

Hur ser regeringens fortsatta vägval ut, när det gäller riskgrupper, flockimmunitet och den berömda kurvan?

Under strecket
Publicerad

Hur ska man bedöma Sveriges hantering av coronapandemin? En fråga som inte så enkelt låter sig besvaras eftersom svaret beror både på förväntansbild hos frågeställaren, och på vem som ger svaret. Men en person som får betraktas som kvalificerad att göra ett försök att utvärdera den svenska vägen är Anders Tegnells föregångare, tidigare statsepidemiolog Annika Linde.

I en längre intervju i DN (19/5) är tonläget skarpt. Hon ställer upp hypotesen att det kanske hade kunnat gå att köpa tid både när det gäller smittspridning och strategiarbete ifall Sverige i ett tidigt skede gjort en tidsbegränsad nedstängning på en månad.

Hon anmäler avvikande mening från sin företrädare Johan Gieseckes uttalanden om att alla kommer att smittas av det nya coronaviruset utan att det går att bromsa. Linde ser det inte alls som säkert att de som har stängt ner sina samhällen kommer att drabbas i samma utsträckning som Sverige, som uppvisar ett relativt högt dödstal per capita jämfört med andra länder.

I det läge vi nu befinner oss, förordar hon en strategi som medger att samhället kan hållas relativt öppet genom att man samtidigt tillämpar en kombination av isolering av fall, smittspårning och testning.

Annons
Annons

Just frågan om testning kommer, som vi har skrivit om tidigare, när vi så småningom utvärderar helheten att visa sig vara central. Intervjun med Annika Linde visar med all önskvärd tydlighet att den uttalade viljan att skydda de äldre inte kunde bli annat än ett önsketänkande. Utan vetskap om vilka som är sjuka och friska, eller kapacitet att göra systematiska provtagningar på personal, kunde utvecklingen knappast ha blivit annorlunda. Också givet det vi redan relativt tidigt fick lära oss om viruset: det fanns indikationer på att även personer utan symptom kunde bära smittan vidare.

Hur det politiska spelet bakom frågan om testning har sett ut gav journalisterna Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg en inblick i under helgen (Expressen 16/5). Det är en bild av politisk korvstoppning när den är som sämst, och det går inte att undvika misstanken om att regeringen har låtit snöda positioneringsintressen gentemot Moderaterna, som har varit pådrivande i frågan, påverka agerandet.

Oavsett hur tankeprocessen har gått behöver den förnyade teststrategi som Lena Hallengren presenterade under tisdagen följas åt av tydlig transparens gentemot befolkningen: hur ser regeringens fortsatta vägval ut, när det gäller de äldre och andra riskgrupper, flockimmuniteten och den berömda kurvan? Det påverkar ju nämligen frågan om vad som är relevant att testa.

En annan central faktor Linde lyfter fram som avgörande för att Sverige har misslyckats att skydda sina äldre, är bristen på samverkan mellan myndigheter. Det är lika tragiskt som ironiskt, att landet som gissningsvis toppar alla ligor när det gäller mängden gånger ordet ”samverkan” förekommer i offentlig vokabulär, bommar innebörden av det, när det verkligen kunde ha spelat roll.

Annons
Annons

Det ligger dessvärre i linje med den utveckling som har gällt för den politiska kultur som odlats under decennier: vi låter makthavare komma undan med att storvulet deklarera goda intentioner, men underlåter att följa upp och utkräva ansvar när konsekvenserna inte alls följer det utlovade. Men det är med ”samverkan” som med ”ledarskap”, det finns inte bara för att man säger att man praktiserar det.

Annika Linde påpekar att en fungerande dialog mellan myndigheterna hade kunnat kontrollera huruvida deklarationen att ”skydda de äldre” verkligen var rimlig att torgföra, eller bara den naiva förhoppning den visade sig vara:

”De som bestämmer hur man ska sköta en pandemi måste ju veta om det är möjligt att göra detta i praktiken. Inspektionen för vård och omsorg, Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skulle haft den kunskapen och informerat Folkhälsomyndigheten om det fanns tillräcklig beredskap att skydda de äldre. Men det har uppenbarligen helt saknats en övergripande kunskap om vilken beredskap som faktiskt fanns. Det avslöjar väldiga samordningsbrister där den ene skyller på den andre. Och, i grunden är det regeringen som tillåtit detta hända.”

Ja, i grunden är ansvaret regeringens. Och den kan inte lämpa över skulden på de myndigheter och regioner som den ytterst både leder och – ja, just det, samordnar. Det ankommer nämligen på den som styr landet att se till att Sverige i händelse av kris eller krig är tillräckligt väl rustat för att möta situationen. Så har inte varit fallet denna gång.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons