Annons

”Regeringen slår medvetet mot rättssäkerheten”

Att spara pengar trumfar rättssäkerheten i regeringens förslag om hur offentliga försvarare ska kunna utses i straffprocessen. Justitieministerns försvar av förslaget gör att hans kunskaper i juridik kan ifrågasättas, skriver advokat Björn Hurtig med flera.

Under strecket
SvD
Publicerad

Justitieminister Morgan Johansson (S).

Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 1

Justitieminister Morgan Johansson (S).

Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 1
Justitieminister Morgan Johansson (S).
Justitieminister Morgan Johansson (S). Foto: Yvonne Åsell

DEBATT | RÄTTSSÄKERHET

Nyligen framlade regeringen proposition 2018/19:42, som för närvarande bereds inom justitieutskottet. Lagförslaget innebär en påtaglig – och från regeringens sida medveten – försämring av rättssäkerheten i straffprocessen. Vi uppmanar utskottet att avstyrka förslaget.

I propositionen föreslås att åklagare i vissa situationer ska få förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott. Vid första anblick framstår detta möjligen som okontroversiellt. Förslaget innebär dock en oacceptabel rollsammanblandning i straffprocessen.

Genom straffrätten utövar staten sin mest ingripande tvångsmakt över oss medborgare. Maktbalansen i straffprocessen är därtill påfallande skev; genom Polis- och åklagarmyndigheten kanaliserar staten hela sitt våldsmonopol mot en enskild individ. För att allmänheten ska ha förtroende för det straffrättsliga systemet måste därför processen inrymma tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier, syftande till att ingen oskyldig ska ådömas straff. Det torde också råda enighet om att tillgång till försvarare är den mest effektiva rättssäkerhetsgarantin.

Annons
Annons

För att inte endast välbemedlade ska garanteras rättssäkerhet betalar staten ibland kostnaden för en försvarsadvokat, genom ett system med offentliga försvarare. Vad regeringen nu föreslår är en förändring avseende vilken myndighet som får förordna sådana försvarare. Detta kan te sig som en formalitet, men har stor praktisk (och principiell) betydelse.

I dag förordnas försvarare av domstol. Så har det varit alltsedan systemet med offentliga försvarare infördes. Rådande ordning har goda skäl för sig, vilket vi strax ska utveckla. Problemet är dock att domstolarna varken håller öppet veckans alla dagar eller dygnets alla timmar. Om behov av försvarare uppstår utanför kontorstid – exempelvis när en person grips nattetid och ska förhöras – finns det därmed ingen myndighet som kan förordna en försvarare. Valet står då, något förenklat, mellan att genomföra förhöret utan en försvarare närvarande eller att låta personen förbli frihetsberövad till dess domstolarna öppnar. Inget av dessa alternativ är acceptabla. Å ena sidan vet vi att risken för felaktiga erkännanden – frivilliga och framtvingade – ökar när en misstänkt förhörs utan försvarare. Att ha tillgång till försvarare redan vid det första polisförhöret anses därför vara en mänsklig rättighet. Å andra sidan får ett frihetsberövande inte fortgå längre tid än nödvändigt. Att domstolen råkar vara stängd är inte ett godtagbart skäl att förlänga ett frihetsberövande.

Den naturliga lösningen på ovanstående problem vore att göra domstolarna tillgängliga utanför kontorstid, till exempel genom ett joursystem. Detta är knappast en orimlig tanke – det finns trots allt en rad centrala samhällsfunktioner som inte stänger ner hela sin verksamhet klockan 17. Regeringen har dock avfärdat alla sådana förslag, just med hänvisning till att det av kostnadsskäl ”inte [vore] rimligt” att bygga upp en jourorganisation hos domstolarna. Eller som det uttrycks i propositionen:

Annons
Annons

”Att införa ett joursystem för domstolarna enbart för att förordna offentliga försvarare skulle enligt regeringen medföra att rättsväsendets resurser används på ett sätt som inte framstår som effektivt eller ändamålsenligt.”

Att låta åklagare förordna försvarare är möjligen resurseffektivt men knappast ändamålsenligt, vilket erfarenheter från andra områden visar.

Det är inte bara den som misstänks för brott som kan få en advokat bekostad av staten. I brottmål kan målsäganden förordnas ett målsägandebiträde. I tvångsvårds- och migrationsmål finns ett motsvarande system med offentliga biträden. Oavsett måltyp förordnas advokaten av domstol, vilket säkerställer dennes oberoende i relation till de myndigheter som agerar i rollen som den enskildes med- eller motpart. Från denna ordning finns i dag endast ett undantag: migrationsmålen.

I migrationsprocessen ankommer uppgiften att förordna biträde på Migrationsverket, trots att verket blir den enskildes motpart inför domstol. Denna anomali i systemet har tilldragit sig omfattande kritik. För det första försätts det offentliga biträdet i en beroendeställning i relation till Migrationsverket, vilket inverkar menligt på biträdets möjlighet att fullgöra sin kritiskt granskande funktion. För det andra äventyras den enskildes förtroende för sin advokat, eftersom det kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av verket och därmed inte har sin lojalitet hos klienten. Trots att dessa invändningar har framförts under flera decennier har lagstiftaren vägrat att flytta beslutsmakten från Migrationsverket till migrationsdomstolarna, eftersom detta skulle medföra en viss kostnadsökning.

Annons
Annons

I stället för att åtgärda de problem som är belagda i migrationsprocessen vill regeringen nu göra motsatsen, genom att låta intresset av kostnadseffektivitet trumfa intresset av rättssäkerhet också i straffprocessen. Liksom Migrationsverket blir åklagaren den enskildes motpart. Att den ena parten utövar en betydande formell och informell makt över sin motparts advokat är oacceptabelt – i synnerhet i brottmål, där maktobalansen mellan parterna är som mest påtaglig. Förslaget har därför fått kritik från flera tunga remissinstanser. I en kommentar till TT har justitieminister Morgan Johansson avfärdat kritiken:

”Det här handlar om helger, kanske några timmar för att få en försvarare på plats. Så fort man är på plats på måndag igen kan man byta försvarare om man vill det, det här handlar bara om det inledande skedet.”

Detta svar är så missvisande att justitieministerns kunskaper i juridik kan ifrågasättas. Att bagatellisera lagändringen till att ”bara [handla] om det inledande skedet” vittnar om okunskap, inte bara om den utsatthet det innebär att vara frihetsberövad, utan också om den betydelse det initiala skedet av straffprocessen har. Vad som händer under de första förhören är ingen bagatell – tvärtom kan försvararens arbete vid dessa vara direkt avgörande för den fortsatta processens utveckling. Därtill är det inte så enkelt att den som har fått en försvarare kan ”byta försvarare om man vill” – tvärtom ger försvararbyten upphov till kostnader för det allmänna och godtas därför inte utan särskilda skäl.

Slutligen har Johansson fel när han påstår att det ”inte finns något bättre sätt att lösa det här på”. M och KD har motionerat om att i stället utreda ett system med jourdomstolar. Eftersom frågan saknar koppling till vänster–höger-politik bör alla som påstår sig värna grundläggande rättsstatliga principer ställa sig bakom motionen. Och vem gör inte det?

Björn Hurtig
advokat, Hurtig & Partners
Samuel Hartman
biträdande jurist, Hurtig & Partners
Moa Bladini
jur. dr/lektor i straffrätt, Juridiska institutionen, Göteborgs universitet
Sebastian Wejedal
jur. dr/lektor i processrätt, Juridiska institutionen, Göteborgs universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons