Annons

Maria Ludvigsson:Regeringen som aldrig säger nej

Finansminister och statsminister utan gränser.
Finansminister och statsminister utan gränser. Foto: Henrik Montgomery/TT

Där går den viktigaste skiljelinjen i svensk politik.

Under strecket
Publicerad

Mellan sammanträden och kräftor på Harpsund gavs tid till svensk ekonomi. Vem ska få vård först, vem ska inte alls få vård, hur mycket ska de gamla behöva acceptera av vanvård och hur stor andel av brotten ska förbli försäkringsbolagens ansvar? Det är reella prioriteringar som man kan undra om medborgarna är informerade om.

Magdalena Andersson hälsade från Sörmland att vinden mojnar något. Det är hennes sätt att tala om en ankommande lågkonjunktur och om risken för recession. Inga liknelser i vädervärlden gör läget rättvisa.

Så här ser det ut: Konjunkturinstitutet visade redan innan förra årets valrörelse hur tillväxten låg under nivåerna 1973–1993. Kommuners och landstings skuldsättning är ett växande monster som stängts in i någon av finansdepartementets garderober – för skrämmande att ta sig an.

I söndagens Agenda (25/8) talades, bland annat med Göran Persson, om hur de finanspolitiska verktygen tagit slut – hur mycket Riksbanken än sänker räntan kommer vår ekonomi inte hämta sig.

Sanningen är lika bitter som alltid när man levt över sina tillgångar, när man lovat mer än man har täckning för. ”Festen är över, musiken har tystnat, på stan är det kyligt och kallt” som ett erbarmligt dåligt popband skaldade på 1980-talet.

Annons
Annons

Dagen då finansministern inte längre kan ta hjälp av vädermetaforer för att komma undan en presskonferens är snart här. Vi är fler, vi är mer skuldsatta, våra sparkonton är tömda men det politiska beteendemönstret ändras ändå inte.

Det politiska samtalet handlar detta till trots inte om reformer för ökad tillväxt eller för minskade statliga utgifter och åtaganden. När frågeställningarna vevas i diverse kanaler är det som om vi ingenting har lärt: ”Vilka skatter ska höjas och hur mycket? Hur många lånade miljarder ska spenderas för att få hjulen att snurra?”

Kommuner åläggs och åtar sig ständigt nya uppgifter. Allt från rättvisemärkning till samordning av skateboardramper, samtidigt som de förväntas utöka kärnverksamheten och höja kvaliteten. Man lovar fler och bättre skolor där ingen hamnar utanför och ingen av de obehöriga utanför tar sig in.

Det är bara genom att minska statliga och kommunala åtaganden som pengarna kan räcka till det viktigaste. Det finns miljarder och åter miljarder att hämta för den som bestämmer sig för att tolka kärnuppgifter ortodoxt. Men finns det någon som i den politiska vardagen ens snuddar vid tanken? Det skulle kräva att ungefär hälften av alla besvärande journalistfrågor om behövande grupper och besvaras med ett ”nej, det kommer vi inte att avsätta medel till”.

Den demografiska verkligheten kommer tvinga oss att prioritera – och det är av godo. Då måste solidaritet utvecklas från ”allt till alla oavsett förmåga eller behov”, till det engelska ”let them in and let them earn”. För detta krävs en mognare politisk debatt om prioriteringar, liksom om vad som är rätt och fel. Annars riskerar den svenska rättvisan ”sist in först ut” att bli vägledande i fler sammanhang än avskedanden.

Om inte borgerligheten leder an i detta, kommer ingen att göra det. Den viktigaste politiska skiljelinjen går i svensk politik mellan dem som tror att politik är alltings svar och dem som vet att det inte är så. Något tyder dessvärre på att de borgerliga för närvarande hellre träder an den politiska catwalken iförd spenderbyxor än avböjer uppvisningen och sparar pengarna.

Politiskt ledarskap handlar om att säga nej, och vara lika klar över vad man inte ska som vad man ska göra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons