Annons

Olof Ehrenkrona:Regleringarna gör oss både skuldsatta och inlåsta

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Bostadspriserna snedvrids av den bristande rörligheten till följd av finansinspektionens detaljregleringar. De som drabbas är ungdomar och äldre som behöver byta bostad.

Under strecket
Publicerad

Hushållens ökade skuldsättning under senare decennier måste ses i ljuset av att svenskarna har tagit över en stor del av kreditgivningen till bostadssektorn från staten. Det understryker Robert Boije, chefsekonom på SBAB, i en debattartikel i onsdagens SvD och det är ett mycket viktigt påpekande.

Räntesubventionerna till bostadssektorn avvecklades under 1990-talet som ett led i statsfinansernas sanering, men kapitalkostnaden för svenskarnas boende försvann självfallet inte med utgiftsposten i statsbudgeten.

De kommunala bostadsbolagen och den socialdemokratiska rörelsen närstående företagen åtnjöt tidigare fördelaktiga statliga krediter. Belåningsgraden var 100 procent för kommunala bostadsföretag, för HSB 95 procent och för privata byggherrar 85 procent. Sedan andra världskriget var topplånen ränte- och amorteringsfria.

När kostnaderna kulminerade handlade enbart räntesubventionerna om 40 miljarder kronor i dagens penningvärde. Trots de generösa subventionerna var de kommunala bostadsbolagen inte sällan konkursmässiga. Hade det varit vanliga aktiebolag skulle de ha varit likvidationspliktiga.

Annons
Annons

Avvecklingen av räntesubventionerna bidrog till att sanera bostadsmarknaden och att byggande och boende kunde ske på marknadsmässiga villkor. Det var en stor samhällsekonomisk vinst och ekonomer som Assar Lindbeck, Nils Lundgren och Ingemar Ståhl hade i årtionden pekat på nackdelarna med en politik som i alla led subventionerade bostadsbyggandet.

Att hushållen tog över statens kostnader för bostadskrediterna sammanföll med att 1980-talets skatteförändringar reducerade avdragsrätten för bostadsräntorna.

Det skedde således en betydande omfördelning från statens budget till hushållens budgetar, en omfördelning som dock underlättades av kreditmarknadens avreglering och att vi efter 1992 års bank- och finanskris fick ett trendmässigt sjunkande ränteläge.

Lägre räntor och sänkta boendeskatter kapitaliseras i fastighetspriserna. Ökade skulder speglas därmed också i ökade tillgångsvärden. Det hör till bilden att stora delar av fastighetsbeståndet har rustats upp tack vare stigande belåningsvärden och rot-avdrag.

Fastighetsbeståndet i Sverige har nog aldrig varit i bättre skick än i dag. Det är investeringar som har varit möjliga när räntorna har varit låga och relativpriset på fastigheter och borätter har utvecklats gynnsamt.

Relativprisernas förändringar som ett element i den ökande skuldsättningen har också förbisetts. Bostadskonsumtionen gynnas nämligen inte av globaliseringens prispress på samma sätt som relativpriserna tenderar att sjunka långsiktigt på kläder, varaktiga konsumtionsvaror.

Investeringar i bostaden är sunt och riktigt och att fastighetsägarna oavsett om de är privata eller bostadsrättsföreningar månar om underhållet är god hushållning. En periodisering som innebär att kostnader för förbättringar och långsiktigt underhåll tas när räntorna är låga är också sund förvaltning.

Det är först när fastigheter börjar belånas för att finansiera konsumtionen som det finns anledning att slå till bromsarna, som Boije också konstaterar. Men sådana tecken finns ännu inte. Däremot snedvrids bostadspriserna av den bristande rörligheten till följd av finansinspektionens detaljregleringar. Flaskhalsar leder till högre priser och de som då drabbas är ungdomar och äldre som behöver byta bostad.

Reformer för ökad rörlighet är därför det bästa bidrag som politikerna kan ge till en mer balanserad och sundare bostadsmarknad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons