Annons

Ivar Arpi:Renägare vill ha vetorätt över halva Sverige

Konflikten mellan renägarna och gruvnäringen är tydlig.
Konflikten mellan renägarna och gruvnäringen är tydlig. Foto: Lars-Gunnar Gustafsson / IBL Bildbyrå
Under strecket
Publicerad

När isarna smälte undan vandrade de första människorna in för nästan 12 000 år sedan. Kusternas rika bestånd av säl och fisk kunde man leva gott av. Vid Göta älvs mynning har de levt sedan urminnes tider. Alltid nära havet. Först i kanoter, sedan i små båtar, senare i skepp, alltid med en hamn att återvända till. Varvskrisen mellan 1969 och 1985 ledde till att majoriteten av urfolket vid Göta älv blev av med sina traditionella maritima arbeten. Hamnarbetarkulturen gick förlorad. I dag talar knappt någon hamnarbetargöteborgska hemma. Allt detta skedde med statens goda minne. Man lät en unik kultur gå under och motiverade det med ekonomiska argument.

I dag arbetar bara ett fåtal göteborgare kvar i hamnen, ännu färre är sjömän. Detta trots att hamnen intar en särställning inom den göteborgska identiteten. En del menar därför att även göteborgare som inte arbetar i hamnen ska ha rätt att bestämma över hamnpolitiken.

Till saken hör förstås att rennäringen endast får utövas av samer som ärvt rätten genom blodsband.

Okej, jag slutar där. Som en del kanske har anat, av rubriken om inte annat, handlar den här texten om konflikten mellan svenska staten och samerna, inte om göteborgares kärleksrelation till havet. Men ovanstående är i stora drag hur samernas situation har beskrivits.

Annons
Annons

Samerna anses ha bott i Sveriges norra regioner – Sameland innefattar även områden i Norge, Finland och Ryssland – sedan urminnes tider. Sedan riksdagen erkändes deras urfolksstatus 1977 har de rätt till kulturell särbehandling. Staten har genom en grundlagsförändring 2010 tagit på sig ansvaret att få rennäringen att fortleva, eftersom denna är en del av den samiska kulturen. Konsekvensen är att man öser in pengar i en näring som går med förlust varje år.

I en serie artiklar och reportage har SvD Näringsliv skildrat striden om Sameland. På ena sidan är kritiken frän: Svenska staten anklagas för att inte respektera samernas mänskliga rättigheter. Sverige var drivande att få FN-konventionen ILO 169, en av världens viktigaste bindande FN-konventioner för urfolk, till stånd 1989. Men sedan dess har man vägrat skriva under. På andra sidan finns regeringen och riksdagen, som drar fötterna efter sig. Man påstår att man vill ratificera. Men gör man det innebär det att samerna får mycket starkare rättigheter till land, vatten och naturtillgångar på halva Sveriges yta – från Treriksröset till Idre. I dag ligger nio av tio planerade gruvor och samtliga av de 17 planerade vindkraftsparkerna i renbetesland.

Det bor mellan 20 000 och 35 000 samer i Sverige, men endast runt 2 500 samer i Sverige är renskötare. Att jämföra med 1,1 miljoner människor i Norrland. Renägande samer utgör runt två promille av Norrlands befolkning, men skulle med ratificeringen ILO 169 kunna få vetorätt över nya gruvor och vindkraftverk. Även privata markägare påverkas. Intresset hos den förkrossande majoriteten, som försöker överleva på glesbygden, står mot en liten statsunderstödd grupp renskötare som till varje pris vill bevara sina privilegier.

Annons
Annons

Dessutom kan man rimligen argumentera för att gruvnäringen, vindkraften och skogsindustrin berör hela Sverige, och inte bara Norrland. Av hela Sveriges befolkning utgör renägarna 0,2 promille.

Varken stuvare i Göteborgs hamn eller renskötare i Norrland kan kräva att just deras sätt att leva ska garanteras av staten.

Till saken hör förstås att rennäringen endast får utövas av samer som ärvt rätten genom blodsband. Jag känner inte till någon annan näring i världen – utom möjligtvis kungahusen – som är baserad på något som i synsättet påminner om rastillhörighet, och dessutom ges statsbidrag. Inget som glesbygdsbor med fel blod i ådrorna kan ägna sig åt alltså.

Varken stuvare i Göteborgs hamn eller renskötare i Norrland kan kräva att just deras sätt att leva ska garanteras av staten. Detta alldeles oavsett hur länge man bott i ett område. Inte ens den svenska staten, med all sin skattekraft, kan få tiden att stå still. Samepolitiken borde bedrivas med det i åtanke.

Regeringen vill inte göra något före valet, och oppositionen verkar vara nöjd med status quo den också. Ingen förlorar ett val på att hålla tyst i frågan, tycks bedömningen vara. Man vill inte erkänna att Sveriges intresse är att inte ge en liten grupp (0,2 promille av befolkningen, som sagt) bestämmanderätt över något så viktigt som gruvnäring och vindkraft.

Men snart måste man sätta ned foten. I dag ligger fem planerade gruvor för beslut hos regeringen. Är det rimligt att majoriteten hålls som gisslan på det sättet? Regeringen måste välja sida.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons