Annons

Fredrik Johansson:Regeringens svårbegripliga Nato-tankar

Allan Widman ger Sverigedemokraterna svar på tal i Natofrågan
Allan Widman ger Sverigedemokraterna svar på tal i Natofrågan Foto: Christine Olsson/TT
Under strecket
Publicerad

Försvars- och säkerhetsfrågorna håller ställningarna i Almedalen. Möjligen inte lika påtagligt som förra året, men försvaret, Nato, samarbetsavtalet med Finland etc diskuteras på olika seminarier.
På förmiddagen bevistade jag ett av dessa, arrangerat av bland andra Riksbankens jubileumsfond och Vetenskapsrådet.

Det hela blev en ganska stillsam diskussion mellan framförallt Allan Widman (liberal ordförande i Försvarsutskottet) och Jan Salestrand (socialdemokratisk statssekreterare i Försvarsdepartementet).

Man kan framförallt notera två saker.

För det första att den officiella ryska linjen vad gäller svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ett tydligt eko i Sverigedemokraterna. Det är slående hur dessa föreställningar - i stort och smått - framförs i olika sammanhang.

Två publikfrågor från SD-företrädare gav vid handen att Ryssland i grunden inte har några aggressiva avsikter (vilket mot bakgrund av Georgien och Ukraina framstår som provocerande udda) och att man dessutom måste förstå att ryssarna kan uppfatta Nato-utvidgningen som hotfull.

Annons
Annons

Bland annat jämfördes ett svenskt Nato-medlemskap med Kuba-krisen. På samma sätt som USA inte kunde tillåta kärnvapenmissiler på Kuba så kan Ryssland inte tillåta.... Ja, vadå.

Jag har skrivit tidigare om hur jag tror att detta riskerar att skada Sd. Partiets - åtminstone till del - Moskvaorienterade argumentationslinje i Natofrågan är sannolikt ett mycket effektivt sätt att stöta ifrån sig traditionellt borgerliga väljare.

Här ligger en potentiell Kaplanaffär för Sd.

Men Sverigedemokraternas linje är framförallt potentiellt direkt farligt och skulle om den fick genomslag skapa en allvarlig begränsning i svensk säkerhetspolitisk handlingsfrihet. Det ligger i regeringens och den seriösa oppositionens intresse att dessa argument inte tillåts vinna fäste.

Alan Widman gjorde detta med stor tydlighet när han slog fast att det är varje lands rätt att fatta dylika beslut i god demokratisk ordning. I den mån han visade vad något skåp skulle stå, så placerade han det ovanpå Sverigedemokraterna.

Den andra observationen är att regeringens Nato-position är svår - för en begränsad själ som undertecknad omöjlig - att få ihop rent intellektuellt.

Salestrand resonerade relativt löst kring opinionsstödet för medlemskap och drog paralleller till Euro-omröstningen 2003. Även om opinionsmätningar och etablisemang talar för medlemskap så är det ju inte säkert. Menade statssekreteraren.

Nu kan invändas att regeringen - som hyggligt betydande del av ”etablisemanget” - är emot medlemskap. Så till den milda grad att det slogs fast i dess första regeringsförklaring.

Annons
Annons

Om socialdemokratin anslöt sig till ett medlemskap så skulle det rimligen påverka opinionen och motståndarsidan skulle krympa ihop till den ytterst obehagliga koalition som då sluts mellan ytterligheterna i svensk politik.

Kanske skulle svenska folket vilja se en säkerhetspolitisk linje dikterad av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Jag tvivlar.

Salestrand - ska sägas - erkände dock att detta opinionsresonemang egentligen inte rör sakfrågan. Det är inte opinionen, utan sakförhållanden, som dikterar regeringens linje i dessa frågor.

Det viktiga sakförhållandet för regeringen är att ett Nato-medlemskap inte skulle tillföra någon säkerhet till Sverige. Åtminstone inte i någon relevant mening - om man ska tolka regeringen

Detta resonemang är dels militärgeografiskt underligt, men det ställer också frågan hur den svenska regeringen egentligen ser på Nato-stadgans artikel V.

Salestrand pekade på att försvarsberedningen inte trodde på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Vilket förvisso är sant, men faktiskt vid sidan av poängen.

Dels bygger vi säkerhet på sikt. Dagens situation är en viktig påminnelse om vad som kan hända ett land som i i tron om den eviga freden nedrustar för långt.

Men framförallt handlar aktuella scenarier om att Sverige blir indraget i en händelseutveckling som rör Baltikum. En lång rad militärstrateger har visat hur Gotland (men även Åland) riskerar att bli indraget i en händelseutveckling där Nato ska agera i det militärt svårförsvarade baltiska staterna.

Här skulle ett svenskt medlemskap av rena geografiska skäl tillföra säkerhet. Baltikum skulle bli mer lättförsvarat och därmed skulle säkerhetskapaciteten för dessa länder höjas.

Annons
Annons

Den andra frågan rör Natos ömsesidig försvarsgarantier. Här blir resonemangen om att Sveriges säkerhet inte stärks av ett medlemskap utomordentligt svåra att följa.

Natos försvarsgarantier är säkerhetspolitikens guldstandard. I praktiken innebär de att ett angrepp på Gotland ska likställas med ett angrepp på Hawaii.

Antingen tror man på dessa säkerhetsgarantier och då blir de ytterst svårbegripligt hur en sådan ordning inte radikalt stärker svensk säkerhet.

Ingen del av Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska arrangemang är ens i närheten att erbjuda denna säkerhetskapacitet. Vi skulle gå från en-veckas-försvar till del av världens mest dominerande försvarssystem.

Eller så tror regeringen inte på dessa garantier på ett mer grundläggande plan. Vilket även det sänder en utomordentligt märklig signal, inte minst för hur vi ser hur dessa garantier ska kunna uppfyllas i Baltikum.
Här görs ibland invändningen att detta resonemang skulle innebära att det baltiska argumentet för svenskt Natomedlemskap faller. Om vi nu tror på artikel V, så gäller den ju även Estland, Lettland och Litauen.

Detta är dock feltänkt. Alla säkerhetspolitiska garantier vilar på en förmåga att implementera dem. Om Sverige skulle bli medlemmar ökar Natos möjligheter att försvara Baltikum mot ett angrepp och därmed stärkts säkerheten i vårt närområde. Ett svenskt medlemskap undanröjer tvivel.

Om hänvisningar till opinionen och de förvirrande resonemangen kring medlemskapets säkerhetsfrämjande delar inte håller så återstår det argument som sedan 1940-talet egentligen varit den svenska Nato-debattens kärna: Finland.

Ett ensidigt svenskt medlemskap skulle placera Finland i ett mer utsatt säkerhetspolitiskt läge. Där har Salestrand med flera rätt. Men det är snarare ett argument för en gemensam process med Finland, än ett argument mot medlemskap.

Det är bra att Salestrand och hans chef på Försvarsdepartementet inte driver statsministerns än mer dunkla linje om fria ”ytor” mellan Ryssland och Nato och därmed att Sverige helt ska vara del av någon sorts buffertzon.

Men även i det här fallet tycks det dunkelt sagda vara de dunkelt tänkta. Regeringens Nato-linje är helt enkelt inte begriplig. Åtminstone inte med de argument som man anför.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons