Annons

Renässansens Dan Brown en originell poet

Dunkel och med en märklig blandning av banaliteter och lärda anspelningar har Nostradamus kidnappats av ockultister. Men med sitt filologiska grundarbete kastar Anna Carlstedt nytt ljus över poeten Nostradamus, vars speciella teknik lett till sekler av missförstånd.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Rörd av gudomlig ande förutsäger själen
Uppror, svält, pest, krig:
Översvämningar, torka, jord & hav fläckade av blod,
Fred, vapenvila, präster att födas, furstar att dö.

Med denna lilla vers inleds en fransk almanacka som utgavs 1554. Häftet innehåller förutsägelser på prosa om händelser som ska inträffa under det kommande året och är författad av Michel de Nostre-Dame, mer känd under den latiniserade namnformen Nostradamus. Dikten kan stå som motto för hela hans centrala författarskap. Det var inte Nostradamus första almanacka. Den hade utkommit 1550 och sedan publicerade författaren en om året ända fram till sin död 1566. Redan här började han infoga texter i bunden form, och det var med den genren han vann sin riktigt stora berömmelse. Den tiostaviga fyrradingen, korsvis rimmad – quatrainen – blev den diktform som han utnyttjade i sina berömda Profetior, varav första upplagan kom 1555, följd av utökade upplagor 1557 och (postumt) 1568, så att verket slutligen omfattade 942 sådana dikter. Dessa närmare tusen fyrradingar skulle få en sällsam historia.

Annons
Annons

Nostradamus föddes 1503 i den sydfranska staden Saint-Rémy. Släkten var judisk och hade konverterat och flyttat till Frankrike några generationer tidigare, fadern var köpman. Nostradamus flyttade till Avignon och kom så småningom att studera medicin i Montpellier, där tidens främsta läkarskola fanns. Under hans uppväxt blev Frans I kung i Frankrike och Karl V härskare i Spanien, det var en orolig tid, reformationen var på väg och religionskonflikterna bulnade, kampen mellan de europeiska stormakterna var hård och man drabbade flera gånger samman militärt, inte minst gällde kampen makten över Italien. Pestepidemier härjade ryckvis med förfärande dödstal och kättarbålen flammade. Nostradamus blev väl förtrogen med den klassiska litteraturen, lärde sig latin, kanske grekiska, framför allt astrologi. Han förde ett kringvandrande liv efter studieåren i Montpellier och slog sig så småningom ner i Agen där han kom under inflytande av den berömde Julius Caesar Scaliger, lärdomsbjässe och renässanshumanist, författare till en epokgörande bok i poetik. Nostradamus försökte sig som översättare och han arbetade aktivt och tydligen med viss framgång för att bekämpa pestepidemierna i Marseille och Aix-en-Provence, reste i Italien och slog sig slutligen ner i den lilla sydfranska staden Salon-de-Provence, där han bildade familj och stannade till sin död. Huset som han bodde i är numera ett litet museum.

Här i Salon började han utge sina almanackor, så småningom också profetiorna på vers. Han blev en berömd man redan i livstiden, hyllad och kritiserad, och han uppmärksammades av det franska hovet. Astrologin var en vetenskap på modet och många hov höll sig med experter på området, så också det franska. Honoré de Balzac har i andra delen av sin roman ”Om Katarina av Medici” givit en interiör från de astrologiska kretsarna kring Katarina och hennes söner, och här är också Nostradamus med på ett hörn. Det stämmer med fakta: han kallades verkligen till hovet och fick bland annat det grannlaga uppdraget att ställa horoskop för den 14-årige Karl IX. Den gången gick det inte så bra. Nostradamus förutspådde ett långt liv men när Karl dog var han bara 24 år gammal.

Annons
Annons

Nostradamus poesi hyllades av samtida diktare som Ronsard och andra, men vem betraktar honom i dag som en betydande poet från 1500-talet? Hans verk har kidnappats av ockultister som svär på hans profetiska geni och dikternas oförlikneliga förmåga att förutsäga historiska händelser ända in i vår tid. Mera sällan uppfattas de som de diktverk de faktiskt är.

Soluppgång stor eld skall man se,
Dån och ljus riktning norr.
I klotet skall man höra död och skrik,
Genom svärd, eld, hunger död (åt) vittnena.

Denna lilla vers har utpekats som förutsägelse om en kärnvapenkatastrof ett bestämt år, en bestämd dag och ett bestämt klockslag – tidpunkten ligger numera bakom oss. Att läsa den på rätt sätt kräver en viss ansträngning – kanske är det heller inte ur vägen med vissa förkunskaper. Enligt schweizaren Elmar R Gruber, som nyligen har utgett en vederhäftig och mycket läsvärd monografi ”Nostradamus. Sein Leben, sein Werk und die wahre Bedeutung seiner Prophezeiungen” (2003), är soluppgången med eldklotet en klassisk bild med rötter långt ner i antika skrifter. I Sverige har det gått med Nostradamus som på andra håll. Åke Ohlmarks har översatt hans dikter; den senaste upplagan av ett urval är från 2001 – året för elfte september. I förordet säger Ohlmarks att han inte bryr sig om huruvida Nostradamus verser säger något om framtiden eller ej, men inte desto mindre bidrar han till en sådan läsning genom att gruppera dem under rubriker som ”Napoleon”, ”Hitler” och ”Mussolini” och han kommenterar dem också i denna anda. Ohlmarks har visserligen ansträngt sig att återge dikterna på meter och med bevarade rim, men den frejdiga mustighet som präglar dessa tolkningar har inte mycket med det säregna språket i denna mörkt glödande och förhemligande poesi att göra.

Annons
Annons

Mycket bråte måste man alltså ta sig igenom för att få korn på egenarten.
Anna Carlstedt, romanist i Stockholm, disputerade förra veckan på en avhandling om Nostradamus som poet: La poésie oraculaire de Nostradamus: langue, style et genre des Centuries (Stockholms Universitet, Institutionen för franska, italienska och klassiska språk, 200 s). Hon konstaterar i inledningen att snart sagt allt återstår att göra: texterna finns inte utgivna i kritiska upplagor (bortsett från de första hundra fyrradingarna, som ederades så sent som 1996 av kanadensaren Brind”Amour), och från upplaga till upplaga har fel och förvrängningar kumulerats; språk, stil och versteknik har inte analyserats mer ingående – alltså sådant som faktiskt måste utföras innan man kan säga något mer precist om verken. Originalupplagorna har kommit i nytryck först 1984-2000, men det räcker inte: texten kan variera från exemplar till exemplar, och 1500-talets sättare gjorde många misstag under hanteringen av svårlästa manuskript.

Det behövs med andra ord klassiskt textkritiskt och filologiskt grundarbete! Carlstedt ger sig i kast med just detta. Hon analyserar versens byggnad, studerar vad den betyder för satsbyggnaden och för de tunga ordens placering, hon undersöker rim och hon räknar stavelser. Det låter ospännande men visar sig snabbt ha betydelse både för textens etablering och för dess rätta tolkning. Hon undersöker Nostradamus språk och ordförråd och jämför det med andra samtida författare. Snart framträder en rad säregenheter som visar sig vara element i en speciell poetisk teknik. Nostradamus vers saknar i påfallande grad personliga pronomen – ordet jag är praktiskt taget helt försvunnet. Rader av andra småord har låg frekvens som konjunktioner och artiklar. Nostradamus språk är inte insmickrande, det är inte invidualiserat och saknar personligt författarjag och tilltalet är fjärmande, mystifierande. Fyrradingarna har karaktär av emblem, chiffer eller fixeringsbilder. Leden fogas oförmedlat intill varandra och sambandet mellan dem är avsiktligt obestämt eller dubbeltydigt. Det är av denna suggestivt obestämda karaktär som profetian får sin slagkraft och magi:

Annons
Annons

Hagel, åska, mången trakt tömd på folk,
skräck och dån, angrepp vid gränsen.
Stor man fallen, tillgift åt de fördrivna,
tyskar, spanjorer, barbarbanér till havs.*

Ja, vad är det för en barbarisk flotta vars fanor syns på havet, är det turkarna? Och vad är det för en stor man som ska falla och vilka trakter ska tömmas på folk och när ska allt detta ske? Det får vi naturligtvis aldrig veta. I almanackorna, där Nostradamus huvudsakligen skriver på prosa, arbetar han med en annan teknik. Där handlar det om ett bestämt år och bestämda dagar, men i dikterna är tidsbestämningarna så mycket friare, därmed också mer suggestiva: dikterna bildar en ”almanacka över en obestämd tid”, som Gruber uttrycker det. Men i botten ger de ju en tidsbild som är ganska skakande.

Ofta saknar satserna predikat som i exemplet ovan. Är predikatet utsatt är det ofta oklart vem som är subjektet, eller också är det en allmän eller opersonlig storhet. Carlstedt gör en intressant inventering av huvudorden i dikterna, det blir en diger lista över hemska ord: katastrof, översvämning, svält, blod, död, pest, monster, missfoster, förräderi, straff, mord, uppror, skrik En summering visar att det är ”dödens svärd” som svävar över alltsammans som ett varnande tecken, och hon kan urskilja tre stora teman: krig (nederlag eller segrar), makthavare (som mördas, utövar vanstyre eller röjer skurkar ur vägen) och katastrofer (pest och andra sjukdomar, svält, naturkatastrofer av olika slag). Det är ingen ljus bild av världen som förmedlas. Den är ensidig, ibland monoton, positiva händelser förekommer nästan inte alls. Gud är borta, nämns praktiskt taget aldrig. Det är människan själv som ställt till detta blodiga helvete.

Annons
Annons

Påfallande mycket i dikterna återgår på lätt identifierbara historiska händelser som redan inträffat. Vissa episoder kan vara direkt hämtade från antika författare som Suetonius och Plinius. Gruber ger en rad exempel på sådana, Carlstedt fyller på och kan bekräfta samma sak genom att systematiskt undersöka person- och ortnamn. Det vimlar av geografiska bestämningar, ofta är det namn på små och okända lokaliteter och ibland är stavningen så bisarr att namnen lätt feltolkas. Effekten av detta blir en säregen kombination av välbekant och exotiskt. Carlstedt refererar en forskare som har visat att Nostradamus i flera fall har plockat ortnamn ur en samtida resehandbok – det gäller till exempel den berömda dikt där namnet Varennes förekommer, en dikt som många är beredda att svära på att den handlar om Ludvig XVI:s tillfångatagande vid en ort med detta namn år 1791. Men det är förstås ett annat Varennes i en annan del av Frankrike som avses. En stor grupp ortnamn kommer direkt ur den antika historien, en annan från Bibeln, ytterligare en är från Norditalien där Nostradamus själv har rest runt och där samtidens stora militära drabbningar äger rum. Inte bara namnen, utan även andra inslag i dikterna gör dem till en märkvärdig blandning av banaliteter och lärda anspelningar.

*Sittande nattetid i avskilt rum,
Ensam vilande på kopparpallen,
Liten eldslåga stigande ur ensamhet,
Låter framföra vad ej är fåfängt tro.

Grenen i handen mitt bland branchider,
Med vattnet fuktar han fållen och foten.
Ånga och röst skälver i ärmarna:
Gudomlig glans. Gudomligheten sätter sig intill.

Annons
Annons

Med dessa båda fyrradingar inleder Nostradamus hela det profetiska verket. De är helt avvikande redan av det skälet att de bildar en sammanhängande berättelse. De utgör ett slags förord, säger Carlstedt, men också en läsanvisning. Även av detta tafatta översättningsförsök framgår att det handlar om en siare som sitter ensam i ett rum om natten på oraklets stol av brons. En låga stiger upp och Apollon med sin gren i handen fuktar siarens mantelfåll och fot och inger honom inspiration. Profeterandet kan börja. Hela scenen har Nostradamus hämtat från den senantike författaren Jamblichos, men via ett referat hos en italiensk humanist, Petrus Crinitus. (Branchiderna var en prästkast som skötte om ett orakel.) Därmed ställer han också in sig i en tradition och markerar hur han ser på sin egen verksamhet. Diktaren åberopar sig inte på de vanliga muserna, det är inte den poetiska yran som griper honom utan den profetiska. Och långt fram i verket kommer också en antydan om hur Nostradamus själv uppfattar sina bilder av livet under dödens svärd: efter alla vidrigheter skall en gräns passeras och en större och bättre epok randas. Historien är cirkulär och när varvet är fullbordat väntar helt andra förhållanden. Anna Carlstedt har gjort ett stort arbete för att precisera bilden av en författare som visserligen är vida spridd och läst men nästan alltid missförstådd, och man hoppas att hennes arbete får en fortsättning, i form av både vidare studier och översättningar. Bakom en Dan Brown från renässansen börjar en högst originell poet avteckna sig med mörka, både frusna och glödande texter.

Jan Stolpe
Jan Stolpe är översättare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons